Som uppväxt precis bredvid Ramnavallen i Borås, där Kronängs damer spelade i högsta serien på 1970- och 80-talet har jag levt med damfotboll hela livet, och har aldrig förstått det motstånd som många män har mot sporten.
Däremot har jag i perioder tyckt att det bara varit enstaka lag som har spelat riktigt publikvänlig fotboll.
Det har varit för mycket långbollar, och för lite lir. Å andra sidan finns det ett stort antal lag i herrallsvenskan som inte heller spelar underhållande.
Men i det här VM:et har något hänt. Det är inte längre enstaka lag som spelar fin fotboll. Tvärtom har det genomgående varit väldigt hög klass på spelet. Och bland de 16 lagen finns ingen blåbärsnation. Konkurrensen har helt klart blivit större.
Pia Sundhage sa till mig för någon vecka sedan att hon tyckte att det var underbart att se hur Mexiko och Colombia kom hit och försökte spela en attraktiv fotboll.
Hon sa också att hon tyckte det var fantastiskt kul att se hur Japan och Frankrike har slagit sig in i världstoppen genom att vårda ett kortpassningsspel.
Så här sa Sundhage:
”Förr klarade sig nya länder på att slå långt. Nu vågar de hålla i bollen – och det är mycket bättre för fotbollen.”
Trots att jag missade ganska många gruppspelsmatcher har jag sett väldigt mycket bra fotboll här nere. Jag tycker att Sverige spelade bra fram till och med kvartsfinalen, det var en fotboll perfekt anpassad efter spelarmaterialet.
Men de riktiga toppmatcherna hittills har varit Tyskland–Frankrike, Frankrike–England, Tyskland–Japan, USA–Brasilien och USA–Frankrike.
Förhoppningsvis har vi kvar två riktiga godbitar.
Strax rullar bilen de tolv milen mot Sinsheim. Vi hörs när jag kommit fram.