En vecka har gått sedan jag kom hem från London efter mitt lilla NBA-nedslag. Vid hemkomsten blev jag spontant förvånad då jag såg att damfotboll.com hade valt att försvara sig mot min kritik i en separat artikel.
Förvånad eftersom de därmed placerade strålkastarljuset mer än nödvändigt på den kritik jag framförde för snart två veckor sedan.

Faktum är att det kändes mindre bra att ha delat ut en käftsmäll eftersom jag inte tycker om att slåss. Men jag backar inte för en diskussion, eller för att väcka debatt – om jag tror att det kan göra någon nytta.

Jag funderade på om jag skulle ta upp tråden igen, eller om jag bara skulle låta ämnet falla.

Jag inser att jag var onödigt hård mot damfotboll.com, som ju allt som oftast jobbar i både motvind och uppförsbacke. Och inlägget ser inte ut att ha gjort någon nytta – utan snarare bara ha väckt ilska och irritation.

I efterhand inser jag att alla mina exempel dolde det jag egentligen ville ha sagt – nämligen att damfotboll.com har en enorm potential. De har folk som brinner för damfotbollen. Men jag tycker inte att resultatet i dagsläget når upp till den kompetens och det kunnande som redaktionen har.

Så en liten notering kring de läsarkommentarer som fanns på damfotboll.com kring ”käftsmällen”. Jag skriver den här bloggen på min fritid, och har inte ett öre betalt för den. Jag berättade i det här inlägget om varför jag började.

Jag har valt att tycka till om allt och alla, vilket innefattar spelare, ledare, klubbar, förbund, åskådare – och media. Så länge jag orkar, och tycker att behovet av bloggen finns kvar, så lovar jag att fortsätta vända på alla stenar som kommer i min väg – även om det innebär att det kan bli en och annan verbal käftsmäll. Vi hörs.