Ett år och två dagar efter att Sverige körde över Danmark med 6–1 kan vi lugnt konstatera att danskorna har passerat oss – och redan nu kan börja boka sina biljetter till nästa års VM-slutspel. För att de røde og hvite skall missa gruppsegern krävs förlust i Serbien på tisdag samtidigt som Italien vinner i Göteborg.
För Danmark vann även årets andra VM-kvalmatch mot vårt svenska landslag med 2–1. Sverige har skapat flest klara målchanser i båda matcherna. Men det hjälper inte när vi saknar både precision – och försvar.
I mitten av den andra halvleken kom det upp en skylt i tv-sändningen som visade avslut mot mål. Det stod 6–3 i dansk favör, trots att vi hade haft massor av lägen. Strax efter konstaterade expertkommentator Hanna Marklund att det var väldigt länge sedan hon såg ett svenskt damlandslag med ett så här dåligt försvarsspel.
Där och då började jag fundera över när det kan ha varit. Jag kom fram till att sedan den här bloggen startades 2011 har det varit några perioder där landslaget släppt in många mål. Men jag kan ändå inte sätta fingret på när vi skulle ha varit så här svaga i det kollektiva försvarsspelet.
I dag såg ju Napolispelaren Cecilie Fløe ut som en världsstjärna. Hon vann ju i princip varenda närkamp mot våra svenska backar. Det var hon som gjorde 1–0 och som spelade fram till 2–1.
Jag börjar få ganska stora Jon Dahl Tomasson-vibbar av Tony Gustavsson. För på kort tid har han lyckats ta bort alla de styrkor som vårt landslag hade för ett år sedan. Minns ni?
Då var Sverige extremt svårt att göra mål på. Då hade vi ett väl intrimmat presspel – och vi var sylvassa på fasta situationer.
Nu finns inget av det där kvar. Och jag har fortfarande inte fattat vad Gustavsson försöker föra in istället. Nu blir det en träningsmatch mot Italien på tisdag. En viktig träningsmatch eftersom vi måste vinna för att inte bli trea och tappa i ranking inför nästa Nations League.
Det blir intressant att se hur Gustavsson ställer upp då. Jag tycker att Rosa Kafaji var dagens bästa svenska spelare. Och hon fick bara spela drygt 20 minuter. Startar hon på tisdag?
Med facit på hand har det ju varit fel att satsa på Felicia Schröder. Peter Gerhardsson gjorde den bedömningen för ett år sedan. Och det är väl ganska tydligt att han hade rätt om att Schröder inte har varit redo. I varje fall inte för att bära landslagets offensiv. Dock skall sägas att hon har blixtrat till, och att hon visade klass under den första kvarten i den andra halvleken idag. Men hon gör inte mål i blågult. Det gör ju tyvärr ingen annan i landslaget heller.
Sedan Gustavsson tog över har vi nu spelat nio landskamper. På dem har laget gjort totalt sju mål. Bara en gång – hemma mot Frankrike i Nations League – har laget fått in fler än en boll. Det blir extra tungt när det dessutom samtidigt är ihåligt bakåt.
En blogg om internationell damfotboll 
Försvarsspelet funkar inte alls. Vi har mittbacksproblem, Nathalie Björn är extremt saknad. Kafaji har ännu en gång visat att hon ska spela. När det gäller Schröder så måste hon få spela där hon ska spela, längst fram. Trots hennes position tycker jag hon är bra i spelet, men ska vi få se den stora målskytten så måste hon spela längst fram. Att man inte kör Rolfö till vänster och Kaneryd till höger, förstår jag inte. Jag är riktigt besviken.
Det går inte att blunda längre utan bara att konstatera att TG är en total missräkning som förbundskapten! Det går inte att ta bort att när han fick sparken från Australiens landslag efter det totala fiaskot i OS var det många spelare som öppet vittnade att han står för ett spel helt utan strategi och taktik. Tycker synd om Bella Andersson hon gör helt klart det bästa hon kan,men hon är inte tillräckligt bra helt enkelt. Inblandad i Danmarks 2-1 i matchen i Sverige och uruselt försvarspel vid 1-0 idag. Jag tror att det finns minst 10 svenska mittbackar som är bättre än henne just nu och då finns det ingen anledning att spela henna för hon är ung. Hon var väl aldrig nära en ordinarie plats i Hammarby. Det andra stora problemet förutom försvarspelet är att det finns för lite poängspelare. Kaneryd,Vinberg,Angeldahl och Olme vräker inte precis in poäng i sina klubblag. Nej gör om och gör rätt och helst då utan TG.
Tony Tiger bommar ju på helt uppenbara punkter! JDT försökte införa något som svenska spelare inte behärskar, TG skapar mest bara kaos med ideliga spelar- och positionsbyten. Jag får snarare Hamrén vibes på TG.
1) Danmark backar hem och vill kontra = superviktigt med balansen. Trots att ZO var bra – så ska hon även upp och skå avgörande passningar. Flera gånger stod Sve med sista spelare i offensiv tredjedel. Ska Sve föra matchen behövs balans!
2) TG har lyckats att mosa länken mellan Angeldahl och JRK. Det blir inte samma effekt med Holmberg.
3) Varför spela vindsnabba spelare mot ett lågt stående Danmark? Det blir ju inga omställningar så länge som inte Sve är i ledning?
4) Schröder är en nia. Det har inte funkat i tia-rollen någon gång. Jag hade startat med Blackstenius och avlöst med Schröder.
5) Lågt stående Danmark = Friddo. Tjänstefel att inte låta henne starta!
6) Tydligt att Kafaji är den bästa tian – hon skulle såklart startat bakom Blackstenius.
7) Fasta situationer var väldigt svaga – måste förbättras! Men mot ett lågt stående Danmark kommer man få hörnor – då är det självklart att Friddo startar!
8) Vad Vinberg gjorde på planen idag var högst oklart. Hon blev mittfältare för att Smilla skulle kunna vara ytterforward. Märkligt val. Att sedan sätta in Jusu-Bah i den rollen var än märkligare.
Som sagt; matchplanen idag var precis klappkass! Laget saknade balans för defensiva omställningar och offensiven var felriktad. Flera kommenterar att Schröder borde spela med Anvegård. Jag håller med, för det är ju ett självklart byte efter 70: ut med Blacken och Kafaji – inte med Schröder och Anvegård.
Nä, jag känner att inget TG fokat på har funkat. Att det är en generationsväxling och några skadade är inte skäl för att laget ska komma ut gång på gång med en värdelös matchplan? Dags för byte!
Många bra poänger här. TG pratade i SVT om att det var en ny backlinje igen. Men han sa inget om att han själv rörde till det ytterligare genom att kasta om relationerna på kanterna.
En tanke rörande Schröder. Kanske borde man ge henne och Anvegård en halvlek ihop. Det har ju bevisligen burit frukt i Allsvenskan Anvegård gör sällan en dålig prestation.
Det är en rimlig tanke att köra Anvegård och Schröder ihop. Jag tycker även att Erik och Tommy är rätt ute i att Schröder skall spelas som utpräglad nia. I dag hamnade hon ofta i ytor där hon inte känns trygg – och där vi har bättre alternativ.
Att Rosa Kafaji var bäst och skulle ha spelat håller jag med om. Angående Schröder gör jag inte bedömningen att det har varit fel att satsa på henne, men instämmer i att hon bör spela anfallare och inte mittfältare (även om hon var bra i förra Danmarksmatchen). Idag hade jag flyttat upp henne och istället bytt ut Blackstenius, som knappast var bättre. Den målchans Schröder hade ledde till mål (bra gjort att få den nicken i ribban) och under kvalet har hon varit inblandad i de flesta av Sveriges få mål. Utan henne tror jag att Sverige hade haft ännu färre poäng. Att hon trots allt gör större avtryck i Häcken tror jag inte beror på att Frankfurt och Hammarby är så mycket lättare motstånd än Danmark och Serbien. Men visst kan man testa med Olsson eller Ijeh.
Anfallsspelet är inte bra, men Sverige gör ändå mål. Det största problemet är försvarsspelet. Hoppet står till Nathalie Björn. Det är väl hon som kan rädda Gustavssons jobb i höst. För övrigt anser jag att domarnivån i Danmarks straffområde höll ungefär samma nivå som Sveriges försvarsspel. Jag har aldrig förstått Frapparts storhet, och Sveriges bortdömda 2-2-mål när Danmarks målvakt rammade Beata Olsson var nästan i klass med den likartade sekvensen mellan Uppsala och AIK i förra veckan.
Håller med om att Frappart var totalt usel, men jag tycker nog att frisparken mot Olsson var korrekt. Visst kan man säga att de springer in i varandra, men där dömer 1 000 domare av 1 000 för målvakten.
Jag tycker inte heller det var fel att satsa på Schröder. Min poäng var att Schröder ska spela men hon ska spela på topp och det redan från start.
Ja, vad ska vi säga? Jag funderade mycket på vad Danmark hade som Sverige inte hade, och det var ett lag, ett lag som hängde ihop och som försvarade som en enhet. De svenska spelarna ser ut som om de blivit ihoptussade 15 minuter före avspark. ”Vem är den här främlingen som försöker spela bollen till mig?” Väldigt få fungerande relationer på plan.
Det vore ju intressant att veta hur spelarna upplever det inifrån. Vi fick ju en del inblickar från Peter Gerhardssons landslag och det verkade ju superharmoniskt. Mycket skratt, men också stort engagemang för själva uppgiften och en seriositet i förberedelser. Känslan är väl att Tony Gustavsson inte lyckats bygga en sådan mlijö. Men jag vet inte, det vore intressant att veta hur landslagets ”inre liv” fungerar.
Nog att Tony gör det svårt för sig genom att röra till bland det som fanns kvar av föregångarens landslag men samtidigt tycker jag det är väldigt orättvist att lägga allt på honom. Jag vet att du Johan inte håller med mig här men nog blir det väl svårt att få till försvarsspelet när de flesta givna nyckelspelarna som alltid spelade under Gerhardsson lägger av samtidigt och då alternativen antingen varit skadade och just kommit tillbaka, haft för dåligt med speltid i klubblagen eller fött barn kort innan Tony tog över.
Vad gäller inre harmoni som Janne talar om så verkar det inte vara Tonys starka sida, det var fullt krig i The Matildas (Australien) och här har det redan skurit sig med några av profilerna. Här vill jag dock återigen ta Tony i försvar då det är erkänt tufft att ta över efter en vädligt omtyckt ledare särskilt om inte resultaten är positiva så jag tror aldrig han hade chansen att lyckas givet en nästan helt ny backlinje och ny (?) målvakt (Gerhardsson såg ju Musovic som given).
Bra kommentar, Martin. Det känns viktig att sortera lite, när man recenserar Tony Gustavssons ledarskap.
Vad kan Tony inte påverka? Att spelare slutar eller blir skadade i klubblagsmiljö. Att spelare inte följer instruktioner eller inte gör sitt bästa när de väl spelar.
Vad kan Tony påverka? Vilka spelare som blir uttagna och på vilka positioner de ska spela. När spelare byts in och ut. Matchcoachning. Träningar. Bidra till att sätta en bra kultur och stämning i gruppen.
Exakt, Martin. I Gerhardssons sista landskamp (mot England i EURO 2025) spelade han bl a med Natalie Björn, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i backlinjen. Både Magda och Jonna har lagt av, Natalie är skadad.
TG fick ett väldigt tufft jobb av PG. Han behöver att genomföra en generationsväxling som varlen PG eller PS har tagit itu med eftersom de bara fokuserade på kortsiktiga framgångar. PG själv sade en gång att hans jobb inte är att planera långsiktigt utan att vinna medaljer nu.
Detta får Tony nu axla.
Jag förstår inte att han inte satsar på Fridolina från start. När Schröder inte fungerar som 10:a borde hon spela henne som 9:a och när en forward inte gör mål, borde man testa andra – Evelyn Ijeh till exempel.
Det blir svårt nu mot Italien. Men VM-kvalet ska vi ändå fixa mot Portugal eller Finland eller vem det nu kan bli.
Laget måste vinna för att få självförtroende. Efter Seger hade vi Eriksson och Asllani, just nu har vi kanske ingen spelare som självklar ledare inom laget, speciellt när Björn saknas också.
Ett A-landslag är inget framtidsprojekt. Det är 100 procent elit, och därmed bästa möjliga lag nu direkt. En förbundskaptens uppgift är ju alltså att just se till att landslaget når kortsiktig framgång.
Eller. Jag köper att man har ett litet framtidsfokus, riktat mot nästa mästerskap. Men det kan och får inte ligga längre fram. För då ger man ju upp.
Att Pia Sundhage eller Peter Gerhardsson skulle strunta i medaljchanser i OS eller EM för att bygga om landslaget så att det skall ha en topp om fem eller tio år är ju närmast absurt.
Man kan kritisera Sundhage och Gerhardsson för uttagningar och annan coachning. Men att ge dem skulden för att Tony Gustavsson misslyckats under sitt första år som förbundskapten är ju bara löjligt.
Pia Sundhage lämnade ju landslaget för nio år sedan. Vilka spelare är det hon borde ha matchat in som Gustavsson hade haft nytta av nu? Och vilka är det Peter Gerhardsson har missat?
Jag ger PS och PG inte skulden för någonting. Och jag har inte sagt att Sundhage borde ha matchat in en 10-årig Felicia Schröder, en 14-årig Monica Jusu Bah eller en 10-årig Bella Andersson för att på sikt hjälpa TG. Verkligen inte.
Jag har bara sagt att PS och PG hade en tendens att alltid förlita sig på äldre spelare, även mot svagt motstånd där man i mitt tycke hade kunnat matcha in yngre spelare (i 19-23 årsåldern) i fem, sex, tretton minuter. PG gjorde annorlunda i början, men gjorde framöver samma sak som PS.
TG måste bygga ett helt nytt lag. Generationsväxlingen faller på hans lott. Man borde ha lite tålamod innan man totalsågar honom. Nu fick Sverige spela mot A-motstånd där man tidigare (PS och PG) kvalade in i turneringar mot B- och C-motstånd.
Man har inte lyckats att kvalificera sig mot A-motstånd nu, men lyckligtvis blir det nu C-motstånd och matcher mot Kosovo eller Israel eller Kazakhstan för att sedan bli matcher mot möjligtvis bra B-motstånd för att komma till VM, Schweiz eller Portugal eller Finland.
Klarar Gustavsson inte detta, borde han avgå. Men tills dess har vi lite tid och fyra matcher. Jag litar på att landslaget klarar detta. Nu ser vi fram emot Italien och jag hoppas att se Fridolina Rolfö i startelvan.
Jo, men problemet att hitta naturliga sätt att matcha in nya spelare i laget beror mer på landslagsfotbollens upplägg, än på våra förbundskaptener. Som bekant förändrades allt när Nations League infördes.
Dels fanns det inga unga spelare att spela in i laget under rätt många år. Årgångarna 1998–2002 innehöll inte många spelare av landslagsklass. Dels har det blivit väldigt mycket svårare att hålla igång 20+ spelare efter att Nations League infördes. I början lät ofta Gerhardsson 15–20 olika spelare starta under ett fönster med två landskamper. Men då hade man ju tävlingsmatcher mot lag som Slovakien, Färöarna och Lettland där det gick att rotera spelare utan att riskera poängtapp. Dessutom spelades det rätt många träningsmatcher, där man kunde testa spelare. Nu är ju nästan alla landskamper tävlingsmatcher mot starkt motstånd.
Jag har inga problem att förstå att Tony Gustavsson har hamnat i ett svårt läge.
Det jag däremot inte förstår är varför det skulle vara Peter Gerhardssons fel. Vilka spelare är det Gerhardsson borde ha matchat in i landslaget, som skulle ha hjälpt Gustavsson att lösa den aktuella situationen?
Gustavsson har absolut haft otur med skador, och med att Magdalena Eriksson slutade. Men han har ju faktiskt orsakat delar av problemen på egen hand. Jonna Andersson slutade inte av egen fri vilja. Hon tvingades bort, och med henne försvann Sveriges bästa anfallsvapen.
Och Gustavsson har inte varit tvingad att satsa på unga och internationellt totalt omeriterade mittbackar, backar som dessutom knappt får spela i sina klubblag. Det är hans eget val. Ett val som innebär en stor risktagning, och som ännu så länge varit långt ifrån någon succé.
Men vi får väl hoppas för landslagets, och svensk damfotbolls skull, att vi får anledning att hylla Gustavssons mod om ett drygt år, under VM i Brasilien.
Beslutet att sluta i landslaget var ändå Jonnas eget eller på vilket sätt tvingades hon att meddela att hon slutar i landslaget? När hon dessutom valde spel i Elitettan så var det dessutom ett val som innebar att landslagsspel blev inaktuellt.
Man kan ju vända och vrida på det. Och tvingades var väl inget bra ordval. Men om du har gjort 112 landskamper, och det kommer en ny förbundskapten som förklarar att du inte ingår i hans planer, ser det ju nästan konstigt ut om du inte väljer att sluta. Så ja, hon tog beslutet själv. Men hon gjorde det när det var uppenbart att hon inte skulle få chansen någon mer gång.
Jonna valde väl ändå spel i Elitettan innan Tony hade blivit förbundskapten och därmed blev han så att säga ställd inför fait accompli när han tog över.
Teoretiskt hade han förstås kunnat ta ut en superrutinerad back från Elitettan, det hade knappast varit svårt att motivera givet att rutin desperat behövs i landslaget och att hon i mina ögon fortfarande håller hög Damallsvensk nivå, men samtidigt hade han utan tvekan fått skit för det också.
Nej, det stämmer inte. Jonna Andersson var fortfarande damallsvensk spelare när Tony Gustavsson tillträdde, tog ut sin första trupp och ledde laget i sina första matcher.
Jag har ingen koll inne i Jonna Anderssons hjärna. Men jag har svårt att tro att hon bestämde sig för att spela i elitettan innan det var klart att LFC skulle åka ut.
Här är lite datum:
* TG tog ut sin första landslagstrupp som svensk förbundskapten den 15 oktober.
* De två första matcherna var mot Spanien i Nations League, den 24 och 28 oktober.
* Det blev klart att Linköping skulle åka ur damallsvenskan i näst sista omgången, den 8 november.
Jag vet inte när Jonna beslutade sig för att gå ner i elitettan. Dagen efter nedflyttningen sa hon till Corren att hon inte hade något svar klart, och att hon skulle ha en dialog med LFC framöver.
* Jonnas besked om att hon skulle följa med LFC ner i elitettan blev officiellt på nyårsafton.
Vid nyår hade Sverige spelat ytterligare två matcher under TG, och de två hade dessutom pratat med varandra. Det här är en ren gissning, men jag gissar att TG gav henne ett besked som gjorde det lättare att välja att följa med LFC ner i elitettan.
Tycker inte eller att man kan belasta Gerhardsson för en dålig generationsväxling. Det är också för tidigt att göra ett rättvisande omdöme gällande TG, Man har förstås sina frågetecken, sina personliga preferenser. Hade man inte det skulle man förmodligen inte titta på mycket, framförallt inte skriva här en söndag.
Här följer lite tyckande, några tankar.
Vi pratar om att hitta en lösning på mittbacken. När vi så gör, lyfts spelare som Lundkvist och Nildén upp. Spelare som aldrig eller nyligen vikarierar som mittback i sina klubblag. I diskussionerna tillkommer ibland Emma Kullberg och Alice Carlsson. En tydligt mer rutinerad men med halvdan säsong och ofta bänksittande spelare och en som arbetat sig fram till att vara bland de bättre i damallsvenskan. Stark ledare, ofta stabil men gör sina små misstag här och var. Helt oprövad på landslagsnivå.
Så har vi 19 år unga Bella A som gjorde en riktigt bra match mot Italien och var väl i det närmaste felfri i bortamötet mot Serbien, följs upp av en fullgod första halvlek mot samma nation i hemmamötet. Där gör sedan TG ett sånt där byte man inte riktigt förstår. Efter det är hon riktigt bra mot danskorna, ja ända fram till det ödesdigra felvalet.
Riskerar ofta att bli lite långrandig så bromsar mig själv här. Men alternativen till mittback för A-laget är inte många, senast i U23 startade Ella Reidy med A Persson-Lundgren.
Fina spelare men vägen till A-laget lång.
Någon skrev att det finns 10 bättre mittbackar, jag har svårt att se vilka det skulle vara.
TG rangordning av mittbackar är troligen Björn, Nelhage, Ilestedt, Andersson. Där bakom har vi mångsidige Sofia Reidy och säkert även Nildén. Men sistnämndes klubb värvar mittbackar och hon återgår troligen till vänstersidan.
Till nästa års VM (dit ska vi) är Björn ett givet förstaval.
För övriga att konkurrera om positionen vid sidan, och nog blir det sannolikt Ilestedts sista mästerskap?
Jag ser det som helt rätt att satsa på spelare som Nelhage och Andersson.
Förhoppningsvis tar dem fina kliv i sin utveckling och motiverar än yngre tjejer att våga satsa på den tuffa mittbackspositionen. För det behövs.
Det enda jag kan tycka är att Sverige borde köra på en treback nu när vi inte har Björn eller Nelhage. Blev ändå tydligt att varken Ilestedt eller Andersson hänger med i djupled och de blev ganska enkelt ifrånsprungna och får det jobbigt så fort de har näsan mot eget mål. Jag tycker det vara ganska naivt av Tony när han startar med två relativt långsamma mittbackar. Ska Ilestedt och Andersson starta även nästa match vill jag nog se dem i en treback tillsammans med Nilden, Lundkvist eller Reidy. Då får vi in lite snabbhet också och en mer balanserad backlinje. Vi har ju bättre wingbacks än yttrar i den här truppen också.
Jag köper ditt resonemang. Men vill lägga till att det är högst problematiskt att både Elma Junttila Nelhage och Bella Andersson tycks ha sjunkande status i sina respektive klubblags planer.
Kollar man Anderssons speltid i Real Madrid har den minskat betydligt de senaste 3,5 månaderna. Hon spelade rätt mycket mellan oktober och mitten av februari. Men sedan slutet av februari har hon fått 185 spelminuter i Real och 405 i landslaget.
Nelhage har ju varit skadad, vilket gör att jämförelsen haltar något. Men även hon har minskande speltid. Hon fick rätt stort förtroende i Lyon kring årsskiftet. Men även hon har spelat mer än dubbelt så mycket i landslaget som i klubblaget sedan mitten av februari.
Gemensamt för båda är dessutom att de i princip aldrig spelar i de matcher där deras klubblag behöver försvara, vilket jag tycker lyser igenom i landslaget.
Det håller jag helt med om. Brukar säga att det är en väldigt stor skillnad på att spela match och att träna. Det oavsett ifall träningsmiljön är bra.
Det utan att utesluta att utveckling sker.
Vi får hoppas att dem kan få mer regelbunden speltid. Att talanger försvinner för tidigt kommer nog tyvärr vara en bestående utmaning för svensk fotboll.
Ifall dem nu skulle få än mindre speltid (kan ju även drabba Ilestedt) vilka ska vi då ta in? Inte avundsjuk den uppgiften.
Sen är ju Sverige i många matcher ett spelförande lag, det passar oss sällan.
När man spelar med bakre linjen så högt måste man nästintill kalkylera med något baklängesmål, helt enkelt lita på att anfallsspelet generar desto fler.
Tror vi behöver titta mer på hur vi kan undvika att mittbackarna kommer för högt upp och ändå bibehålla initiativet. Få till mittfältets försvarsspel på ett bättre vis samtidigt som vi hittar fler offensiva alternativ än boll ut på kanterna mot lågt stående försvar. Som signaturen Erik var inne på så har vi i Serbien och Danmarks matcherna haft spelarprofiler på plan som inte helt träffar matchbildens behov. Ytorna de vill ha uppstår för sällan om än alls.
Varför gör Italien nio mål på Serbien när Sverige med möda och besvär lyckas med ett?
Kortfattat är ju svaret på din sista fråga att Sverige nästan alltid haft svårt att ösa in mål. Vi har sällan vunnit matcher ens mot C-nationer med mer än tre måls marginal. Men vi har vunnit för att vi har haft grym fysik, ramstarkt försvar – och kunnat bryta ner lågt stående motståndare med fasta situationer av högsta kvalitet. Sedan TG tog över har de fasta situationerna varit direkt svaga, och vi har för få spelare som i första hand är duktiga försvarare.
Vad gäller Ilestedt har hon ju varit skadad under stora delar av våren. Sedan årsskiftet är det ju egentligen bara senaste månaden som hon kunnat spela. Och det tycker jag också märks på hennes agerande.
Att det överlag inte ser något vidare ut kommer man inte ifrån, möjligtvis ser det periodvis ok ut. Vill man vara positiv finns där glimtar av bra spel.
Men det är verkligen som att spelarna inte hittar rätt, att lagdelarna defensivt inte sitter ihop. Offensiva pressen finns där men när man vinner boll och ska föra spelet kliver man närmast på varandra.
Om man bara tittar till fakta, ren statistik så har man på fem kvalmatcher fått bollen i mål fyra gånger. Lika många gånger har man fått hämta den från eget nät. Sett till motstånd och vad laget borde prestera så är det underkänt.
På fem kvalmatcher har det presterats 16 avslut på mål.
Under det här kvalet har laget då behövt ungefär 28 minuter för att få till ett avslut innanför målramen. Ungefär tre skott per match har haft möjligheten att hitta in bland maskorna. Visst har vi träffat såväl målram som att några bollar slunkit en bit utanför. Över tid ljuger dock sällan statistik.
Vi för matcherna. Vi gör inte tillräckligt med mål. Vi har inte varit nära att göra tre mål i en halvlek.
Matchen mot Italien är undantaget, var inte i närheten av att föra matchen utan blev i det närmaste utrullat. Lyckades ändå vinna med sitt då enda skott på mål.
Bakåt har det släppts in fyra mål på fem matcher, samtliga mot Danmark.
Utan individuella svagheter hade det kanske varit mer rättvisande med två oavgjorda resultat mot danskorna.
Det hade gett ett Sverige i ledning av gruppen. Vilket förstås hade gett en viss frid, men problemet hade oavsett funnits där.
Nu väntar Italien och att dem spelar som senast vi möttes tror jag inte. Man har förstås noterat Sveriges svårigheter med lågt ställda försvar.
Jag hoppas nu verkligen få se mer kreativa krafter på mitten, en Kafaji eller Anvegård i rollen som 10:a. Att Zigiotti får ett tydligt defensivt ansvar på mitten.
Jag vill se JRK och Holmberg fungera ihop. Att dem så att säga växeldrar men att JRK i majoriteten av tillfällena lämnar över inlägg/inspelen till Smilla och själv söker sig in i box.
Jag vill på den andra sidan se desamma från Sandberg och Rolfö.
Jag vill se en modigare Bella använda sin fina vänsterfot till att ömsom hitta instickare till 10:an ömsom leverera långt ut på flankerna.
Jag vill se eller rättare sagt höra Ilestedt, Zigiotti och Falk styra och pusha Bella till att ta duellerna hårdare.
Jag vill se Schröder som nia, jag vill se henne göra tre mål.
Då kommer det trots allt kännas rätt bra inför kommande play off.
Det här gillar jag! Enda skillnaden är att jag ser Blackstenius som nia. Schröder kommer vara nia, men Blackstenius har ytterligare verktyg i box-och huvudspel.
Rolfö, Blackstenius (70), JRK
Kafaji (70)
ZO, Angeldahl (60)
Sandberg, Andersson, Ilestedt, Holmberg
Falk
Ers. Schröder (70), Anvegård (70), Lundqvist (60)
Sen kan man tänka sig andra byten offensivt beroende på resultatet i matchen.
Matchplan:
Tryck som fan på högersidan med kombon JRK/Holmberg/Angeldahl. Inspel på Blackstenius, Rolfö, Kafaji.
Håll tempo i spelet offensivt, och låt motståndarna komma upp och anfalla ibland för att skapa kontringslägen.
Danmark försökte knappt spela igång en enda gpng från egen målvakt. Christensen maskade från matchminut 1 för att smälla iväg bollen 60m varje gång. Störigt som fan, men effektivt. Sverige fick därmed absolut inga möjligheter att vinna bollen högt.
Eftersom mycket av Tony the Tigers strategi hittills har varit FAFO så varför inte forsätta? Jag föreslär följande startelva för träningsmatchen mot Italien på tisdag:
Falk
Holmberg Lundkvist Nilden Sandberg
Angeldahl Zigiotti-Olme
Kafaji Anvegård Jusu Bah
Schröder
Vill gärna se om samarbetet mellan Häckenspelarna kan fortsätta i landslaget om det ges möjlighet. Kafaji har spelat en del på kanten i Brighton men här skulle hon och Anvegård omväxlande kunna ta på sig 10-rollen.
När man ändå sitter på sin balkong, dricker kaffe, lyssnar på fåglar som väckte en för tidigt i morse och läser allt möjligt. Ja då kan man ju också passa på att skriva lite här. Precis avslutat tankarna kring generationsväxling, försvarsspel och kommer in på övriga lagdelar.
Är inte frånvaron av Asllani tydlig och än mer utmanande? Hon var en länk mellan lagdelarna som idag saknas.
En mittfältare med förmågan till såväl slit som finess. Förmågan att pusha, engagera och styra sin omgivning. Svårt att se att Asllani inte fångat upp en Harder som håller på att bli helt ren. Hon bidrog med så mycket av det där som sällan lyfts upp annat än hos de som nördar ner sig lite mer.
Hon går förstås inte att ersätta rakt av men offensivt sett måste man som jag ser det in med en mer utpräglad 10:a än Schröder. Förstå mig rätt, jag gillar verkligen se Schröder spela boll. Men hon borde få vara 9:a eller ha en väldigt fri roll. Men det måste finnas en 10:a bakom den.
I matcher där vi förväntas föra spelet skulle jag verkligen vilja se att Kafaji testas. Att Zigiotti får ett tydligt defensivt ansvar. Så framtunga som vi blir behöver hon inte gå mycket mer offensivt än mittlinjen. Ingen ska knalla igenom centrala mittfältet. I spelförande matcher så ser jag gärna Schröder starta.
Blackstenius gör det inte dåligt men har sin främsta styrka i omställningsspelet. Schröder erbjuder mer rörlighet.
Om inte annat ska dagsform avgöra mellan de två.
För ett år sedan tog Gerhardsson in Wangerheim. Det har ännu inte TG gjort. Här tycker jag att han bör tänka om.
Wangerheim har haft en lite tuff vår, men att hon inte togs ut i höstas är underligt. I Europaspelet visade hon väl tillräckligt väl att hon är topp 4 anfallare i Sverige? Framförallt skulle hon ge något truppen i övrigt inte har. Ett starkt huvudspel, tydlig targetspelare, fysiskt stark i boxen. Vem hade inte fått lite mer hopp ifall hon hade kommit in sista tjugo mot danskorna?
Jag kan tycka att det är för många spelare i truppen som erbjuder samma sak, här finns att arbeta med.