Häromdagen väckte USA:s blivande förbundskapten Emma Hayes känslor genom att säga att förhållanden mellan spelare kan skapa svårigheter för en tränare. Chelseamanagern uttryckte sig så här:
”Det är opassande att spelare och tränare är ihop. Det är opassande att spelare är ihop med varandra. … En spelare får spela, den andra petas. En av dem har ett utgående kontrakt medan den andra inte har det. Man måste förstå att vi jobbar med människor. Så det här är absolut något som vi diskuterar internt.”
Det kallas ofta för katastrof, skandal eller oprofessionellt när en tränare har en relation med en spelare. Personligen brukar jag undvika den typen av ord i sammanhanget, för jag förstår att det kan hända, och ser det faktiskt som naturligt. Både tränare och spelare är människor. Och det är ju väldigt vanligt att människor blir kära på jobbet.
Men det innebär inte att det är oproblematiskt. Det kan vara ett ohållbart problem för företaget/klubben om chefen har en närmare koppling till en av de anställda. Mycket hänger på hur det sköts, och på hur omgivningen ser på det aktuella fallet. Överhuvud taget tycker jag att det är svårt att vara kategorisk när det gäller den här typen av relationer.
Även om Emma Hayes i efterhand har fått backa om sitt ordval har hon förstås rätt i att det även kan vara ett problem för ett lag att två anställda är ihop. Och just inom damfotbollen är relationer mellan anställda något väldigt vanligt. Att det medföljer en problematik är däremot ett ämne som få vill eller vågar prata om.
Så länge båda i paret har ganska säkra platser i startelvan är det oftast lugnt. Men det blir riktigt jobbigt om exempelvis lagets stjärna är tillsammans med en spelare som egentligen inte platsar. Skall man då trots allt låta partnern gå före någon annan för att stjärnan skall må bra och få bästa möjliga förutsättningar att prestera?
Eller som Hayes också är inne på, skall man ge en stjärnas partner förlängt kontrakt eller höjd lön för stjärnans skull? Det är inte lätta frågor. Och det är frågor som i princip inte existerar inom herrfotbollen. På herrsidan har vi sett exempel på pappor som tränat sina söner, vilket förstås också är en utmaning. Men där finns knappt några kända exempel på relationer mellan spelare eller mellan tränare och spelare.
På damsidan är det däremot långt ifrån ovanligt att klubbar värvar två spelare som även är sambos. Personligen tycker jag att den typen av värvning är betydligt mycket mer problematiskt än att två befintliga spelare i laget blir ihop.
Visst, om du får in två toppspelare som har ett stabilt förhållande, och som motsvarar kravbilden på positioner där du har behov av förstärkning – då kan det bli bra att värva i par.
Men i grunden är det ett problem för klubbledare med spelare som ”kommer i paket”. Och jag har full förståelse för att många klubbar har som policy att inte värva par. Dels lär det ju vara väldigt ovanligt att båda spelarna i paret är lika önskade, och att båda motsvarar den kravbild man har för olika positioner. Dels finns det ju alltid en risk att förhållanden spricker.
Spruckna förhållanden blir ju lätt jobbiga för de inblandade. Men det är ändå stor skillnad på att ha en enskild spelare som går igenom en separation och på att ha ett uppbrott mitt i omklädningsrummet, mellan två spelare i truppen. Det senare kan vara något som sänker energinivån i hela laget, och som blir avgörande i en nedflyttnings- eller guldstrid.
Det var mina tankar om relationer inom lag. Resten av inlägget kommer att handla om resultat. Nämnda Emma Hayes och hennes Chelsea tog tre blytunga poäng under fredagskvällen när man vann med 3–1 mot Arsenal. Det innebär att Jonas Eidevall:s lag i princip är borta från det engelska guldracet. Med sex omgångar kvar att spela har Arsenal sex poäng upp till Chelsea. Och i morgon kan även Manchester City vara sex poäng före.
Allt talar för att kampen om ligaguldet står mellan just Chelsea och City. Och jämför man de båda lagens återstående schema är det fördel Chelsea. Av lagen på topp fem skall båda toppkandidaterna spela mot fyran Manchester United och femman Liverpool. City har dessutom kvar en hemmamatch mot trean Arsenal.
Som synes på klippet ovan med höjdpunkter kom alla Chelseas mål under de första 32 minuterna, och tyska Sjoeke Nüsken gjorde två väldigt udda. Båda gångerna blev hon träffad av bollen. Vid 2–0 styrde hon in den medvetet. Vid 3–0 försökte Nüsken undvika ett skott från Johanna Rytting Kaneryd, men kom i vägen och lyckades omedvetet göra så att en boll som var på väg att gå utanför istället gick i mål.
Just Rytting Kaneryd var den svensk som fick spela hela matchen. Stina Blackstenius startade för Arsenal, men blev utbytt i halvtid. Zecira Musovic satt på bänken under hela matchen, det har hon nu gjort i tolv av Chelseas 16 ligamatcher.
För Amanda Ilestedt är det färdigspelat för den här säsongen. Hon släppte ju tidigare i veckan den glada nyheten om att hon är gravid.
Under lördagen har det spelats fyra matcher i svenska cupen. Det blev tre väntade bortasegrar för Hammarby, Häcken och Piteå. Däremot misslyckades Djurgården med att följa upp förra helgens skrällpoäng mot Bajen med en bortaseger. Kif Örebro vann med 2–1 på Behrn Arena. Ni som har sett matcherna får som vanligt gärna komma med lite tankar och synpunkter.
I veckan har jag kollat in delar av F17/07-landslagets båda EM-kvalmatcher mot Wales och Schweiz. Det här landslaget skall ju spela EM-slutspel på hemmaplan i maj. De deltar i kvalet ändå, för rankingens skull. Hittills har det blivit 1–1 mot Wales och 1–0-förlust mot Schweiz. Om Sverige skall få vara kvar på A-nivån måste man vinna i morgon mot Norge.
Totalt har jag kanske sett kring 60 minuter per match. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit superimponerad. Visst, man har en hyfsad speluppbyggnad på egen planhalva, och från det jag såg av matchen mot Wales så borde Sverige ha vunnit.
Men på offensiv planhalva är det inte lika imponerande. Där saknas den passningskvalitet som krävs för att skapa chanser, det är många passningar för passandets skull och jag tycker att det känns väldigt uddlöst. Det gjorde det redan mot Wales, och det var ännu värre mot Schweiz.
För några år sedan såg jag Rosa Kafaji spela i ”sitt” F17-landslag. Då gnälldes det på läktarna över att hon passade för sällan, att hon var alldeles för självisk. Jag satt och skakade på huvudet åt kommentarerna, för jag ansåg att hon var den överlägset största talangen på planen. I det här landslaget passar de offensiva spelarna alldeles för mycket. Förbundskapten Lovisa Delby:s lag riktigt skriker efter en Kafaji.
Förhoppningsvis blir anfallsspelet väldigt mycket bättre i hemma-EM, men det förutsätter nog att affischnamnen Felicia Schröder och Nova Rolfsson släpps av Häcken respektive Malmö FF. Och det känns ju inte speciellt säkert. Eller?
De spelare som ändå imponerat mest på mig i de här två matcherna är Djursholms offensiva mittback Fabienne Bartholdson, Umeås mittfältare Isabelle Goldmann och i viss mån även Carmen Cernjul från Hammarby.
Bartholdson är bollskicklig och modig. Hon kan göra sin spelare, och framför allt utmärker hon sig genom att vara väldigt duktig på att driva fram bollen. Goldmann är lagets kreatör och ligger bakom det mesta i anfallsväg. Och Cernjul var Sverigeetta på 1500 meter i den här åldersgruppen förra året, och den löpstyrkan är förstås en bra tillgång för en kantspelare.
En blogg om internationell damfotboll 
Relation mellan tränare och spelare är så klart oerhört mycket mer problematisk, om man ser på standarddefinitionen i arbetslivet, nämligen att en chef inte bör ha en relation med en medarbetare som hen arbetsleder.
Medarbetaren är i beroendeställning till chefen, och det riskerar alltid bli ifrågasättanden om medarbetaren egentligen inte utnyttjas.
Spelare/spelare – där kan man återigen titta på arbetslivet i stort. Vissa företag har strikta policyer om att relationer inom bolag eller avdelningar eller enheter helt enkelt inte är tillåtna. Händer det får en flytta på sig.
Ingen kan förbjuda två människor att ha en relation, men det är ingen mänsklig rättighet att få jobba på samma bolag/avdelning/enhet (eller spela i samma lag).
Jag ser inga problem med att spelare-spelare eller tränare-assisterande tränare i ett lag har nära relationer. Det sistnämnda var ju bl.a. fallet i Linköping(s) FC för ett par decennier då huvudtränaren där hade sin sambo som assisterande. Något knepigare är det givetvis då en spelare och hennes tränare delar säng och säte. Detta förekom också i LFC, utan att ögonbryn hissades i höjden… Helt annorlunda, självklart, är det om spelare från två olika lag har intima relationer, kanske t.o.m. är gifta. Det finns inte på kartan att en Hayes och en Eidevall, för att inte tala om alla supportrar, skulle acceptera, att spelare från bittra konkurrenter som Arsenal och Chelsea bodde under samma tak. Gäller generellt i alla lagsporter och motsatsen skulle vara förödande för lagmoralen – däremot inte för den sedliga moralen, som är en helt annat sak.
Har ingen aning om vad det är för tränare-spelare relation som du talar om här. Den enda jag känner till var det verkligen inte så att omgivningen eller för den delen paret själva såg som oproblematisk, tvärtom så valde tränaren att hoppa av direkt efter säsongen då de blev ett par vilket givetvis var det enda rimliga beslutet då en chef inte ska ha en relation med en underordnad på arbetsplatsen.
Att klubbar skulle eller bör vilja kontrollera sina spelares privata relationer tror jag inte ett ögonblick på, vi talar ändå om proffs som klarar av att göra skillnad på privatliv och jobb vilket deras fotbollsspelande ju är. Att det skulle skada lagmoralen att en spelare har en relation med en spelare i ett rivaliserande lag lär inte heller stämma av samma skäl då spelarna är professionella.
Det enda lagmoraliska problem jag kan se att relationer skulle kunna skapa i ett omklädningsrum är om det ‘strulas’ fram och tillbaka i gruppen, d v s otrohet, men det är ju något helt annat än stadiga relationer mellan individer.
Antar att exemplet ”utan att ögonbryn hissades i höjden” var när Henrik Jensen klev in som tränare för sin sambo Janni Arnth. Fast helt okontroversiellt var det inte. Expressen gjorde bland annat en djupdykning i ämnet.
Nej, min passus om höjda ögonbryn handlar inte om paret Arnth-Jensen. Om nu namn ska nämnas så var det de från QBIK värvade Per-Johan Karlsson och Linda Sandersson. Hon var visserligen officiellt lagledare och fysioterapeut.
Henrik Jensen hoppade in som en tillfällig nödlösning (fram till sommaruppehållet) efter att den totalt felrekryterade Walfridson hade fått gå, jag tror ingen i LFC:s organisation hade något problem med det givet hur viktigt det var att snabbt få bort den toxiska individen från föreningen och laget.
Vad gäller Janni Arnth så hade det kunnat vara ett problem om hon inte varit så pass given i startelvan att det knappast lär ha tolkats som otillbörlig favorisering från hennes kille (och Charlotte Rohlin som då hade hoppat in som assisterande) att hon fick spela regelbundet.
Bra att Hayes lyfte frågan och att du tar den vidare, Johan. Det är ett ämne som ingen vågar prata om.
Tränare/assisterande etc i ett förhållande med spelare är för mig uteslutet.
De flesta vet; att det förekommer en del relationer mellan spelare inom damfotbollen. Ett väldigt känsligt ämne att ens våga prata om.
Om en spelarrelation fungerar pefekt i laget är det väl ok. Men ju fler relationer i ett lag desto större ”risk” för att det kan uppstå problem.
För hundra procent proffsighet i en klubb vore det bästa med så få relationer som möjligt. Men svårt att förbjuda.
Ingen vågar prata om det? Det är ju det vi gör? Och det har pratats om det länge.
Sedan är privatliv just privat. Men den principiella diskussionen har funnits så länge jag har följt fotbollen.