Under tiden jag skrev förra inlägget kom den tråkiga nyheten att Magdalena Eriksson slutar i landslaget. Till förbundets hemsida säger hon:
”Jag kan ärligt säga att det här är det tuffaste beslutet jag tagit under min karriär. Men jag har varit tvungen att lyssna på min kropp och min hälsa, och prioritera det”
För landslaget är det riktigt dåligt. Utöver att hon är en utmärkt mittback är Eriksson såväl en profil, ledare som kulturbärare. Och vi har ju knappast ett överflöd på vänsterfotade mittbackar.
Visst gjorde Elma Junttila Nelhage det utmärkt senast mot Spanien. Men förbundskapten Tony Gustavsson behöver inte ha färre toppspelare att välja mellan, utan fler.
En blogg om internationell damfotboll 
Ett trist men säkert klokt och väl genomtänkt besked.
Med ett kontrakt som löper ut sommaren -26 så är det inte utan att man undrar ifall inte skorna då läggs på hyllan, eller vågar man hoppas på en återkomst till Damallsvenskan?
För landslagets del så är nu Björn viktigare än någonsin och jag har svårt att se Gustavsson göra något annat än att fortsätta spela in Nelhage.
Blir förstås intressant att följa hur Ilestedt ser på en sådan situation, jag ser gärna att hon och Nelhage roterar. Hon är nog utmärkt att ha i truppen och extra viktig nu när Eriksson kastar in handduken, inte minst för att jag vill tro att hon kan vara ett utmärkt stöd för de nya som ska lotsas in.
Kan inte minnas när jag tyckte att Sembrant senast gjorde en dålig landskamp, men frågan är ifall det inte nu är helt rätt att lämna över till nästa generation.
Att tackas av i samband med Frankrike matchen?
Men vilka av unga tjejerna ska in?
Håller med om Sembrant. Ska det handla om ålder, om man presterar? Att hon sett till kapacitet nu är utanför våra fyra bästa mittbackar, känns otänkbart. Vad hon vill har stor respekt för dock.
Bristen på tidigare generationsväxling, ev skador och nu avhopp, kanske rentav bromsar Gustavssons vision av snabb förändring.
Dålig tajming absolut men tyvärr har Damlandslaget skapt problem genom obefintlig rotation tidigare vilket nu gör att ett helt koppel etablerade spelare kommer lägga av ungefär samtidigt utan naturliga ersättare som kan borga för en smidigare generationsväxling.
Jag tror förbundet underskattat att utvecklingen vad gäller löner i klubblagen nu gjort att våra utlandsproffs på goda grunder prioriterar en längre klubbkarriär framför att klamra sig fast i landslagstruppen fram tills pensioneringen, d v s samma sak som vi tidigare sett på herrsidan.
Riktigt tråkigt besked. Men säkert klokt, ur hälsoperspektiv, med skadebelastning etc.
Skönt