Jag har just tittat på hur Göteborg firade vårt landslag på Götaplatsen i måndags.
Noterade att Pontus Kåmark var där. Vi käkade frukost ihop i måndags. Sedan kastade han sig i en taxi för att hinna flyga hem, och vara med i Göteborg.

Själv rattade jag min BT-bil mellan Kassel och Hannover under firandet på Götaplatsen.
Och när det flyttade till Ullevi satt jag fast i en bilkö utanför Hamburg.
Jag hade förstås hellre varit med på Götaplatsen, och känt att man följt hela resan in i mål.
För nu känns det lite avhuggt, och konstigt. Bara en sådan sak att jag inte har träffat Thomas Dennerby sedan i lördags…

Men helt avslutat är ju inte VM ännu. Det var flera VM-profiler i de olika morgonsofforna i morse.
Och när jag gick ner en sväng på stan här hemma i Borås i eftermiddags var det första jag hörde hur en granne lyssnade på en intervju med Lars-Åke Lagrell på högsta volym.
Lagrell pratade om ersättningsnivåer och om Pia Sundhage som svensk förbundskapten.
Att hon skulle få ta över herrlandslaget som det pratades om på SVT har jag svårt att se. Inte för att hon inte skulle klara det, för det tror jag att hon skulle. Men för att tiden tyvärr inte är mogen ännu.
Däremot känns det självklart att Sundhage leder Sverige i EM på hemmaplan 2013.

Apropå SVT noterade jag när jag surfade rund att Lotta Schelin sa så här till SVT:s Staffan Lindeborg vid hemkomsten:

”Jag skall vara ur form i tre veckor…”

Vad innebär det? Kommer inte Lotta le sitt underbara leende en enda gång under tre veckor?