Man skulle ju kunna tro att en sammansättning av alla världens lagkaptener och förbundskaptener samt varje lands mest pålästa journalist skulle göra det klockrena valet av världens bästa spelare. För en mer insatt jury borde det ju inte finnas?

Notera att jag skriver borde.

För den topplista över damernas Ballon d’Or som jag publicerade i det förra inlägget visar klart att det som borde ha varit en superjury inte har stått för det klockrena valet.
För hur kan Homare Sawa komma fyra? Och Marta tvåa? Och hur kan den mest naturliga vinnaren, Christine Sinclair, bara komma femma?
Både i Japan och USA kom den spelare som landets eget fotbollsförbund tagit ut som årets bästa, Aya Miyama och Alex Morgan, bakom den som har skapat sig det största namnet internationellt, Sawa och Abby Wambach.

Aya Miyama med bollen

Efter en stunds fundering är nog inte svaret på frågorna så svårt – trots allt. Det handlar om tradition – att skapa sig ett namn/varumärke. Och det handlar inte minst om tv-tid.

Även inom herrfotbollen är traditionen viktig. Spelare kan leva på gamla meriter – och sitt namn – i flera år efter att de passerat sportslig zenit. Fast problemet är väldigt mycket mindre än inom damfotbollen.
För i och med att alla matcher från de stora herrligorna tv-sänds över hela världen varje vecka, så får de röstande gott om chanser att värdera vem som varit bäst.

Inom damfotbollen sänds i princip ingenting av ligaspelet. Och i många länder sänds inte ens de stora mästerskapen. Så chansen för representanter från exempelvis Sri Lanka, Antigua och Turkiet att göra ett rättvisande val kan vara högst begränsad. Och därför röstar många på spelare som de hört talas om – men kanske inte har sett på flera år.

Därför noteras att 2011 års suverän Sawa anses vara bäst i världen även 2012 av lagkaptenerna i Bangladesh, Bulgarien, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Hongkong, Italien, Japan (Miyama), Kambodja, Kina, Kirgizistan, Mauritius, Nya Caledonien, Nya Zeeland, Palestina, Slovenien, Sri Lanka, Swaziland, Turkiet, Uzbekistan, Vanuatu och Zimbabwe.

Homare Sawa utmanar svenska mittbackar

Och att legendaren Marta toppar listorna för lagkaptenerna från Albanien, Antigua, Armenien, Bolivia, Caymanöarna, Colombia, Comorerna, Grenada, Guatemala, Honduras, Jamaica, Luxemburg, Montenegro, Mocambique, Rumänien, Senegal, Surinam, Tadzjikistan, Venezuela och Vitryssland.
Det hade varit spännande att höra hur de motiverar sina röster…

Marta Viera da Silva

Som märks är det inte så många etablerade damfotbollsnationer bland dem som röstat på Marta eller Sawa.

Jämför med min vinnare, Christine Sinclair, som toppar listorna hos lagkaptenerna från Dominikanska republiken, England, Island, Irland, Mexiko, Namibia, Norge, Samoa, Sverige och Trinidad/Tobago.

Sinclair har en klart kortare lista, men den rymmer trots det fler etablerade nationer. Det borde varit ett land till, Kanada – men Sinclair valde förstås att inte rösta på sig själv.

Att det blir så här är förstås problematiken med demokrati i frågor där alla inte har, eller ens kan ha, tillräckligt underlag för att avlägga en insatt röst.
Jag är givetvis för demokrati, och accepterar att gamla meriter kommer att ha en alldeles för framträdande roll inom Ballon d’Ors damklass i många år framöver.

Även om jag samtidigt tycker att det är lite synd…