Jag hade tänkt gå till Borås Arena för att kolla in F16/10-landslaget i kväll. Men lite snuva i kombinetion med skitväder gjorde att jag blev kvar i tv-soffan. Men matchen har jag ändå sett.

Och det var ju inte mycket till match. Israel var ett för svagt motstånd för att testa den svenska defensiven. Men för svensk del var ju det skönt. För det var en måstematch för svensk del. Förlust hade ju både inneburit nedflyttning till B-divisionen och att chansen skulle vara borta att få spela EM-slutspel i Finland nästa år.

Det svenska laget var tredjeseedat in i det här första gruppspelet. Och dagens seger med 4–0 innebär att man är kvar i tredje seedningsgrupp inför den avgörande lottningen. Det innebär förstås att man riskerar att få riktigt tufft motstånd när den avgörande kvalomgången, Elite round, lottas i december.

Det jag fick studera var alltså hur det här svenska flicklandslaget spelade anfallsspel mot ett lågt stående motstånd. Att vinna en match i A-divisionen med fyra måls marginal är ju förstås godkänt. Men jag kände att det fanns ganska mycket förbättringspotential hos de svenska spelarna.

Bland annat reagerade jag ganska direkt på brister i den svenska backlinjens passningsspel. Trots att backarna hade massor av tid slog de dels många för lösa passningar, dels alldeles för många som hamnade bakom mottagaren.

Det var en besvikelse. För just att slå passningar med kvalitet borde väl ändå vara sånt som 16-åriga spelare som håller till i elitakademier borde ha lärt sig? Och de allra flesta spelarna i det här landslaget håller just till i elitakademier.

Följden av det långsamma passningsspelet var att Sverige i princip inte någon gång lyckades spela sig genom det israeliska laget. Inledningsvis handlade mycket av anfallsspelet om inlägg från ytterbacksposition.

Då reagerade jag också på att det var lite för många av de svenska spelarna som hade svårt med tajmingen på luftbollarna. Det kändes inte som att alla spelare gillar att nicka. Och nickstyrka är definitivt ett tungt konkurrensmedel i elitfotbollen. Framför allt inom damfotbollen.

Efter ett tag kom vårt lag högre upp på kanterna, vilket ledde till fler och bättre målchanser. Det blev ett mål före pausen och tre efter. Segern var skön. Men det viktigaste med ungdomslandslag är ju att fostra framtida A-landslagsspelare. Det är alltid svårt att se vilka som kommer att nå längst när spelarna bara är 15–16 år.

Men jag såg definitivt flera spelare med potential. Lagets affischnamn är ju Malmö FF:s Mayar Khatawi, som debuterade i damallsvenskan redan innan hon fyllde 15 år. Henne har jag förstås sett i damallsvenskan. Där tycker jag att hon har varit bra. I dag tycker jag att hon överarbetade situationerna. Kanske för att hon inte fick så jättemycket konstruktivt att jobba med, och då blev lite för ivrig när väl bollen kom. Men Khatawi är helt klart en jättetalang.

Det är även tekniska vänsteryttern Maylin Sarmiento Lövgren. Hon är det här landslagets bästa målskytt. Hon visade varför när hon drog in ett snyggt distansskott till 1–0. Hon hade även en fin hockeyassist till 2–0-målet.

Sarmiento Lövgren är en duktig dribbler som spelar för Sjöstaden DFF Karlskrona, ett mittenlag i division två. Där gjorde hon tre mål på 15 matcher. Hennes namn lär stå högt på de önskelistor som de damallsvenska sportcheferna skickar till jultomten om någon månad.

De allra flesta spelarna i truppen tillhör redan elitklubbar. Två av de mest spännande finns i Djurgårdens IF. Jag tänker framför allt på mittbacken Lea Assefa. Hon fyllde 15 så sent som den 7 oktober och är alltså född 2011. Lagets yngsta spelare var den i backlinjen som hade bäst passningsspel. Hon visade även styrka i luftrummet. Däremot fick jag inte se hennes förmåga i det individuella försvarsspelet. Men offensivt såg hon väldigt bra ut.

Den andra spännande djurgårdaren är forwarden Zoe Källström, dotter till en viss Kim Källström. Hon har lärlingskontrakt med A-laget, och fick göra fyra inhopp i svenska cupen i vintras. Sedan blev hon skadad, och hon väntar ännu på sin damallsvenska debut. Hon känns kraftfull och spelskicklig. Hon hade en osjälvisk assist till 2–0-målet och bokfördes själv för 3–0-målet.

När det finns höjdpunkter från matchen lägger jag upp dem i det här inlägget. Det här är höjdpunkter från 2–1-förlusten mot Frankrike. Där visade Örebromålvakten Linnea Wallinder klass. Hon är för övrigt dotter till Johan Wallinder, som spelade allsvenskt för fyra klubbar: Örebro SK, Helsingborgs IF, Djurgårdens IF och Enköpings SK.

Men framför allt bör man kika på det här klippet för att se Maylin Sarmiento Lövgrens fina kvitteringsmål: