Under torsdagen åker landslaget över till Danmark för fredagens hyperviktiga VM-kvalmatch. Själv åkte jag idag i annan riktning. Jag befinner mig nämligen i Stockholm för att bevaka herrlandslagets VM-genrep.

Från mitt hotellrum kikade jag från och till på U23-landslagets 2–0-seger mot Norge. Även om jag bland annat missade de första 20 minuter, där båda målen föll, noterades att den här matchen såg helt annorlunda ut än semifinalen i WU23 Friendlies tidigare i år. Då tyckte jag Norge var bättre, och att Sveriges seger var lite turlig.

Nu kändes det svenska laget klart bättre. Och bäst var Wilma Leidhammar. Jag såg som sagt bara matchen sporadiskt. Men från det jag såg var hon liksom i en klass för sig. Stark, bollsäker och kreativ.

Totalt sett tyckte jag att det svenska laget var slarvigt kring offensivt straffområde. Dit kom man ofta, men väl där fanns det sällan några idéer kring hur man skulle komma till målchanser. Utan det kändes snarare som att bollen ofta bara skickades iväg på chans. Det hade alltså kunnat bli en betydligt större seger.

Under kvällen noterades även två riktigt tråkiga skadenyheter. Först kunde man läsa på NA att korsbandet är av för supertalangen Emilia Jägestedt Widstrand. Sedan meddelade Vålerenga att Tove Enblom drabbats av samma elände. Det var ju besked man kunde ha varit utan.