För några veckor sedan kom den årliga analysen av de damallsvenska klubbarnas ekonomi. I den beskrivs en stor ökning av kostnader, att bara två klubbar gick plus – och att klubbarnas totala underskott för 2025 slutade på 110 miljoner kronor.

När man läser är det lätt att förstå att de rena damfotbollsklubbarna har väldigt problem att hänga med dubbelklubbarna. Texten inleds så här:

”Klubbarna i OBOS Damallsvenskan rapporterar för 2025 ett historiskt svagt resultat på –110 mkr. Enbart Kristianstads DFF och Vittsjö GIK redovisar överskott för 2025. Intäkterna ökar enbart med 3% från föregående år medan kostnaderna ökar med 17% och når för första gången över 300 mkr.
Dubbelklubbarnas rapporterade mediankostnad uppgår till 25,3 mkr samtidigt som intäkterna rapporteras till 5,6 mkr vilket givetvis skapar ett stort underskott. Totalt –95,4 mkr av underskottet härrör till dubbelklubbarna, vilket bland annat beror på icke fördelade gemensamma intäkter men även på att verksamheten finansieras av klubben som helhet.
Singelklubbarnas mediankostnad är betydligt lägre 17,3 mkr, men ändå betydligt högre än dess medianintäkt, 14,4 mkr.”

Kollar man damallsvenskan 2025 så bestod den av sju klubbar som har herrlag på elitnivå, två klubbar som har herrlag på lägre nivå, ett som har herrlag på division 1-nivå och fyra rena damfotbollsklubbar.

De sju dubbelklubbarna noterade alltså ett underskott på 95,4 miljoner kronor, vilket motsvarar 86,5 procent av seriens totala underskott. Det kan man göra eftersom damverksamheten i viss utsträckning sponsras av herrlaget, eller som det står i texten: ”av klubben som helhet”.

De rena damfotbollsklubbarna har inte den typen av säkerhet att vila sig mot, och kan således inte låta utgifterna skena. Men det är förstås svårt att tävla när man saknar samma förutsättningar som konkurrenterna.

Jag kan tänka mig att det är lättare för klubbar som Vittsjö, Piteå och Växjö att hantera situationen. De är ju vana vid att jobba med mindre resurser än konkurrenterna. Men för klubbar som Rosengård och Linköping som har varit topplag måste det vara svårt att ställa om.

Effekten har vi sett i att LFC åkte ur, och fortfarande brottas med svåra ekonomiska problem. Det gick att läsa i Corren tidigare i veckan om att serieledarna i elitettan inte betalade en enda planhyra till kommunen under 2025. Nu ska skulden på drygt 950 000 kronor betalas av under tre år. Men det stannar inte där. Tidningen rapporterar även att problemen med obetalda fakturor även har fortsatt i år. LFC går bra sportsligt, men kämpar ekonomiskt.

För Rosengård blev ju lösningen att ta in en extern finansiär i den Londonbaserade investeringsgruppen Crux Football. Personligen har jag svårt att bli upprörd över den lösningen. Den typen av upplägg är ju damfotbollsklubbarnas chans att hänga med i utvecklingen. Och jag tror att svensk damfotboll mår bra av att fortsatt ha mer eller mindre rena damfotbollsklubbar på elitnivå.

Här ser vi väldigt olika utveckling på olika ställen i världen. I de större ligorna i Europa är damfotbollsklubbarna i princip borta. Däremot är det damfotbollsklubbar som bär världens största damfotbollsliga, USA:s NWSL. Där är det 16 lag i år, och när lagen har spelat 12–14 matcher ligger publiksnittet på 10930.

Amerikansk idrottskultur är ju annorlunda mot vår. Men det är ändå värt att peka ut att amerikanska damfotbollsklubbar klarar av att bygga ett engagemang som europeiska misslyckas med.

I England gör ju den amerikanska affärskvinnan Michele Kang en uppmärksammad satsning i damfotbollsklubben London City Lionesses. Dit värvades i veckan världens bästa spelare den här våren, Barcelonas Alexia Putellas.

View this post on Instagram

London City har hittills även gjort klart med tidigare engelska landslagsmålvakten Mary Earps och Frankfurts Nicole Anyomi under det nyss öppnade sommarfönstret.

Det intressanta med Kang är att hon även driver och numera är huvudägare för Johanna Rytting Kaneryds nya klubb, Olympique Lyonnais. Och det känns inte troligt att Uefa kommer att tillåta att både Lyon och London City spelar i Champions League parallellt. Nu är ju inte London City kvalificerat för vinterns Europaspel. Men det kan bli komplikationer i framtiden.

Det var en liten internationell utblick. Tillbaka till Sverige och analysen av damallsvenskans ekonomi. Där går det att läsa följande om konkurrensen mellan dubbel- och damfotbollsklubbar:

”För fotbollsföreningarna med enbart dam/flickverksamhet kan det därmed bli en svår konkurrenssituation när damfotbollsverksamheten i dubbelklubbarna, såväl i Sverige som i Europa, inte behöver bära sina egna kostnader, men fortsätter att trycka upp kostnaderna. I tabell 6 framgår att mediankostnaden för singelklubbarna 2025 var 17 666 tkr att jämföra
med mediankostnaden för dubbelklubbarna som var 25 309 tkr.
Intäkterna för serien ökade med 3% under 2025 samtidigt som kostnaderna ökade med 17%.

Dubbelklubbarna hade alltså i snitt nästan åtta miljoner kronor eller cirka 43 procent mer att röra sig med än singelklubbarna, som förbundet kallar dem. Med tanke på att singelklubbarna har 14,4 miljoner kronor i medianintäkt är ju åtta miljoner en enorm skillnad.

Noterbart är ju att transfersummorna snabbt ökar. Men även här är det fördel för dubbelklubbarna, som i fjol sålde för mer än dubbelt så mycket som singelklubbarna. Singelklubbarna har ju inte samma möjligheter att skriva långa kontrakt, och därmed få in de riktigt stora summorna. Tvärtom noteras ju att damfotbollsklubbarnas största talanger ofta värvas av dubbelklubbarna, och sedan säljs därifrån till utlandet.

Spontant känns det ändå som en investering för damfotbollsklubbarna att ha en stark talangutveckling. Känslan är väl att IK Uppsala nu kan klara sin tuffa ekonomiska situation genom att sälja av några av sina talangfulla spelare. Här sitter en klubb som Vittsjö i en betydligt sämre sits, i och med att man i princip saknar talangutveckling.