Frågan om vart svensk damfotboll är på väg är högaktuell. Efter avslutad säsong har EfD inte längre några huvudsponsorer och damallsvenskan saknas även tv-avtal.

Det har skrivits en del i media på området. I tisdags hade jag den här texten i BT om läget – den kan läsas av er som har +Allt). Det är en text som har fokus på Kristianstad, Häcken och Elfsborg. Men där finns även en genomgång av hur läget såg ut tidigare i veckan.

Sedan dess har vi läst obekräftade uppgifter om att Växjö DFF kan vara på väg att gå ihop med Växjö Norra IF. Det skulle ju förstås bredda organisationen. Men ekonomiskt känns det ju inte som att en klubb med herrlaget i division två kan ha sådana ekonomiska muskler att det löser DFF:s problem.

Vi har även sett Piteå byta tränare. Det är väl inte kopplat till damallsvenskans ekonomiska situation. Men jag noterar att det inte är lätt att vara tränare i vår högsta division. I och med det här bytet kommer inget av de åtta lag som just nu ligger på de åtta lägsta platserna (7–14) i tabellen ha samma tränare nästa säsong som de hade när årets damallsvenska startade. Det är ju ändå lite anmärkningsvärt.

Tillbaka till damallsvenskans kris. Tidigare i dag skrev signaturen ”Pessimist” en kommentar på ett tidigare inlägg här i bloggen. Hen ville starta en diskussion på området. Jag har tidigare trott att singelklubbarna kommer att vara konkurrenskraftiga i flera år till.

Men EfD:s totalat misslyckande på den ekonomiska scenen riskerar att rejält snabba på dubbelklubbarnas totala övertagande av svensk damfotboll. Så ny tror jag att det ligger mycket i det som signaturen Pessimist skriver. Här nedan är kommentaren i sin helhet. Vad tror ni? Får ”Pessimist” rätt?

För att starta en diskussion så kan jag börja. Givet de underskott som dubbelklubbarna kan driva sina damverksamheter med så blir frågan om det hjälper eller stjälper dubbelklubbarna svenska damfotboll på:

– kort sikt
– mellanlång sikt
– lång sikt

Som en supporter till en dubbelklubb där jag följer herr/dam och även EE, WSL och de flesta mästerskap så lutar jag åt:

– kort sikt – stjälper. Singelklubbarna kommer att gå under eller sluta med elitverksamhet när dubbelklubbarna kan driva sina damverksamheter med relativt stora underskott. Det blir viss dramatik när singelklubbarna i princip försvinner från DA och EE.

– mellanlång sikt – hjälper. I övergångsfasen/stålbadet så kan dubbelklubbarna svälja utvecklingen av spelare men inse att det kommer att bli ett tapp i spelarproduktionen när singelklubbarna försvinner från elitfotbollen.

– lång sikt – en ny verklighet att har satt sig, varken hjälper eller stjälper. Spel i DA bedrivs endast av relativt välmående dubbelklubbar där eventuellt någon enstaka klubb i EE fortsatt kan överleva som singelklubb men att de flesta är plantskolor för de stora klubbarna i DA. Damverksamheterna i dessa klubbar har också blivit bättre på att generera intäkter.

Den enda lösning jag ser (eftersom jag helt emot att bryta 51%-regeln) om man vill att nuvarande landskap ska kvarstå (singelklubbar etc) är att förändra elitlicensen så att man efter en övergångsperiod på 3 år måste särredovisa (inte komplicerat, klubbarna har redan dessa siffror internt) damverksamheten med krav på till exempel:

• Kostnadskontroll (kvot för truppkostnader): Begränsar utgifterna för löner till spelare och tränare, övergångar samt agentarvoden till en fastställd andel av de fotbollsrelaterade intäkterna (med en övergång till en gräns på 70 % för truppkostnader).

• Stabilitet (regel för fotbollsrelaterade intäkter): Begränsar en klubbs tillåtna ekonomiska underskott under en fastställd bedömningsperiod (ett grundläggande underskott på X miljoner SEK över tre år tillåts; detta kan överskridas upp till vissa gränser, förutsatt att det täcks av direkta ägartillskott eller eget kapital).