I går spelades det två matcher i damallsvenskan. Båda slutade 5–0. Och två av lördagens fyra matcher slutade 6–0. Jag är förstås inte ensam om att ha noterat alla stora segerresultat i damallsvenskan efter sommarens semesteruppehåll.

I går kväll satte jag mig och kollade tillbaka på vårens resultat. I den sista matchen i den nionde omgången vann Växjö med 4–0 mot Uppsala. Datumet var den 13 juni. Innan dess hade det spelats 62 matcher där de största segerresultaten var 3–0 eller 4–1. Och i vårsäsongens allra sista match, den 77:e i årets damallsvenskan, vann Malmö FF överraskande med hela 6–0 mot Kristianstads DFF.

Det var vårens två enda matcher där segermarginalen var större än tre mål. Efter uppehållet har det spelats 21 matcher. Och i nio av dem har det fyra måls skillnad, eller mer.

Det är verkligen en anmärkningsvärd förändring. Vill man hårdra det så kan man säga att det alltså bara var en av de 76 första matcherna som hade fler än tre måls skillnad. Och nu är det tio av de 22 senaste.

En anledning är ju förstås att IK Uppsala Fotboll har blivit brandskattat, och inte längre håller damallsvensk nivå. Men de har ju bara spelat tre av de här matcherna.

En annan anledning hittar vi i toppen. För det har ju hänt märkliga saker med de båda topplagen, BK Häcken FF och Hammarby IF. När jag sammanfattade de elva omgångar som spelades innan uppehållet konstaterade jag ju att det inte hade slagit gnistor om de båda guldfavoriterna, utan att de mest hade imponerat genom att hitta sätt att vinna sina matcher.

Men inget av de båda topplagen hade alltså tagit någon riktig storseger innan uppehållet. Och man tänkte väl att Häcken skulle kunna få problem med målskyttet när Felicia Schröder lämnade.

Det blev precis tvärtom. Både Häcken och Hammarby har gjort minst fyra mål i samtliga sina matcher efter sommarvilan. Det började direkt i seriens allra första höstmatch, då Bajen gjorde 4–0 på Norrköping.

Det är väldigt tydligt att de båda topplagen har mått väldigt bra av uppehållet. De har kunnat jobba med viktiga delar i spelet, och både Häcken och Hammarby är klart vassare nu än i våras.

Det märker man tydligt på lagens målskillnad. Kolla bara de här siffrorna:

Häcken:
Första elva omgångarna: 26–10, +16 – snitt 2,36–0,91
Omgångarna 12–14: 16–1, +15 – snitt 5,33–0,33

Hammarby
Första elva omgångarna: 22–6, +16 – snitt 2,00–0,55
Omgång 12–14: 14–0, +14 – snitt 4,67–0

Båda topplagen har alltså mer än dubblerat sin målskörd. Och förklaringen är inte så enkel som att de har spelat mot usla Uppsala. Tvärtom har toppduon ställts mot flera lag som sågs som målsnåla i våras. Häcken har ställts mot BP, Piteå och Eskilstuna medan Bajen har mött Norrköping, Växjö och Piteå.

Huvudskälen till att damallsvenskan plötsligt blivit ojämn ligger alltså dels i vassare topplag, dels i sämre jumbo. Men i går fick vi även en lite mer oväntat storseger när Kristianstad vann med hela 5–0 borta mot IFK Norrköping.

KDFF var ju vårens målgladaste lag, de både gör och släpper in många mål. Så det är ingen skräll att de var inblandade. Det är en större överraskning att Peking släppte in fem. Stellan Carlssons lag var ett av de mer målsnåla under våren.

Under de elva första omgångarna släppte Norrköping aldrig in fler än två mål i någon match. Nu har man nio insläppta efter sommaruppehållet. Och att släppa in fyra i en halvlek är inget bra för självförtroendet.

I och med förlusten ligger Peking kvar på kvalplatsen inför söndagens besök på Vittsjö Idrottspark. Och under nedflyttningsstrecket har vi som bekant FC Rosengård, som skall till Kristianstad på lördag.

I och med KDFF:s seger i går har det bildats ett glapp på sex poäng mellan tabellens övre och undre hälft. De sju lagen på övre halvan kan lugnt börja planera för damallsvenskan 2027. Alla de sju lagen på undre halvan riskerar däremot att åka ut.

Att Uppsala kommer att falla ner i elitettan är oundvikligt. För Piteå, BP, Växjö, Djurgården, Norrköping och Rosengård riskerar det att bli en riktigt jobbig höst.

Just nu är det alltså Rosengård och Peking som ligger sämst till. Deras räddningsplanka kan vara Växjö. Växjö har tagit 13 av sina 14 poäng hemma på Nya Värendsvallen. Men de hemmastarka smålänningarna har bara kvar fem hemmamatcher, och tre av dem är mot Malmö FF, Häcken och Hammarby.

Växjö har alltså ett tufft program, och man har sålt målskytten Maja Bodin till Häcken. Dessutom läser jag i Smålandsposten att Växjö DFF:s storsponsor Santhe Dahl kommer att minska sitt bidrag till klubben, och att det är lite kaos i ledningen.

I en krönika i samma tidning spekulerar reportern Filip Elg om en intern diskussion om klubbens framtida riktning. Han berättar att Smålandsposten fått uppgifter om att det finns de som vill att allt i spelartruppen av värde ska säljas och att man ska bygga om med egna produkter från F19.

Parallellt med Växjö DFF:s kamp börjar Östers IF få ihop ett riktigt starkt lag. Det är i och för sig ett nybildat lag, som spelar i division fyra. Men det är ett lag som vimlar av kända spelare, och i förra veckan vann man med hela 6–1 mot division 1-laget Älmhult i Smålands DM, som kallas Toyota Cup.

Här skall man kasta in en brasklapp om att Smålands DM-turnering verkar lite udda. Fattar jag rätt har Öster fått tre straffar eftersom de är tre divisioner längre ner i seriepyramiden. Och att två av dem gick i mål. Det låter väldigt udda att ha handikappstraffar i en turnering som gäller som kval till Svenska cupen. Är det fler distrikt som har det så?

I Östers lag finns tidigare damallsvenska spelare som Dessi Dupuy, Mimmi Strömgren, Amanda Persson och Maria Møller Thomsen, plus ytterligare ett gäng spelare med meriter från elitettan.

Om de där spelarna vill tillbaka till eliten, och Öster som förening vill, lär man rusa rakt igenom divisionerna och vara i elitettan 2030. Frågan är var Växjö DFF befinner sig då. Den sistnämnda klubben skapades ju som en reaktion på att Öster hade ett högst begränsat intresse av att satsa på sina damer.

Den situation som kan uppstå i Växjö påminner lite om den i Örebro. Där har man en damfotbollsklubb som kämpar med ekonomin, men fortsatt är sportsligt bättre än den klassiska herrfotbollsklubben.

Det blir väldigt spännande att se hur den kampen fortgår. För både Kif Örebro och ÖSK har det jobbigt på olika fronter. ÖSK:s herrlag ligger på nedflyttningsplats i superettan. Och skulle det åka ner i division 1 är det en käftsmäll för klubben som även lär märkas för damlaget.

Och läser man Nerikes Allehanda hittar man gång på gång artiklar om hur Kif Örebro kämpar med sin ekonomi. De där artiklarna har kommit så tätt på sistone att det inte låter troligt att klubben kan klara elitlicensen.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att sätta punkt för de Afrikanska mästerskapen. Jag fick aldrig se den där finalen. Det blev någon minuts glädje innan livesändningen avbröts. Caf:s Youtubesändningar var tyvärr inte speciellt pålitliga.

Men Kamerun vann finalen mot Malawi med klara 3–0. Laget som egentligen inte klarade av att kvala in till mästerskapet kan därmed titulera sig som bäst i Afrika.

Det blev Kamerun, Malawi, Algeriet och Marocko som tog Afrikas fyra direktplatser till nästa års VM-slutspel, medan Ghana och Sydafrika får kvala vidare i det interkontinentala playoffspelet.

I skytteligan delade trion Temwa Chawinga (Malawi), Barbra Banda (Zambia) och Marie Ngah Manga (Kamerun) på segern med fem mål vardera. Banda gjorde sina på tre matcher, medan de andra två spelade dubbelt så många.

Kameruns Monique Ngock utnämndes till turneringens bästa utespelare. Den 21-åriga Washington Spririt-forwarden fick sällskap på podiet av lagkompisen Michaely Bihina, som utsågs till turneringens bästa målvakt.

Bihina har jag skrivit om tidigare. Hon har varit lysande genom hela turneringen, och höll nollan genom hela slutspelet. Och där ställdes ju Kamerun utöver Malawi även mot på pappret svårast möjliga motstånd i form av finallagen från i fjol, Nigeria och Marocko.

Utan att ha sett mer av finalen än målen känns det som att målvaktssidan kan ha varit avgörande. För Malawis målvakt gör verkligen inga vassa ingripanden vid första och tredje målen:

Av en slump i lördags upptäckte jag att Viaplay visade den tyska supercupfinalen. Jag hittade sändningen lagom till att Klara Bühl gjorde 3–0 till Bayern München mot Wolfsburg.

Bayern har ju sedan några år tillbaka både passerat och kört ifrån förra storklubben Wolfsburg. Men trots att den här matchen slutade just 3–0 var det ingen överkörning. Det var mer en uppvisning av effektivitet från Bayern.

För när Bühl gjorde det där målet hade Bayern bara ett xG på 0,24. Man hade alltså i princip gjort tre mål utan att ha haft några riktigt bra målchanser. Det är bra jobbat.

Det första målet var för övrigt ett av årets konstigaste. Wolfsburgs målvakt Stina Johannes lyckades hoppa in i eget mål med bollen efter att tagit en lös nick vid sin högerstolpe.

Till slut vann Wolfsburg xG med 1,12–0,53. Men det var förstås klen tröst. För svensk del spelade Magdalena Eriksson hela matchen. Hon bar kaptensbindeln vid slutsignalen, och jag tänkte att hon skulle få lyfta pokalen. Men det fick utbytta Glodis Perla Viggosdottir göra.