Vi får ett rysarslut på årets damallsvenska. Rosengård var ett nummer större än Piteå i kväll och vann seriefinalen rättvist med 1–0.
Jag har lämnat min text till tidningen och skall nu köra norrut, vilket gör att en djupare analys får vänta lite.
Men klart är att det blir riktigt spännande både i toppen och botten på lördag. I fjol var allt avgjort redan innan slutomgången, och den högsta publiksiffran i den sista omgången låg på blygsamma 453. På lördag hoppas jag det blir folkvandring till arenorna, i varje fall i Göteborg och Piteå.
En blogg om internationell damfotboll 
Tänkte vänta på bloggarens analys, men den verkar dröja så jag tar ett svep och några intryck.
FCR hade helt klart taktpinnen i början av matchen och hela första halvlek. Redan innan målet hade de tre kvalificerade målchanser – ett ribbskott, en boll som Andersson tippade över ribban och ett skott som från nära håll bombades över målet. Även om 1- 0-målet var resultatet av ett grovt misstag, så kan man nog säga att FCR hade ”tjänat ihop till det”. Efter målet tycktes de spela mer avslappnat. I andra halvlek var det en scenförändring som kan beskrivas på minst två sätt – antingen att PIF tog initiativet av egen kraft eller att FCR kände sig tillräckligt säkra och kunde kontrollera PIF:s anfallsförsök och därmed ”lät” PIF få stort bollinnehav. PIF var dock alldeles för trubbiga framåt och med Jakobsson borta försvann också en bollhållare och ett anfallsvapen på exempelvis fasta situationer. Landekas frånvaro i FCR var naturligtvis ett avbräck för dem, men det hade de hunnit anpassa sig till. Det är svårt att komma ifrån att den stora skillnaden mellan lagen återigen stavades Mittag. Den spetsen har inte PIF. Utan henne hade det kunnat bli en annan utgång av matchen. Trots att FCR har mängder av landslagsspelare är skillnaden inte gigantisk mellan lagen totalt sett, varken i denna match eller den tidigare i Kiruna.
Pedersen måste nämnas av flera skäl. Det måste kännas extra tungt att vara en så stor tillgång för laget i flera år och sedan i två matcher mot samma lag, varav en med guldvittring, göra avgörande misstag – i Kiruna snubblade hon vid bollmottagning och lämnade vägen öppen till det som blev FCR:s segermål och nu en ödesdiger lös bakåtpassning. Efter matchen när det var nästan folktomt och TV-kameror hade släckts satt Pedersen kvar bedrövad bakom PIF-målet. Tränare Carlsson kom ut och satte sig bredvid henne en stund innan de båda gick ut tillsammans – en bild av både besvikelse och hopp i svensk fotboll 2018.
Annat? Wiman hade uppsnack i Sydsvenskan matchdagen. En märklig kompott av allt möjligt – varför FCR är viktiga, varför inte ungdomslagen kommer och fyller arenan, lite skryt om FCR och deras sponsor Sydsvenskan och så en del felaktigheter: att Piteå ”drar till Växjö” och att Mittag vunnit SM-guld 2013 med Rosengård. Kanske får man vänja sig vid den stående och av journalister (och FCR) ofta använda lögnen att FCR har tio SM-guld (exempelvis ställde Text-TV nyligen frågan om FCR skulle ta sutt elfte SM-guld eller PIF sitt första)?
Bra publiksiffra, men inte våldsamt imponerande. Vad skulle krävas för att fylla Malmö IP? Hade det varit i Piteå hade det nog varit fullt. Stora delar av medgångspubliken flyttade i halvtid över till den delen av huvudläktaren som var närmast PIF:s planhalva – det skulle väl bli flera mål? Näpp, det blev inte det. Susandet genom publiken kom istället oftast när PIF hade en rad halvchanser.
Rosengårds klack var lite fler och lite röststarkare än vanligt. De tillresta (?) PIF-supportrarna hördes sällan men viftade tappert med PIF-flaggor. De var ett lätt byte för Rosengårdsklacken och någon läktarkamp blev det inte. Nog borde väl PIF ha gjort sig förtjänta av en egen hejarklack, om inte annat så till nästa år och på hemmaplan? Publiken i Piteå är rätt tyst, liksom oftast i DA i övrigt. Ser fram emot mer tryck på läktarna 2019 – överallt!
Sammantaget: FCR vann helt rättvist, men knappast övertygande.