Det var verkligen inte lättjobbat på finalen. Som konstaterats så funkade nätverket på Commerzbank Arena uselt.
Både i presscentret och på läktaren. På så sätt var Frankfurt klart sämst av de arenor jag var i under mästerskapet.

Dessutom var det svårjobbat eftersom presstopp var på slutsignal, och resultatet svängde mest hela tiden.
Men när Abby Wambach nickade in 2–1-målet kände jag mig säker på att det skulle bli amerikansk seger.
Så jag började skriva min hyllning.
Här är ett stycke som jag fick stryka bort efter Homare Sawa:s sena och vackra kvittering:

”Pia Sundhage vann OS 2008 – som ledare.
Hon vann EM 1984 – som spelare.
I går vann hon också VM – som ledare.
Tacka vinnarskallen Abby Wambach för det.
Abby Wambach är yngst av sju extremt tävlingsinriktade syskon. Den äldsta var elva när Abby föddes.
När jag träffade henne i fredags berättade Wambach att hon direkt när hon kunde gå fick lära sig att ta för sig.
Bland tjejerna tog hon först för sig lite för mycket. Hon gjorde 27 mål på tre matcher när hon började i ett flicklag.
Det flyttades snabbt till ett pojklag med äldre spelare, och höll till där i flera år.
I VM har Wambach spelat huvudrollen i hela slutspelet. Hon kvitterade mot Brasilien i 123:e minuten och fixade straffläggning.
Hon avgjorde mot Frankrike.
Och hon avgjorde finalen i förlängningen.
Alla gångerna nickade hon in bollen med vinnarskallen.”

Det blev något annat i tidningen. En hyllning av damfotbollen, Japan och Homare Sawa. Det var inte mycket tid att fundera på formuleringar, och jag har inte ens vågat läsa texten efteråt.