Skottland vann borta mot Tjeckien med 2–0. Det ser således ut som att det blir skotskorna vi ställs mot i den avgörande playoffomgången. För svensk del får Tony Gustavsson nu påbörja arbetet med att förbereda landslaget på match mot brittiskt motstånd.

Men returen mot Litauen blir knappast en vettig träningsmatch inför mötet Skottland. För skotskorna har vassa anfallshot på ett sätt som Litauen saknar. Mot Litauen behövs inte speciellt många defensiva spelare i startelvan.

I bortamötet valde Gustavsson att starta med en defensivt skicklig back och två duktiga bollvinnare på centralt mittfält. Jag skrev i förra inlägget att det svenska laget ofta såg ut som 2–3–5, och så var det. Men grunden i defensiven var typ 4–2–2–2. Och på många sätt var ytterbackarna de enda kantspelarna. När formationen styrde om till 2–4–4 eller 2–3–5 hade vi ofta fyra centrala anfallare, och alltså bara två spelare som höll bredd.

Det innebar att även när någon av de fyra anfallarna droppade ner eller sökte sig ut mot kanten så hade vi gott om anfallare i straffområdet. Men det innebar ju samtidigt att det blev väldigt trångt framför det litauiska målet.

När det är trångt krävs det hög kvalitet på instick, kombinationer, inlägg och inspel. Och det var framför allt där Sverige fallerade i den första halvleken.

Men jag reagerade även över hur anfallarna täckte ytorna i straffområdet. Där finns det väldigt mycket att jobba med. När Felicia Schröder nickade över efter 4.50 gick alla de tre svenska anfallarna som var i straffområdet mot mål, Ingen tog position vid straffpunkten för att vinna andraboll. Samma sak efter 13.35.

Och när Anna Sandberg kom runt på vänsterkanten efter 8.50 valde både Schröder och Evelyn Ijeh att backa ner i ytan för cutback (passning snett bakåt). Det gjorde att de i princip förstörde för varandra.

Samma sak efter 30.55 när Smilla Holmberg slår en cutback. Det är fem svenska spelare i straffområdet, men de står nästan på varandra. Och det slutar med att Schröder täcker bort Matilda Vinbergs högerskott.

Det här är sannolikt en kombination av dålig kommunikation mellan spelarna och oklar arbetsfördelning från lagledningen. Det här får Tony Gustavsson ta på sig ansvaret för. Det är hans uppgift att se till att anfallarna vet vilka ytor som ska täckas när inspel och inlägg kommer in. Och att inläggaren har koll på vart hon ska räkna med att ha medspelare i. Det är en otroligt viktig uppgift för förbundskaptenen att få de offensiva spelarna att bättre täcka straffområdet när vi kommer till Skottlandsmatcherna. Och det ska sägas att det såg något bättre ut i den andra halvleken.

Jag fick en fråga om vad jag tycker om Anna Anvegårds insats, och hennes betydelse för laget. Jag tycker att hon var riktigt bra de första 25–27 minuterna. Så långt låg hon bakom väldigt mycket positivt. Sedan tappade hon kvalitet i passningar och mottagningar i slutet av den första halvleken. Då minskade samtidigt antalet svenska målchanser ganska rejält.

Så i den första halvleken skulle jag säga att Anvegård var den som bar det svenska anfallsspelet på sina axlar. I övrigt imponerade Bella Andersson under de första 45 minuterna. Men det var också en matchbild som passar henne perfekt. Hon har ju ett lysande passningsspel, och hon är duktig på att kliva fram och bryta. Däremot har hon väldigt brister i försvarsspelet när det blir spel bakom henne. Men dit kom ju aldrig litauerna.

En spelare som hade det jobbigt var Evelyn Ijeh. Hon började väldigt vilset, men växte väl in i matchen lite mer, och hade sedan ett par okej aktioner. Ytterbackarna Anna Sandberg och Smilla Holmberg fick väl inte in så många bollar med adress som man kan hoppas. Sandberg kom inte runt speciellt ofta. Holmberg däremot tog sig till massor av inläggslägen, men levererade för få bollar med kvalitet.

Efter pausen inledde Holmberg med att sätta bollen i pannan på Schröder nära Litauens mål. Nickchansen var 100-procentig. Men Schröder lyckades få bollen över.

Anna Anvegård var iblandad i förarbetet till målchansen. Hon började även den andra halvleken med att vara involverad i flera positiva saker. Inte minst stod hon för en läcker frispelning av Schröder vid 2–0-målet. Det kom efter 57.00, och målskytten fick ett lätt jobb eftersom Litauens målvakt gjorde en sanslöst dåligt tajmad utrusning och lämnade sitt mål helt tomt.

Som jag redan nämnt var de svenska anfallsspelarna lite bättre på att sprida ut sig i straffområdet vid inlägg och inspel i den andra halvleken. Det var inte klockrent, men bättre. Det märktes bland annat efter 61.59 när Schröder styrde in sitt och Sveriges tredje mål på ett inlägg från Matilda Vinberg. Anvegård och Ijeh gick mot mål, medan Schröder släpade lite – och alltså fick bollen.

Direkt efter 3–0-målet gjorde Gustavsson ett trippelbyte. Ut gick Smilla Holmberg, Matilda Vinberg och Evelyn Ijeh. In kom Filippa Angeldahl, Monica Jusu Bah och Stina Blackstenius. Av de utbytta var det alltså Vinberg som lyckades bäst. Holmberg och Ijeh hade inte sina bästa dagar i landslaget.

I samband med bytena flyttade Hanna Lundkvist ut som högerback. Jusu Bah fick spela till höger, vilket inte är hennes vanliga plats. Förbundskapten Gustavsson hade ju tryckt på att man inte skulle röra om, utan spela spelarna på de positioner de har i sina klubblag.

Ändå kom han till spel med en ny formation, och utan sin tidigare lagkapten Stina Blackstenius. Det förvånade lite, även om han även pratade om att spela spelare som får löpande speltid. Och Blackstenius har bara spelat 221 minuter i WSL och UWCL för Arsenal den här säsongen.

Lundkvist fick alltså spela de 62 första minuterna på ovan plats. Direkt när hon kom ut som högerback blev den svenska högersidan starkare. Mycket för att Lundkvist och Angeldahl hade ett bättre samarbete än vad Holmberg och Lundkvist hade haft. Men även för att Jusu Bah var riktigt bra. Även hon dock på ovan position. Som bekant brukar hon ju utgå från vänsterkanten i klubblaget. Nu spelade hon till höger, och tog över Holmbergs ansvar för bredden. Hon gjorde det genom att ha genomgående klart högre kvalitet på sina inspel än vad Arsenalspelaren hade.

Efter 70.20 var det nära ett svenskt drömmål när Amanda Ilestedt lyfte en långpassning mot bortre stolpen. Där kom Anvegård som höll kvar bollen i luften med en utsidesvolley mot andra stolpen. Tyvärr blev passningen lite för hög för Schröder. Men det var inte långt ifrån att vi skulle fått ett av tidernas snyggaste mål från damlandslaget. Och ett av dem med allra högst svårighetsgrad.

4–0 kom istället precis innan matchklockan nådde 74 minuter. Jag trodde kanske att Jusu Bah skulle fått frispark mot sig i upptakten till anfallet. Men varken domaren eller VAR-rummet gick på den linjen. Så yttern från Manchester United fick fortsätta, och kunde servera Blackstenius en cutback nära målet.

Återigen var det väldigt trångt, med hela sju litauiska försvarare i eller precis utanför eget målområde. Men Blackstenius backade ut i precis rätt ögonblick för att dels Jusu Bah skulle hinna se, dels för att få den lilla yta och tid som krävs för att kunna få till ett bra avslut. Snyggt jobbat av de inblandade.

I minut 77 byttes Anvegård ut och Rosa Kafaji in. Anvegård lämnade planen med högt betyg. Spelmässigt tycker jag nog att hon var bästa svenska spelare. Men Schröders tre mål gör ju att hon trots stundtals rätt slarvigt passningsspel ändå hade varit huvudkandidat till min matchens lirare.

Jag tycker att Kafaji gjorde ett bra inhopp. Det är inte lätt att bara få 13 minuter plus tillägg som tia. Det blir ett annat spel med henne. Hon har inte lika snabb bolleverans som Anvegård, utan vill gärna hålla i och utmana. Men jag tycker att hon oftast valde bra alternativ.

Bland annat inledde hon med att slå en riktigt bra hörna. Det var kaos vid Litauens högerstolpe, men bollen höll sig utanför målet. Trots att flera hörnor var okej slagna är det icke godkänt att ha 18 hörnor utan att göra mål. Det var kanske farligt på tre–fyra av dem. Men det är väl uppenbart att vi dels ändå har tappat kvalitet i leveransen utan Jonna Andersson och Kosovare Asllani, dels att vi har färre riktigt nickstarka spelare än vi har haft de senaste 15–20 åren.

En nickstark spelare som är kvar är Amanda Ilestedt. Hon nickade in 5–0 på ett inlägg från Filippa Angeldahl. Tiden var 81.11 och målet kom i andrafas efter en högerhörna, och var således det närmsta ett hörnmål vi kom i matchen.

På slutet hade Blackstenius ytterligare en bra målchans, men hennes vänsterskott gick över. Och Anna Sandberg hade ett kanonläge, där avslutet täcktes.

Sverige vann alltså med 5–0 och har avgjort det här dubbelmötet. Upplägget i playoff är att det högst seedade laget börjar på bortaplan. Det blev också en väldigt stor majoritet bortasegrar under fredagskvällen. I de åtta matcher där lag från A-nivån möter lag från C-nivån blev det som väntat rakt igenom bortasegrar.

Kosovo var det ”C-lag” som lyckades bäst. De föll bara med 2–1 mot Österrike. Grekland gjorde också en bra insats och föll bara med 3–1 mot England. Men i det stora hela är de här matcherna mellan lag från A- och C-nivån rätt meningslösa. Det känns som att det nog får spelas 1000 sådana dubbelmöten för att få en segrare från C.

Det är jämnare i de åtta matcher där de fjärdeplacerade lagen från A och gruppsegrarna från B möter tvåor och treor från B. Där fick vi faktiskt två hemmasegrar och ett kryss. Hemmasegrarna tog Finland – 3–1 mot Serbien, och Belgien – 1–0 mot Polen. Krysset kom mellan Turkiet och Slovenien, 3–3.