Den 6 juli 2011 var en stor dag för svensk damfotboll.
Vi slog världsmakten USA. Och aldrig förr har så många svenskar åkt utomlands för att se ett svenskt damlag i någon idrott.
För första gången under VM kunde jag urskilja ”Du gamla du fria” från läktaren. Och den sista halvtimman av första halvlek gjorde supportrarna det till en svensk hemmamatch – det var sådan stämning att jag fick ståpäls på armarna.

I andra halvlek satt jag och skrev, så då hann jag inte njuta så mycket av stämningen. Men bra var den.
För det svenska laget visade i dag att det håller för att både skaka och besegra motstånd av yttersta världsklass.

”Sverige skall ha cred för att de gjorde mål på sina chanser,” sa USA:s storstjärna Abby Wambach.

Visst stämmer det. Ineffektiva Sverige blev effektivt. Och faktum var ju att Lotta Schelin:s bortdömda mål inte var offside. Det borde ha varit 3–1 alltså.
Jag hade 8–4 i amerikansk favör när det gäller de feta chanserna. Men försvarsspel räknas också i fotboll. Och Sverige har bara släppt in ett mål på tre VM-matcher.