Man skall hänga på dörren till hotellfrukosten. Det lärde jag mig i morse.
När jag kom 6.30 var jag helt ensam i matsalen, och den buffé som har känts lite sisådär tidigare i veckan höll plötsligt toppklass.
När jag gick vid 7-tiden var det jag och fem äldre damer som hade fått en utmärkt start på dagen.
En kvart senare startade min vita Golf – se bilden nedan. Som synes här så är det skillnad på lokaltidning och lokaltidning…

BT:s vrålåk – och Correns

Det var inledningsvis perfekt reseväder, 17 grader och moln. Och tomt på autobahn.
Därmed gick det riktigt snabbt de första 90 minuterna. Sedan började jag gäspa med alldeles för korta mellanrum för att känna mig trygg.
Det blev 45 minuters paus för tankning och en powernap.
Efteråt hade det börjat duggregna – det höll i sig hela vägen fram till mål. Men fram till klockan 11.00 var det i alla fall fortsatt glest med bilar på autobahn.
Fast en bekant buss körde jag förbi…

Sveriges VM-buss

11.00 talade magen om att det var dags för tidig lunch. Schnitzel har blivit den stående beställningen på haken längs motorvägen. På det här stället fick man champinjoner och sås till. Det ser kanske inte superläckert ut, men det var faktiskt riktigt gott.

Schnitzel med champinjoner och sås

Det blev en kort powernap till innan jag nådde framt till hotellet i Braunschweig vid 14.05 – bara fem minuter efter min plan.
Jag tog beslutet att parkera bilen på hotellet, promenera till centralstationen och ta tåget de tre milen hit till Wolfsburg.
På ett sätt var det ett tveksamt beslut. Det började nämligen ösregna när jag kommit halvvägs till stationen. Men jag är trött, och ville inte köra mer i dag. Dessutom var tågresan trevlig, och jag fick åka med de läckra VM-bussarna här i Wolfsburg.

VM-buss i Wolfsburg

Jaja, det är dags att ta plats på pressläktaren. Nu skall jag spana in Marta.