Suverän assist, Eidevall och en konstig rallarsving

I skuggan av östgötsk guldfest och närkingsk nedflyttningsbesvikelse stod ju Kristianstad i helgen för två av säsongens allra mest spektakulära mål i damallsvenskan.

Först cyklade Therese Ivarsson in ledningsmålet – något som bör vara en het kandidat till årets mål.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

Sedan bjöd Amanda Edgren på ett fullständigt makalöst förarbete till 2–0-målet. Det måste väl vara årets assist? Jag kan i alla fall inte komma på någon spektakulärare framspelning.

Jag har försökt göra ett klipp av assisten, och dela på sociala medier. Men tyvärr funkar det inte. Ni som vill se både målet och assisten får istället kolla i de här höjdpunkterna från damallsvenskan.tv:

* Nu på eftermiddagen har FC Rosengård presenterat sin nye tränare. Och det blir en gammal bekanting, i form av tidigare guldtränaren Jonas Eidevall.

Det är en intressant lösning, med en mycket seriös tränare. Av det jag hört, samt om jag tolkat hans sociala medier rätt, har han på sistone jobbat mycket med att lära sig allt om hög press. Så kanske att vi får se ett Rosengård som kommer att sätta riktigt hård och hög press nästa år.

* Båda Eidevalls senaste 1,5 år i Rosengård slutade med guldfest. Apropå det bjöd svenska mästarlaget Linköpings FC på en riktig rallarsving mot damelitfotbollens samarbetsorganisation EFD under firandet.

LFC verkar alltså tycka att elitlagens egen samarbetsorganisation gör ett horribelt dåligt jobb som inte ordnat ett tv-avtal.

Jag tror faktiskt att det är någon dålig påläst som kastat ur sig den här tweeten utan att tänka först.

För sanningen är ju att väldigt få SM-guld ger några prispengar. Spontant kan jag inte komma på ett enda svenskt idrottsförbund som betalar ut några större prispengar till sina mästare. Det finns säkert några exempel, men inte i svensk fotboll. Och så vitt jag vet får inte heller det lag som tar SM-guld i ishockey på herrsidan någon prissumma för det. Det är istället upp till mästarklubbarna att göra pengar av sina guld.

Men stopp här, säger ni kanske nu. Malmö FF får ju 17 miljoner kronor för sin herrallsvenska seger. Så är det, och visst kan man kalla det för prispengar. Men de prispengarna har de herrallsvenska klubbarna skapat av sina egna tillgångar.

Om de damallsvenska klubbarna vill kan de ju också sätta ihop en prispott av sina egna pengar.

Malmö FF:s prispengar handlar ju nämligen om deras del av de tv-pengar som herrelitklubbarna har dragit in genom sin samarbetsorganisation Sef.

Herrelitklubbarna har valt en modell där man fördelar tv-pengarna efter placering i tabellen. I stället för att dela jämnt rakt över, och ge varje lag drygt 11 miljoner kronor per år har man en fallande skala där vinnaren får cirka 17 miljoner och de fyra sist placerade lagen i allsvenskan får 9,7 miljoner.

Damallsvenskan har som bekant inget tv-avtal. Om ett sådant hade funnits kunde man fixat liknande ”prispengar” även i damallsvenskan. Fast enligt minns jag rätt valde klubbarna att dela jämnt när man hade ett tv-avtal, man struntade alltså i att fördela efter placering och således skapa prispengar. Det ser för övrigt ut att gälla även nu.

Huruvida det här är horribelt eller rättvist kan man förstås ha olika uppfattningar om.

Min uppfattning är att det är rättvist. Upplägget följer principen att den som erbjuder den mest attraktiva produkten också tjänar mest. Eftersom herrallsvenskan och damallsvenskan själva har full frihet att sälja in sina respektive produkter borde ingen kunna gnälla. Det här är lika naturligt som att artister tjänar olika mycket på sina låtar eller att olika författare tjänar olika mycket på sina böcker.

Sedan är det klart att jag absolut hade unnat de damallsvenska klubbarna ett fett tv-avtal. Jag tillhör ju det fåtal som betalar för att se damallsvenskan.tv. Men det är en annan sak. Och så länge vi inte är fler som är beredda att betala för att se damallsvenskan får LFC och alla andra bittra acceptera den ekonomiska verkligheten.

* Till sist delar jag ”Gurras” hyllning av Örebrospelarna Emma Jansson och Michelle de Jongh. Deras uppoffrande hemjobb i de tunga slutminuterna mot Djurgården är värt en applåd.

29 thoughts on “Suverän assist, Eidevall och en konstig rallarsving

  1. Minsann – Eidevall tillbaka. Två guld på 1,5 år som huvudtränare är inte illa och dessutom i två olika Malmöklubbar. Minns inte så många detaljer om Eidevall mer än att han var Damallsvenskans snorkigaste tränare när han fick frågor från TV-journalister. Hög press? Ja, det har väl Rosengård och deras föregångare försökt med hela tiden. Att det sedan inte funkat så bra på sistone är kanske något för Eidevall att jobba med. Rosengård gör nu det KIF Örebro borde ha lika bråttom med – nya kontrakt och tränare. Skillnaden är förstås stor – FCR siktar mot nytt guld och KIF mot återkomst till DA.

    Jag vet inte om LFC:s ”rallarsving” var speciellt avsedd för EFD. Det kanske mer var en allmän frustration och reaktion över hur olika förutsättningarna är ekonomiskt mellan dam- och herrfotboll i ljuset av ett nyvunnet SM-guld. Utan att säga så mycket mer, men om ingen organisation som SvFF, UEFA eller EFD tar initiativ till att förbättra förutsättningarna för damfotbollen så kommer skillnaderna att fortsätta och kanske till och med öka. ”Åt den som har skall vara givet” (fritt efter Matteus-evangeliet). SvFF betalar ju ut en slant för seger i Svenska Cupen – varför inte också i Damallsvenskan? Det är väl också SvFF:s tävling och dessutom en större prestation att vinna, eller?

    Spelare som kör ”ända in i kaklet” är värda att hylla!

    • Visst, rallarsvingen kanske var allmän frustration. Vilket som är det ju anmärkningsvärt att den kommer ut mitt under guldfirandet. Man tycker att de ledande i LFC borde unna sig lite glädje minst något dygn efter säkrat mästerskap.

      • Det är en ständig kamp om damfotbollen ska komma någon vart. Alla dygnets timmar, sju dagar i veckan.
        Det är väl inget att hymla om att EFD gör ett synnerligen dåligt arbete för klubbarna i de två högsta divisionerna.
        Behöver bara nämna uteblivet TV-avtal och ett klent arbete för att hitta sponsorer till damallsvenskan.
        Får inte ihop det när EFD sysslar med talangutveckling. Den borde skötas av SvFF, som ska ge bidrag till klubbarna. Inte EFD!
        Den krassa sanningen är ju att det flesta elitlagen har för dålig ekonomi för att satsa fullt ut på ungdoms- och juniorfotbollen. Trist, men så är verkligheten!
        EFD står ju för Elitfotboll Dam och då bör alla deras resurser läggas på A-lags verksamheten.

      • Den kampen förs i rätt många andra sporter också. Som exempel saknar svensk basket och svensk volleyboll tv-avtal, precis som damallsvenskan. Kvinnliga, och även manliga, elitspelare inom de sporterna har det sämre än de damallsvenska. Min bild är dock att damfotbollen ändå är klart mer gnällig än andra sporter. Kanske av avundsjuka eftersom storebror herrfotbollen har så gott ställt.

        När det gäller EFD är det organisationen för damallsvenskan och elitettan. Det är väl klubbarna i de serierna som styr vad EFD ska ägna sig åt?

        Kollade förresten vad som ligger på EFD. Det kan man läsa här.

      • Jag tror att de som hanterar ekonomi dels inte känner någon större glädje när de tittar på bokföringen, dels passar på när ljuset riktas mot klubben.

        Jovisst, det finns säkert sporter som har det sämre än vad lagen i DA har det. Samtidigt bygger ju social och samhällelig utveckling inte på att konstatera att någon har det sämre utan en strävan att det ska bli bättre. Då finns det ingen anledning att titta på de som har det sämre utan de som har det bättre. Varför skulle elitdamfotboll jämföra sig med exempelvis rodel, casting eller backhoppning – eller, för den delen, damhockey? Det är självfallet mer naturligt att, åtminstone för kontrastens skull, jämföra med ekonomi i elitherrfotboll, även om ingen förväntar sig helt lika ekonomi. Det är väl snarare uppmärksammande av villkoren (antagligen det du kallar ”gnällig”), en riktning för ekonomisk utveckling och konkreta åtgärder som måste till. När FIFA, UEFA och SvFF sitter tungt på de mjukaste delarna av kroppen utan att det händer särskilt mycket till fördel för elitdamfotbollens ekonomiska utveckling, så ”gnälls” det alldeles för lite och bildas alldeles för lite opinion, inte för mycket.

        Vad gäller EFD har de, som så många organisationer, ett antal fluffiga och till inte förpliktigande satser i form av visioner, stategier och mål. Nu när perioden 2014-2017 är över vore det bra att se EFD:s utvärdering av hur väl de lyckats i sina ”prioriterade områden”. Ur klubbarnas perspektiv är EFD kanske en organisation som får leva kvar – inte för att de gör särskilt stor nytta, utan för att de inte gör särskilt stor skada. Enskilda klubbar har inte kraften att ”gnälla” tillräckligt och EFD framstår som en särdeles lam ”fackförening”, särskilt när det gäller klubbarnas ekonomi. Du Johan pläderar ju ibland för att damfotbollen ska bryta sig ur och skapa en egen organisation. Kanske ska klubbarna också distansera sig och skapa ett reformerat samarbetsorgan där de exklusivt fokuserar på ekonomiska frågor, då dessa får stora konsekvenser för övrig verksamhet och sportslig utveckling?

        Dags för en #wetoo – kampanj?

  2. Intressant informationen om pengarna som rör sig inom fotbollen. Det är TV avtalen som genererar pengar. Jag har Ingen annan åsikt än vad Rydén skriver.

  3. Att säga att det ”gnälls” är ett hån mot alla som försöker förbättra ngt. Mig veterligt har kvinnor aldrig fått något till skänks utan kamp. Att flera på sociala medier kallar det för ”gnäll” visar på en omedvetenhet om det historiska förtryck som kvinnor utsatts för. Precis som The Observer säger kan naturligtvis SvFF välja att dela ut prispengar om de vill. Håller också med om att det är dumt med jämförelser med andra sporter som har det ”värre”.

    • Förbundet har genom EFD givit damfotbollen fria händer att sälja in damallsvenskan och elitettan, men damfotbollen har inte lyckats. Sedan gråter man ut, och försöker göra sitt misslyckande till en jämställdhetsfråga. Jag måste säga att jag upplever det som gnälligt.

      • Tack ”Observer” för en väldigt bra replik till bloggare Rydén, som jag tycker är väldigt gnällig.
        Förstår ingenting av ”Sedan gråter man ut, och försöker göra sitt misslyckande till en jämställdhetsfråga.”
        Vilka är det som har misslyckats?
        Det var en rejäl kapning, av bloggare Rydén.
        Jag anser fortfarande att EFD är en klen organisation, till dålig nytta för klubbar i de två högsta divisionerna. Bryr mig inte om EFD och deras ”uppdrag” när man inte lyckas utföra dom. Fina ord men lite handling.
        Jag anser fortfarande att EFD är en Elitförening och att de EJ ska syssla med talang- och spelarutveckling. Det ska ligga under SvFF.
        Sen kommer jag att fortsätta att ”gnälla”, ända till SvFF behandlar damfotboll någorlunda jämlikt.

      • Det är möjligt att EFD är en klen organisation. Men det tycker jag är svårt att bedöma. Huvudproblemet i det hela är ju tyvärr att produkten damfotboll på serienivå är väldigt svårsåld. Det ser i princip likadant ut i alla länder, damfotbollen har svårt att locka betalande åskådare såväl till arenorna som till tv-apparaterna. Och så länge det är så kommer man hela tiden att tvingas vända sig mot herrfotbollen för hjälp.

        I många sammanhang är det förstås rimligt att herrfotbollen ställer upp för damerna. Och jag håller med om förbundet skall tänka jämlikt. Men prispengar är business, och något som inte bör ligga på förbundet. Prispengar tycker jag att serieföreningarna måste fixa själva. Och här har damfotbollen misslyckats, för det finns ju inget tv-avtal.

        När det gäller EFD och deras arbete med talang- och spelarutveckling så är jag inte insatt. Spontant känns det som att det kan vara ett sätt att förbättra produkten på sikt.

      • Att reducera denna fråga till att endast handla om ”produktens” ekonomiska bärkraft är otillräckligt som analys och framtidstanke. Det är också talet om att damfotbollen ”tvingas vända sig mot herrfotbollen för hjälp”. SvFF är inte ”herrfotbollen” utan en organisation som säger sig representera all fotboll i landet och som har beslutanderätt kring bland annat alla elitlagen. UEFA är inte ”herrfotbollen” utan en organisation som säger sig representera alla anslutna nationer och dess såväl dam- som herrlag. Samma med FIFA. Då uppstår frågan om hur dessa organisationer arbetar för att förbättra förutsättningarna för inte minst damfotbollen. Ett uppenbart exempel vad gäller SvFF är att klubbarna står för både lön och försäkringar för spelare när de spelar i landslagen och där SvFF skyltar med ”produkten”. Det är ingen naturlag som styr detta utan ett medvetet beslut. Ett annat uppenbart exempel är UEFA:s ersättningar till klubbar som inte täcker resekostnader och även i övrigt har svaga ekonomiska incitament för deltagande i WCL. Det är ingen naturlag som styr detta utan ett medvetet beslut.

        Tyvärr är sanningen nog den att SvFF, UEFA och FIFA gärna framställer sig som moderna och inkluderande organisationer bland annat genom olika toppstyrda kampanjer, men är samtidigt livrädda för att ens på marginalen omfördela ekonomiska resurser till gagn för damfotbollens utveckling. I de besluten ligger underförstått att det ”tas” från herrfotbollen när det egentligen är en organisatorisk fördelningsfråga. En viss och till och med blygsam omfördelning kan leda till en bättre framtida bärkraft för damfotboll och dess elitklubbar. Det handlar inte om nådegåvor FRÅN herrfotbollen TILL damfotbollen. Det handlar om organisationer som tar ansvar för HELA fotbollens utveckling.

        När det gäller EFD är det ett dubbelt tankefel bakom deras roll, dels från SvFF:s sida, dels från EFD:s sida. SvFF avsäger sig viktigt ansvar för damfotbollens utveckling på elitnivå genom att lägga ut detta på entreprenad till EFD. Samtidigt vill de skylta med och stoltsera när landslaget vinner framgångar, framgångar som trots allt, i allt väsentligt grundlagts i ekonomiskt svältfödda elitklubbar. EFD å sin sida har, vad det verkar, tagit på sig ett omöjligt uppdrag. De ska, med en enkel metafor, bygga bilar av (ekonomiska) kottar och pinnar. Dessa ska sedan konkurrera med bilar från bland annat Wolfsburg i WCL. EFD verkar inte ha reella möjligheter att gå i land med uppdraget. Kanske är det till och med poängen – uppdraget ska inte och har inte formulerats med mätbara resultatmål, utan fluffiga utvecklingsmål vars uppfyllande alla vet kan diskuteras i all oändlighet. Ett annat exempel är när samtliga klubbar sa nej till fortsatt tid som FK för Sundhage genom EFD. Vi vet vad som hände och nu har Sundhage åter anställts av förbundet (om hon någonsin slutat).

        Ytterligare ett exempel på tankefel är att både EFD och SvFF ska syssla med spelarutveckling. Det viktigaste spelarutvecklingen görs i klubbar och i viss mån i de olika landslagen. Är EFD:s uppdrag i detta, liksom andra delar av uppdraget, mest till för att motivera deras existens och för att SvFF när andan faller på ska ha en låtsasmotpart att kunna hänvisa till (och vid behov köra över)? EFD bildades 1978. Det är en ny tid nu och nya, inte minst, ekonomiska realiteter. I EFD, eller ännu bättre deras organisatoriska efterföljare, bör färre och de viktigaste frågorna för elitklubbar, främst ekonomi, fokuseras. En sådan organisation bör också vara helt fristående och inte sitta i knäet på SvFF. SvFF har uppenbarligen – och visat i handling – svagt eller obefintligt intresse av att vara hela fotbollssveriges huvudorganisation. Då behövs en stark och verklig motpart.

        Till sist angående jämställdhet, jämlikhet, ”gnäll” och att ”gråta ut”: Om damfotboll och herrfotboll startar med olika förutsättningar och därefter behandlas lika (i det här fallet med avgränsat fokus på ekonomisk bärkraft), så kommer olikheterna att fortsätta. Att tänka och agera jämlikt är därmed inte att göra samma sak eller behandla olika parter lika. Det är ibland att göra OLIKA, så att det kan BLI jämlikt och liknande förutsättningar. Vem vill och vågar göra OLIKA? Det är kärnfrågan.

      • Men LFC försöker inte göra något till en jämställdhetsfråga Rydén, jag måste skriva det här eftersom du totalt har missuppfattat dels själva tweeten och tweetens innehåll/innebörd. Det finns inget gnäll. Ingen ”rallarsving” ens. Enbart ett konstaterande att det finns noll och intet att hämta för en serieseger i en relativt stor liga som (förhoppningsvis) är under utveckling.

        Du måste som klubb kunna lyfta det här med ekonomiska förutsättningar på olika sätt, i olika kanaler och i olika medier. LFC är den minst gnälliga klubben av dom alla. Sedan har jag noterat din, om en svaga, bias mot* klubben och påtalat den – jag tycker den är totalt missanpassad, den hamnar på helt fel ställe.

        Det är helt klart att LFC är värda mer ekonomiskt, i framtiden, än vad de får ut idag. Du har hela komplext med det inhemska spelet, UWCL och landslag; TV, media i allmänhet, premier, prispengar osv: någon måste påtala detta! Det har inte med jämställdhet att göra utan om att utveckla klubben och därmed svensk damfotboll. Det är ett långt och mödosamt arbete och skriverier som inte stödjer detta undanbedes – om du talar med mig, iallafall. Det är min åsikt.

        LFC ska givetvis ha ersättningar, premier och prispengar, större sponsorintäkter, alldeles oavsett hur historien sett ut (rollfördelningar mellan män och kvinnor, ekonomisk ojämlikhet mellan olika människor osv) och vilka andra sporter och serier det finns. Fotboll är en högkapitalistisk verksamhet redan från början (i den mån den är organiserad) och det krävs resurser för att utveckla klubbar, lag och spelare. Det gäller alla givetvis, idén är att du spelar dig till framgång och resurser, i olika tävlingar. Då måste det finnas något där som vinst, i slutet av säsongen. Det räcker inte med äran eller själva symbolen för denna. Sedan är det många som är uppväxta med andra missuppfattningar i Sverige, just i vårt land: att klubbverksamhet är idealism, att alla ska dela helt lika osv. – samtidigt som man skriver upp tyska och franska ligan och dess topplag. Sedan måste jag säga att det är talande med annars högljudda feministiska förkämpars tystnad i just dessa (ekonomiska) frågor. Är det Linköping det är fel på, eller fotbollen, kanske arbetarklassens sport? Eller vad är det? Vi har att välja på ovanstående grundförutsättningar för sporten fotboll eller annars kalla den något annat (det handlar inte bara om regler och krita). Det är bara positivt om damernas/tjejernas fotbollsligor (med spelare och klubbar) uppvärderas och utvecklas. Fler människor får möjlighet att spela, fler får möjlighet att sitta i toppen av organisationer.

      • Att damerna i fotbollslandslaget och i damallsvenskan skulle vara mer ”gnälliga” än i andra sporter och att dom skulle vilja vara mer jämställda och ha samma förutsättningar som män är en missuppfattning, Johan Rydén. Vad damerna vill är att ha samma ekonomiska förutsättningar vid landskampsuppdrag som jämförbara nationer, typ Norge, Danmark och Holland för att inte tappa i konkurrens mot övriga länder i damfotbollsvärden. Deras krav är högst modesta och förståeliga och där man nu från SVFF har lyssnar på damernas krav. Damerna fick 280 kr i trakmaente etc medan herrarna får 10 ggr mer i jämförbar ersättning. Man kan också notera att LFC har blivit svenska mästare och gått vidare i CL med en årsomsättning på 10 miljoner – vilket vilken super 1 klubb i herrarna som helst säkert toppar – utan att man hör något speciellt gnäll från LFC. Till sist kan jag nämna att man i Vinterstudion fick höra från R Grip, landslagsledaren att damerna i skidlandslaget har samma ekonomiska förutsättningar som herrarna när det gäller landslagsuppdrag, trän läger etc. Där är det tydligen ingen skillnad mellan herrar och damer – varför är det så stor skillnad när det gäller damlandslaget som finns inom samma förbund?.

      • Det korta svaret handlar om tillgång och efterfrågan.

        I skidåkningen är intresset nästan lika stort för damerna som för herrarna. I Sverige är väl till och med damerna mer intressanta för tillfället. För Charlotte Kalla drar både mer publik och genererar större intäkter än Marcus Hellner, alltså är det rimligt att hon tjänar mer. I fotbollen drar Zlatan Ibrahimovic mer publik och genererar enormt mycket större intäkter än Lotta Schelin. Men jag håller med om att damerna borde ha möjlighet att tjäna lika mycket som herrarna. De avtalen som skrivs skall självklart inte bromsa damerna.

        Men det grundläggande problemet för damfotbollen är ju intäkterna. Så länge damfotbollen inte genererar egna pengar, och väljer att hela tiden jämföra sig med herrfotbollen, kommer de här frågorna att dyka upp.

        Som en parentes bör det noteras att skidåkarna på landslagsnivå inte har någon lön från sina klubbar. De får själva dra in grundplåtarna för sina satsningar. Så i grunden har fotbollstjejerna det mycket bättre än skidtjejerna.

      • Johan Rydén – Kommentar angående ”tillgång och efterfrågan”.
        Du skriver att ”C Kalla drar mer publik och genererar mer intäkter än M Hellner så det är rimligt att hon tjänar mer”. Tja, vem avlönar C Kalla och S Nilsson?. Dom båda som radar upp VC segrar och pallplatser i VM och på TDS tjänar miljoner i prispengar och bonusar från FIS, men dom pengarna behåller väl dom själva (med all rätt) dom tillfaller väl knappast Svenska skidförbundet? Det är en fånig invändning kanske men hur vet man vem som drar mest publik på inhemska och internationella tävlingar där damer och herrar tävlar samtidigt samma dag?
        Vidare har SVT Sporten gjort en genomgång och den visar precis som du säger att damerna numera är mer ”intressanta” och betydligt bättre än herrarna när det gäller VC placeringar, pallplatser och medaljer sett till dom senaste säsongerna – både på senior och juniorsidan och ändå har SV skidförbundet enl Lagled Grip valt att fördela resurser och ekonomin 50/50 mellan herr/dam. Så det måste betyda att det finns andra skäl och parmetrar än enbart ekonomi och vem som drar in mest pengar? Eller?
        Att Zlatan har mer lön är Lotta S är väl en självklarhet, men bästa Rydén, det är väl knappast inte det debatten handlar om – ingen (eller väldigt få) av damlandslaget eller spelarna i damallsvenskan tror väl att damerna skall vara jämställda herrarna när det gäller löner? Men debatten och diskussionen och damernas krav på SVFF handlar ju om bättre villkor, ersättningar, traktamente etc vid landslagssamling, träningsläger och liknande – inte om löner eller jämställda sådana?
        Du skriver angående detta att citat. ”de avtalen som skrivs skall självklart inte bromsa damerna”. Vet inte riktigt vad du menar med detta, kan du förtydliga – då du först menar att det gäller att generera pengar och intäkter enligt tillgång och efterfrågan? Lite motsägelsefullt.
        Nu har ju damerna – efter att ha satt lite press på SVFF – fått igenom ett avtal, som damerna verkar vara nöjda med, och det utan att damerna har blivit ”bättre” och genererar mer intäkter, så SVFF måste tydligen haft lite marginal då man kan generera lite bättre villkor och mer pengar till damerna än tidigare?

      • De svenska skidåkarna har allt både lön i form av träningsbidrag och framgångsbonusar från landslaget – om de är med där. Läs mer om det här.

        Vad jag menar när det gäller fotbollen är att jag har börjat förorda en modell där herr- och damlandslag har samma grundersättning vid landslagssamlingar. Men den ersättningen bör vara väldigt låg. För landslag som inte gör resultat, eller som inte lockar publik, skall inte tillåtas bli en belastning för förbundet.

        Däremot tycker jag att spelarna kan få en bestämd procentsats av de intäkter, både i form av prispengar och i form av publikintäkter, som de genererar. Det kommer ju kortsiktigt att göra att herrarna får mer än damerna, men det bromsar inte damerna eftersom de har möjlighet att komma upp i samma nivåer om de kan generera lika stora intäkter.

        När det gäller förbundets medel är det klart att det finns mycket mer pengar att betala ut både till herr- och damlandslag än vad som görs i dag. Det är bara att minska anslagen till ungdoms- och breddfotboll.

        Men det tycker inte jag är någon bra väg att gå. Jag tycker att talangutveckling är viktigare än löner till landslagsspelare.

      • Tack för svar. Det verkar råda en begreppsförvirring vad som avses med direkt ”lön”. För mig är lön en fastställd summa enligt avtal, ersättning och traktamente något annat och ytterligare segerpremier, vinstbonus är inte att betrakta som ”lön” enligt mitt sätt att se det. Tycker inte man kan säga att C Kalla och S Nilsson är direkt avlönade och anställda av Sv Skidförbundet? När det gäller Zlatan så betalar United hans månadslön, Lotta S månadslön av Rosengård och Lieke Martens lön av Barcelona. Vad dessa spelare har för ersättning och arvode när dom deltager i landslagsuppdrag och landslagsläger är väl något helt annat och det som diskussionen eller debatten handlar om – heller borde handla om. Svenska damlandslaget och damerna i allmänhet, inklusive LFC ”gnäller” väl i allmänhet inte om lika löner och 50/50 ersättningar jämställt med männen – utan om rimlig ersättning vid landslagsuppdrag jämfört med övriga damfotbollslandslag ute i Europa och Internationellt, för att inte hamna efter i konkurrensen? Rätta mig om jag har fel.
        Ditt förslag till grundersättning låter väldigt vettig. Håller också med om att man inte skall ta resurser och medel från ungdomsfotbollen. Vore intressant att veta vad man egentligen kommit fram till efter överenskommelsen och vilken ersättningar som höjts och hur mycket. För övrigt tycker jag att Damlandslaget är underskattat och att man inte uppskattar dom efter prestation. Man drar ganska mycket publik på landskamper, kvalmatcher och spelar inför välfyllda läktare på EM, VM och OS och enligt tittarundersökningar är det 100 000 tals och ibland miljonsiffror när damlandslaget spelar på TV. När det gäller Damallsvenskan ser det mörkare ut – dom bästa svenska och utländska spelarna lämnar nu svenska klubbar i strid ström och damallsvenskan utarmas allt mer och man undrar vad SvFF, EDF gör åt det? Enligt vad många här i forumet tycker så skall damerna ”spela bättre fotboll, dra mera publik och i övrigt hålla käft och inte gnälla då man inte drar in några pengar” Samt det faktum att ersättningen och vinstbonusar från UEFA när det gäller avancemang till CL är uselt och pinsamt låga. LFC med en årsbudget på 10 miljoner (jämfört med Chelsea på 150 miljoner) får alltså i princip lägga ut egna pengar för att gå till 1/8 dels final och i 1/4 final sägs det vara ersättningar på 200 – 400 000 tusen – vilket väl är en piss i Missisippi om man säger så? Nu har Linköping kommun gett LFC en segerbounus på 75 000 kr för vinsten i Allsvenskan – alltid något.
        Sammanfattningsvis undrar man hur Svenska damlandslaget skall kunna utvecklas och hänga med i den Internationella konkurrensen, både på Senior- junior nivå och Damallsvenskan skall kunna bli mer attraktiv och klubbarna kunna hänga med i konkurrensen med Lyon, Wolfsburg, Chelsea, Barcelona etc om inte SVFF och EDF tar till krafttag och visar handlingskraft när det gäller att skaffa sponsorer, förhandla fram TV avtal och inte bara vackra ord om mångfald, jämlikhet och arbete mot diskiminering.

  4. Jag håller med att Linköping är fel ute i frågan om prispengar. Att jämföra med andra idrotters villkor är inte att förminska damfotbollen, det är att sätta saker i perspektiv. Det blir skevt att jämföra med herrfotbollen som är både Sveriges och världens populäraste sport. Varför ska damallsvenska mästarlaget gynnas jämfört med lag i andra idrotter som har fler åskådare och sponsorer? Så ja, det är befogat att skriva om gnäll. I Sverige är det bara fotbollsallsvenskan och SHL som har stabilt höga publiksiffror, stor mediebevakning och stora sponsorintäkter. I övriga idrotter är det en ständig kamp för att locka åskådare och sponsorer och synas i media. Jag tycker själv att det är rimligt att TV-intäkter och liknande fördelas jämnt mellan dom olika lagen istället för efter placering. För intressets skull är det viktigt att många lag har verklig chans att bli mästare och då är det fel med system som befäster ojämlikheten. Det borde vara upp till mästarlaget att slå mynt av sina framgångar. Vi talar om elitidrott och utgångspunkten måste vara att lagen får skapa sina egna intäkter.

    • Men snälla nån; systemet är ju designat på herrarnas premisser. Hur svårt kan det vara att se att
      1. Damfotboll diskrimineras av ”marknaden” för att den utövas av kvinnor (kvinnor värdesätts mindre än män). Stark misogyni här.
      2. Prispengar på basis av tv-intäkter förstärker då diskrimineringen.

      Varför vill en del människor inte se denna diskriminering?

    • Ja, fotbollen är stor, Sigge och just därför bör en större del av resurserna falla på de klubbar som organiserar damernas utövning. Det är samma sport. Håller dock med om att det är ett stort kämpande som gäller. Vad gäller det allmänna, landslag osv. så borde man helt enkelt dela 50/50 – alltså, tillföra mer till damerna, i ett land som Sverige (återigen: för att utveckla hela fotbollen). Du måste starta någonstans. Sverige är för litet och ointresserat för att konkurrera med herrfotboll på högsta nivå i Europa. Samma sak händer med dam nu. Å andra sidan: det blir alltid en diskussion om topp kontra bredd; Europa väljer topp, Sverige bredd – vilket gör att Europa vinner alla tävlingar, i slutänden (t.ex. Wolfsburg, Lyon). Vad du vill är att det ska vara ojämlikt resursmässigt dam/herr, men jämlikt inom dam resp. herr? Hur får du ihop det? Är det inte bättre att satsa på något som Sverige faktiskt är bra på, dvs. damfotboll? Något där man rimligtvis kan nå europatoppen?

      • Jag är inte emot att satsa på damfotboll men vad gäller prispengar o.d. är det upp till klubbarna genom EFD att få in dom intäkter som krävs för det. Min åsikt i den här frågan skiljer sej inte från Johan Rydéns, som argumenterar bra för sin ståndpunkt. Damfotbollen diskrimineras av ”marknaden” precis som basketboll, bandy, rugby, volleyboll osv. för såväl kvinnor som män diskrimineras av ”marknaden”. Detta beror till största delen på att dom drar färre åskådare. Såväl kvinnor som män väljer bort damfotbollen. Det vimlar inte av kvinnor på dom damallsvenska matcherna. Fler kvinnor ser herrfotboll än damfotboll så även kvinnor verkar värdesätta fotboll som spelas av män högre. Hur resurser (som inte finns idag) ska fördelas kan man ha olika uppfattning om. I Spanien går huvuddelen av TV-intäkterna till Barcelona och Real Madrid medan övriga lag får dela på resten. Systemet har kritiserats hårt av övriga klubbar som menar att det dödar ligan. Även om skillnaderna jämfört med damallsvenskan är astronomiska kan resonemanget ändå vara ännu mer relevant för den senare. Med det låga publikintresse som finns för damallsvenskan tror jag inte att ett system som gynnar några få lag skulle höja intresset.

      • Ja, samma sak gäller publiken, låt oss kalla det ”deltagandet i fotbollen” (spelare, ledare, åskådare m.fl.). Det är den som bör öka. Jag ser det bara som olika serier/ligor – en del ligor är mer attraktiva, andra mindre. Och det måste gå att höja statusen på Damallsvenskan och de klubbar som organiserar damspelare. Så hur gör vi?

        Det första är väl ändå att påtala missnöje. Precis som representanter för LFC har gjort den senaste tiden, om representationen i landslaget (som klubbarna står för), om UWCL (som dessvärre är en förlustaffär för många klubbar) och om att det inte finns premier/vinstpengar i Damallsvenskan (iofs bara i ett kort konstaterande inlägg). Rimligt (inget ”gnällande”).

        Ett av mina förslag är dessutom att damerna tilldelas mer resurser på landslagsnivå och att klubbarna ersätt för uppdragen per spelare, tycker t.ex. att dam/herr kan ha ungefär lika mycket i ersättningar. Sedan måste EDF, som motpart, givetvis jobba hårdare och få till olika typer av avtal.

        Tycker kanske inte att man väljer bort damfotboll, dock. Det finns en grund att stå på för flera klubbar, att jobba från.

  5. Noterar att det inte var någon av de som säger sig gilla dagens ‘solidariska’ system som klagade när det var Tyresö och LdB Malmö som vann SM-guld och fick prispengar medan övriga lag fick smulor som blev över.

    Känns ju nästan som att det handlar mer om att det nu är LFC som vinner och att dessa personer ser det som positivt att Linköping inte premieras på samma sätt och därför får fortsatt svårt att hänga med framförallt det kommunalt dopade Rosengård (minst 1 miljon/år utan större motprestationer är ohyggligt mycket pengar i Damallsvenskan).

    Nåväl, det är just dessa inbyggda orättvisor som gör det extra skönt när man lyckas vinna för andra året i rad och trots att man säkert kommer få fylla luckor efter utlandsflyttade nyckelspelare även när årets säsong ska summeras så ska nog ett nybyggt Rosengård få sig en match även under 2018 :).

    • När har mästarlagen fått stora prispengar, medan övriga fått nöja sig med smulor? Känner inte igen den beskrivningen.

      Du blandar inte ihop med den Europabonus som Svenska Spel har betalat ut till de svenska klubbar som nått Europaspel? Den har ju för övrigt även LFC fått ta del av. Se här. En sådan bonus verkar förresten både LFC och Rosengård ha fått även inför årets spel i UWCL.

      Och det här att klubbarna valt att dela lika i år är ju knappast ett val som är gjort för att slå mot LFC. Det beslutades ju inför serien, när de flesta trodde att Rosengård skulle vinna.

      Om nu LFC tycker att beslutet är horribelt borde man ju sagt det direkt, och inte väntat till efter att guldet var säkrat. Man har ju vetat det här rätt länge.

    • Bäste Martin,
      Vad innebär det att vara ekonomisk dopad av kommunen och vem är då den ansvarig för denna dopning som du anser vara en orättvisa?
      Är det klubben som vid tillfället vid ansökningen om bidrag som är den ansvarige?
      Är det kommunen som vid beslut om bidrag som är den ansvarige?
      Är det klubben som vid tillfället tar emot bidraget som är den ansvarige?
      Är det bägge parter som är ansvarig till denna dopning?
      Hade klubben varit ekonomisk dopad om en annan sponsor bidragit med pengarna?
      Vad vet du om vilka motprestationer klubben medverkar i?
      Vad vet du vilket värde kommunen sätter på att kommunen har ett lag i CL?

      Dina inlägg brukar var läsvärda och välgrundade men detta inlägg luktar ren avundsjuka på ett lag som har en kommun med sig i sitt arbete. Tycker nog att du ska rikta ditt missnöje på din egna kommun istället för att smutskasta andra klubbar.

      • Mitt inlägg handlade om Malmö kommun och den ekonomiska dopning de de facto ger till Rosengård genom det s k ‘resebidraget’. Om det tolkades som ett angrepp på Rosengård så var det inte min avsikt då de tvärtemot ska ha cred för att ha lyckats förmå sin kommun att ställa upp år efter år.

        Kan tillägga att jag sjukt missnöjd med Linköpings Kommun som trots dubbla SM-guld med allt vad det innebär fortfarande står och väger vad gäller om de ska skjuta till extra resurser för att täcka upp för det minus CL-spelet redan inneburit genom bortamatchen på Cypern. Ett minus som sannolikt blir större nu trots den gynnsamma resan till Prag (200.000 är verkligen en fis i rymden när det kommer till gruppresor när man inkluderar hotell e t c).

  6. Intressanta inlägg i diskussionen. Själv har jag inget bra recept på hur man skall göra Damallsvenskan attraktivare så att fler går och ser matcherna och/eller exponeringen i media blir större. Tyvärr tror jag många tycker det är så dåligt och ointressant utan att egentligen veta hur det egentligen står till – tror mycket beror på förutfattade meningar och att man inte ser så mycket damfotboll. Utvecklingen går ju faktiskt framåt och det speöas en hel del bra fotboll, både i damallsvenskan, i landalaget och internationellt, inte minst nu under EM i somras.

    Tyvärr tror jag att framtiden inte ser så ljus ut för damfotbollen i Sverige, speciellt då i Allsvenskan där vi förrut hade en invandring av utländska spelare som Marta, Christiane, Björk-Gunnarsdottir, Harder, Martens m fl som väl berodde på att Allsvenskan var gångbar internationellt och bra spelare sökte sig hit. Nu har Marta flytt till USA, Harder och Martens gått till storklubbar där det finns mer resurser och kan erbjuda betydligt mer än vad våra allsvenska klubbar har råd med.

    Vad SVFF och EFD skall kunna göra för att motverka denna utveckling har jag inget bra svar på, det är ju samma utveckling som inom herrfotbollen att stora etablerade klubbar som Chelsea, Barcelona, Lyon etc satsar stort och köper dom spelare dom vill och det är svårt för mindre klubbar, både i Sverige och internationellt att stå emot.

    Däremot finns det nog mycket man kan göra för att öka intresset och det gäller då att alla goda krafter samverkar och gör vad dom kan och att media mer uppmärksammar Damallsvenskan och Rosengårds och LFC CL spel mer än en rad på text TV, nu har ju SVTSporten direktsänt flera damallsvenska matcher nu i höst och Damallsvenskan.com gör ju sitt för att sprida intresset.

    Men att som många tycker här att ”det är så lite folk som kommer på matcherna så tjejerna får skylla sig själv och skall bara hålla käft och inte gnälla” inte är speciellt konstruktivt och ger inte hela sanningen, tycker jag.

  7. En aspekt som sällan diskuteras kring varför inte publiktillströmningen är större till damallsvenskan är vilken typ av fotboll som spelas. Min uppfattning är att det är för många lag som spelar en fotboll där det ser ut som man lagt 90% av försäsongen på försvarsspel fysik och terrängträning. Att bygga ett lag som klarar av att spela ett possesionspel och vågar hålla bollen inom laget med ett väl intränat passningsspel lyser tyvärr med sin frånvaro i de flesta lag i damallsvenskan. Här finns definitivt ett ansvar hos de allsvenska klubbarna. Publiken (i alla fall jag…) vill se passningsorienterad fotboll och tekniska finesser samt lag som inte går ut och försöker hålla tätt och hoppas på en kontring eller fast situation för att sno poäng.

    • Vet inte hur mycket damfotboll du har sett sista tiden, verkar mest som du har förutfattade meningar om Damallsvenskan. Det spelas många matcher med varierad kvalité och det skiljer också mellan lag och olika spelare – precis som det gör i Herrallsvenskan och i Superettan tex. Det faktum att Marta, Christiane, Bachmann, Press, Manon Melis, Björk-Gunnarsdottir och senast Anja Mittag, Pernille Harder, Neto och Lieke Martens och andra etablerade internationella stjärnor har sökt sig till Damallsvenskan och spel där beror knappast inte på att DA består av ”försvarspel” och ”terränglöpning” utan att DA är attraktiv för utländska spelare. Den beskrivningen passar inte heller på flera spelare i dagens allsvenska – Lina Hurtig, Banusic, Diaz, Chawinga för att nämna några som knappast stämmer in på din beskrivning. Att dom bästa svenska spelarna, Blackstenius, Jacobsson, Fischer, Sembrandt, Rolfö, Magda Eriksson sen värvas till utländska toppklubbar beror knappast på deras fysik och terränglöpningsegenskaper?

      Att Damallsvenskan drar så lite folk beror nog mest på att den som många andra arenaidrotter är utsatta för konkurrens av media och andra sporter samt att folk och familjer idag har så många andra aktiviteter att det inte finns tid till allt.

      Däremot kan säkert både passningsspelet och tekniska finesser utökas bland damfotbollen – liksom bland svenska herrfotbollsspelare – men att det kommer av sig själv och enbart genom träning är en missuppfattning – tror säkert att det tränas teknik och passningspel i damallsvenskan liksom i landslaget. Det är nog till viss del medfött samt att det gäller att unga flickor börja spela tidigt i klubbar. Däremot behövs det ju resurser och mer pengar till klubbarna så att man kan utveckla spelet och spelarna – som det nu är får klubbarna stå för det mesta själva, där har SVFF och EDF en stor uppgift att fylla och även UEFA och FIFA.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s