Jag har inte återgivit min intryck från finalkvällen ännu.
Så det är väl hög tid nu, antar jag…
Det var intressant att röra sig i den mixade zonen och möta både överlyckliga segrare och chockade förlorare.

Vi börjar med förlorarna.
När jag träffade Abby Wambach i fredags blev jag nästan lite besviken. Pia Sundhage hade ju högt Wambach till skyarna för stjärnans förmåga att hålla presskonferenser.
Inte för att Wambach gjorde ett dåligt intryck i fredags, inte alls. Men hon nådde inte de höjder jag hade förväntat.
Men i söndags var Abby Wambach superproffsig, en fantastisk representant för amerikansk damfotboll. Hennes insats vid mötet med pressen var på alla sätt imponerande.
Vad hon sa har jag redan återgivit i inlägget om ”Homare Sawas egna ord”
Men som Wambach sa det.
Hon var rakryggad, pratade tydligt och tvekade inte en hundradel på att Japan var värdiga segrare. Amerikanska journalister försökte få henne att säga något annat, sett till matchbilden. Men Wambach var stenhård:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

End of discussion.

Pia Sundhage, Christy Rampone och Carli Lloyd imponerade också som stora förlorare.

Japanskorna var bara glada. Eftersom de helst inte pratade andra språk än japanska var det svårt att förstå vad de sa.
Målvakten Ayumi Kaihori stod i ett hörn och svarade mest haj på alla frågor. Hon bugade ganska mycket också.

Aya Miyama visade redan på presskonferensen inför Sverigematchen att hon har mycket glimt i ögonen. Det såg man i firandet efter segern också, när hon tog en liten sväng framför de andra.
I mixade zonen gjorde hon en kort intervju på engelska. Det var inga långa meningar, men det var enormt mycket glädje.

Så till den största av de alla, Homare Sawa. Jag antecknade att hon kändes lite som en militär befälhavare där hon stod i manöverställning (armarna på ryggen) och berättade om sina känslor efter VM-guldet.
Utan att förstå ett ord vad hon sa så verkade hon väldigt korrekt. Det såg inte ut att vara några känslomässiga utsvävningar, utan hon pratade i ungefär samma takt hela tiden.
Och alltså bara på japanska, trots att hon enligt uppgift pratar engelska utan minsta brytning.
Hur jag fick de citat som jag återgivit tidigare?
Jo, Japans lilla presschef – hon är så liten att jag först trodde att hon var ett barn – som hatades av svenska reportrar i samband med genrepet i Bochum blev min hjältinna. Hon översatte nämligen alla Sawas citat till engelska efteråt.

Saknar du det utlovade bildkollaget? Det kommer. Troligen redan i kväll. Vi får se hur trött jag är då…