Häromdagen skrev jag in Anastasiya Pobegaylo som korsbandsskadad på bloggens sillysida. Samtidigt kollade jag hur många damallsvenska spelare som just nu är borta till följd av just korsbandsskada.
Jag kan ha missat någon, men räknade till 16 stycken. Sedan årsskiftet har antalet ökat med tre. För sju spelare har tillkommit på listan, medan bara fyra har gjort comeback på planen och därmed kunnat strykas.
På den här tråkiga skadelistan finns även utlandsproffsen Kosovare Asllani, My Cato och Tove Enblom samt flera spelare i elitettan, bland annat Kif Örebros jättetalang Emilia Jägestedt Widstrand. Och tidigare i dag kom den tråkiga nyheten att vi tyvärr även får skriva dit Johanna Rytting Kaneryd.
Precis som för Pobegaylo var olyckan framme på träning för JRK. Det är tredje gången som 2024 års vinnare av diamantbollen drabbas av en korsbandsskada.
Det är aldrig bra tajming med en sådan här allvarlig skada. Nu kommer den precis när Rytting Kaneryd skall göra en nystart i Lyon. Den kommer också såpass nära inpå VM i Brasilien att den kvicka yttern inte kommer att kunna vara aktuell – om Sverige kvalar in.
Jag har hört lite olika beräkningar av rehabiliteringen efter en korsbandsskada. Tidigare har det hetat att man skall räkna med ungefär ett år från skadetillfället. Nu hör jag allt oftare att man säger ett år från operationen.
Oavsett vilket skulle det kännas som en onödig chansning om Rytting Kaneryd fanns med i en svensk VM-trupp. Avspark i mästerskapet i Brasilien är den 22 juni nästa år, alltså om 10,5 månader. Och finalen spelas den 25 juli.
Klart är att 29-åringen från Kolsva i Västmanland tänker jobba sig tillbaka. På sitt Instagramkonto skriver hon att det här inte är slutet på fotbollskarriären, utan bara ett nytt kapitel som hon helst hade sluppit.
En blogg om internationell damfotboll 