I går var jag med och valde ut Västsveriges bästa idrottare 2011. Och ju mer jag tänker på det, desto mer skäms jag över resultatet.

För första gången någonsin valde vi ut en idrottare som inte ens platsar i landslagstruppen i sin sport som bäst i väst. Hur gick det till?

När IJK, Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg, har sitt årliga julbord har vi årligen omröstning om årets idrottsprestationer i Västsverige. Kandidater är alla idrottare som tävlar för klubbar i väst under året.

Utöver att vi korar årets idrottare väljer vi ut två stjärnskott (ett manligt och ett kvinnligt) samt årets lag. I år tillkom två priser: dels årets ledare, dels ett hederspris till någon som gjort något viktigt för idrottsrörelsen.
Stjärnskotten blev Frederik Andersen (Frölunda/ishockey) och Angelica Augustsson (Onsala Ryttarförening/hästhoppning). Årets lag blev Göteborgs FC – kul. Årets ledare i Västsverige heter Erik Hamrén, och hederspriset gick självklart till Patrik Sjöberg.

Däremot var alltså valet av årets idrottare långt ifrån självklart – i min värld.
Mathias Ranegie vann skytteligan i Europas 24:e bästa liga. Men han är inte ens nära att platsa i truppen till Sveriges A-landslag, när alla utlandsproffs är med.
Trots det vann han en förkrossande seger i omröstningen om Västsveriges bästa idrottare. Han fick nästan dubbelt så hög poäng som tvåan.

Som ni förstår röstade jag inte på Ranegie. Han är duktig, men väldigt långt ifrån bäst i väst. Jag röstade på Robin Söderling som etta, och Lisa Dahlkvist som tvåa.

Söderling vann fem ATP-turneringar under året, och var en av världens tio bästa spelare innan han blev sjuk. Dahlkvist kom fyra i VM:s skytteliga i fotboll. Men som jag hörde några kollegor säga: ”det var ju damfotboll…”
Dahlkvist kom för övrigt fyra även i omröstningen om Västsveriges bästa idrottare. Tvåa slutade Isabelle Gulldén (Sävehof och Viborg/handboll), och trea Viktoria Helgesson (Tibro KK/konståkning).