Den här artikeln i Sydsvenskan om startpengar i Champions League gjorde många fotbollstjejer upprörda i torsdags.
Skribenten Max Wiman skriver att ”det är omöjligt att inte uppröras”.
Jag har läst artikeln tre gånger. Men jag blir inte upprörd.
Visst är det en sanslös skillnad mellan startpengarna i herrarnas och damernas Champions League. Uefa ger herrlagen en 430 gånger högre summa än damlagen. 430 gånger.
Vid en första anblick sticker det i ögonen. Absolut. Men som jag ser det är det en rättvis skillnad. För den bygger på tillgång och efterfrågan.
Och efterfrågan på damfotboll är inte större än så här. Tyvärr.
Framför allt ligger den gigantiska skillnaden i tv-pengar. Kan damerna få in ett par miljarder kronor på att sälja tv-rättigheterna till Womens Champions League så lär de få rikligt med startpengarna i WCL också framöver.
Men vi är långt därifrån. Titta bara på situationen i Sverige. Samtliga herrmatcher i Champions League går att se på tv. Flera kanaler bjuder över varandra för att få sända. Och tittarna köper dyra betalkanaler för att få chansen att följa de bästa lagen.
Damernas turnering är det ingen helsvensk kanal som är intresserad av, trots att sändningsrätten lär gå att köpa för en struntsumma.
Några matcher visas i och för sig på Eurosport, men det är Tyskland som bestämmer där, och således tyska lag som visas i första hand. Och jag har inte hört någon som rasat för att den inte fick se exempelvis Potsdam–Standard Liege på svensk tv. Har du?
Tyvärr är det ju även så att tjejerna själva hellre ser herrcupens matcher.
Så länge som det är så har jag väldigt svårt att bli upprörd över att det är gigantisk nivåskillnad på startpengarna i turneringarna. Det är ju tvärtom högst rimligt att de som drar in pengarna till Fifa och Uefa också får dela på dem.
Och den bittra sanningen är att herrarnas Champions League som produkt är 430 gånger mer attraktiv än damernas för tillfället.
Men så behöver det inte vara i framtiden. Inte om damfotbollen kan erbjuda en mer attraktiv produkt.
Ett lätt sätt att öka attraktionskraften på WCL är att göra matcherna jämnare. För att uppnå det måste man släppa in fler lag från de stora nationerna. Med fyra lag vardera från Tyskland, Frankrike, Sverige och Ryssland, och vardera tre från England, Italien, Danmark och Norge skulle turneringen kunna vara intressant redan i 16-delsfinalerna.
Men förs ens den diskussionen?
Sedan återkommer jag till min uppfattning om att spelet skulle bli mer tekniskt och publikvänligt om man minskade dels bollstorleken, dels storleken på målburarna.
De åsikterna har jag dock fört fram ett par gånger tidigare, vilket gör att jag inte tänker utveckla de mer här.
Som sammanfattning så kommer jag att vara rejält upprörd om inte pengarna delas lika mellan könen den dag när damfotbollen erbjuder en produkt som säljer lika bra som herrfotbollen. Men i dag orkar jag inte bli det minsta upprörd.
En blogg om internationell damfotboll 
Pengarna är business, ökar marknadsvärdet kommer mer pengar, så där kan vi sätta punkt.
Mål, mål, mål, mera mål…alltså tror jag inte ett dugg på mindre målställning osv. Skulle t.o.m. kunna tänka mig att både dam o herr gick ner till 10 spelare på plan för att skapa fler mål, mål,mål
Målet för UEFAs verksamhet är, enligt deras egna stadgar, bland annat att ”promote football in Europe […] without any discrimination” och att ”redistribute revenue generated by football in accordance with the principle of solidarity”. Någon idé om att de som tjänar in pengarna ska få tillbaka allt finns alltså inte.
Om jag räknat rätt ordnar UEFA idag 17 olika turneringar. En gissning är att 5-6 av dem tjänar in sina kostnader för UEFA, resten är subventionerade, inklusive Women’s Champions League. Vad diskussionen handlar om är bara hur stor eller liten en rimlig subvention är.
När UEFA ändrade format på turneringen i och med namnbytet till Women’s Champions League tog man också över rättigheterna till finalmatchen. Turneringen har ökat oerhört i synlighet, både vad gäller press och TV-sändningar som publik på plats. Men prispengarna till vinnaren idag är inte större än vad t ex Umeå själv drog in på Women’s Cup deras vinstår 2003 och 2004.
Max Wimans ganska försiktiga förslag att ”redistribute”, för att använda UEFAs egen formulering, en av de 65 miljoner som vart och ett av de 32 lag i Champions League gruppspel får för att överhuvudtaget ha tagit sig dit till vart och ett av de 32 lagen i Women’s Champions League skulle vara ett i sammanhanget finansiellt blygsamt men oerhört effektfullt sätt att ”promote football”, för att återigen använda UEFAs egen formulering.
Det första problemet är att den s.k marknaden diskriminerar damfotbollsspelare, genom att ignorera dem eller genom att kränka dem ( bara att kolla kommentarer på internet). Det andra problemet är att vissa organisationer också diskriminerar, t.ex. Svff, genom konstiga arrangemang och marginalisering av sporten. Det krävs stora strukturella förändringar hos ansvariga organisationer för att ändra på detta.
jag tycker att din anlys är rätt när det gäller det mesta , framför allt bollen , men det verkar vara en helig ko tyvärr.