Flyttkarusellen för våra landslagsspelare är i full gång. I går bekräftades uppgifterna om att OS-spelarna Nathalie Björn och Anna Anvegård ansluter till engelska ligafemman Everton. Och i dag bekräftades uppgiften om att Anvegård ersätts av Loreta Kullashi i Rosengård.
För Rosengårds del känns inte Anvegårds sorti som en katastrof när man kan byta skyttedrottningen mot en kanonspelare som Kullashi. Den senare har ju en otrolig potential, och det skall bli väldigt spännande att se hur hennes smartness utnyttjas i Malmö.
För Kullashis del känns dessutom Rosengård som ett jättebra utvecklingssteg. Hos den damallsvenska serieledaren kommer Kullashi att få mycket boll kring motståndarnas straffområde, den del av planen där hon har sina spetsegenskaper.
När det gäller Anvegårds och Björns klubbval har jag däremot framfört vissa frågetecken. I förra inlägget formulerade jag mig så här om att skifta från Rosengård till Everton:
”Jag tycker att det på många sätt är ett nedbyte. WSL är ju en bättre liga än damallsvenskan. Men jag bedömer nog att Rosengård är ett något bättre lag än Everton, plus att FCR skall spela i Champions League, medan den engelska ligafemman är ganska långt ifrån UWCL.”
Den formuleringen väckte en hel del debatt, och jag har fått flera frågor. Jag tänkte svara på alla de frågorna genom att bredda min syn i frågan.
Jag börjar med en rent sportslig jämförelse. Om jag ställer det Everton som spelade i den nyss avslutade säsongen mot vårens FC Rosengård bedömer jag att Malmöklubben som något bättre.
Ur Evertons vårtrupp är exempelvis tre spelare som skall till OS, varav en är inlånade Jill Scott. Däremot skall sju av vårens Rosengårdsspelare åka till Japan. Flyttar vi över Anvegård och Björn till Everton och stryker Scott är det fortsatt fler OS-spelare i Rosengårds trupp.
Lämnar vi OS-spelarna och tittar på trupperna som sådana är min bedömning att Rosengårds trots allt är lite bättre. Everton hade en bra elva, men flera av de spelarna var skadebenägna och man spelade sällan med sina elva toppspelare. Till slut var det 25 poäng upp till ligavinnande Chelsea och 16 till Arsenal på den sista Champions Leagueplatsen.
Dock håller ju Everton på att värva. Utöver den svenska duon har man i dagarna även gjort klart med franska Kenza Dali och engelska Toni Duggan. Två bra namn, men känslan är att båda är på väg neråt i sina karriärer och jag hade exempelvis tveklöst valt Kullashi före Duggan.
Jämför man klubbarna Rosengård och Everton har herrfotbollsklubben Everton förstås i grunden enormt mycket större resurser än damfotbollsklubben FC Rosengård. Hittills har dock inte Liverpoolklubben satsat så mycket av de där stora resurserna på sitt damlag. Men nu aviserar man ju en satsning.
Så visst kan det bli så att det jag nu upplever som ett sportsligt nedbyte, framöver kan bli en flytt i sidled eller uppåt i damfotbollens näringskedja.
Som det ser ut nu tycker jag att det är väldigt tråkigt när svenska landslagsspelare väljer utländska klubbar som är på samma eller lägre nivå än de svenska klubbar de spelat i.
Den här typen av klubbyten är inte gynnsamma för vår inhemska damfotboll. För de innebär att vår högstaliga urlakas på talang och på profiler, vilket samtidigt innebär att produkten blir betydligt mindre attraktiv för publik och sponsorer.
Så länge spelarna rör sig uppåt i näringskedjan har jag inga synpunkter på att de väljer utländska klubbar – det finns ju numera flera sådana som är bättre än våra bästa, men den här typen av byten tycker jag är tråkiga.
Det är inte så många år sedan utländska spelare av Anvegårds och Björns klass gärna använde svenska toppklubbar som språngbräda på vägen till Europas bästa lag. Nu väljer alltså svenska toppspelare engelska mittenlag som språngbräda.
Samtidigt förstår jag att spelarna kan vilja prova en ny liga, plus att det även finns en ekonomisk verklighet för dem. Utan att ha en aning om vad de fått i lön i Rosengård, och vad de får i Everton, finns det väg anledning att tro att både Anvegård och Björn får ganska rejäla lönelyft. Bra lön och löften om satsning har lockat större spelare än de båda svenska OS-spelarna.
Som Sven-Göran Eriksson konstaterade i slutet av sitt Sommar i P1 under lördagen har svensk klubbfotboll svårt att stå upp mot lag från andra länder. Han menade att det är 51-procentsregeln i kombination med Bosmandomen som ställer till det. Bosmandomen bygger ju på EU-reglerna om fri rörlighet i Europa. Innan Bosmandomen tilläts bara enstaka utländska spelare i europeiska storklubbar.
Flera av de frågor ni ställt har förhoppningsvis nu besvarats. Här är svar på några till. En handlade om huruvida jag tyckte att Emma Koivistos flytt från Göteborg till Brighton var ett nedbyte. Och ja, det tycker jag. Samtidigt har jag större förståelse för att en finländsk spelare byter en svensk toppklubb mot en engelsk mittendito.
Jag bedömer alltså att det Göteborgslag som vann damallsvenskan i fjol var klart bättre än det Brighton som inledde WSL i höstas. På två möten mot Manchester City föll Brighton med totalt 7–1. Trots att Göteborg redan hade hunnit tappa mer än halva backlinjen (Emma Berglund, Emily Sonnett och Natalia Kuikka) samt Rebecka Blomqvist föll man ”bara” med 5–1 mot City över två möten.
En annan fråga handlade om varför jag var positiv till Fridolina Rolfös flytt till Barcelona men negativ till Anvegårds till Everton. Svaret är enkelt. Rolfö flyttar sig högst upp i fotbollens näringskedja. Huruvida Anvegård ens rör sig uppåt i den där näringskedjan är ännu högst oklart.
Några av er konstaterar att Anvegårds och Björns chanser att få speltid är stora i Everton. Men det var de ju även i minst jämnbördiga Rosengård. Visst kan man vilja få testa en annan liga. Men nog är det bekymmersamt när svenska toppspelare hellre väljer engelska mittenlag än ett lag som är på väg mot SM-guld? Och om svenska spelare gör det valet, hur tror ni talanger från andra länder tänker?
För övrigt har jag varit på plats på ett par matcher i elitettan senaste veckan, bland annat såg jag Jitex skrällseger mot Uppsala under lördagen. Jag kommer att återkomma till vad jag såg när tid finns. Det har varit lite för bra semesterväder på sistone för att skriva längre inlägg med analyser. Men när regnet kommer…
En blogg om internationell damfotboll 
Anvegård och Björn får ju i alla fall möta Chelsea och Manchester City på regelbunden basis. Det är en fördel med deras klubbyte.
Jo. De kan se fram emot ett gäng tuffa matcher mot Chelsea, City, Arsenal och United.
Inklusive cupmatcher spelade Everton mot de fyra lagen 13 gånger den senaste säsongen. Det blev två segrar och elva förluster (en efter förlängning) och målskillnaden 6-31.
Trenden mot storlagen var klart negativ. I höstas hängde Everton med rätt hyfsat i matcherna, och vann också två. Men efter årsskiftet var det riktigt dystert.
Everton föll i de sju sista matcherna mot storlagen med totalt 17-1, så nog står Björn och Anvegård inför flera tuffa utmaningar.
Eskilstuna måste ju få in någon som kan ersätta Kullashi, men vad kan klubben locka med? Laget har ju knappt en idé om hur de ska spela.
Snabba Egeeris från Norrköping? Nina Jakobsson från Hammarby? Rosa Kafaji från AIK?
Den senare skulle bäst fylla tomrummet, men varför gå till ett ostadigt mittenlag när betydligt roligare kontraktsförslag lär vänta efter hösten?
Jag tror mer då på ett lån av Jakobsson.
Varför skulle Jakobsson lämna för ett sämre lag? Eller får hon för lite speltid hos Hammarby?
Nu ska visst Eskilstunas tränare sluta också för att bli direktör hos IFK Norrköping, så då kanske man kan få in någon med spelidé.
Rosengårds sportchef Therese Sjögran medger att det finns intresse för flera spelare i truppen.
– När man har en trupp som denna är det många som är intressanta. Absolut är det intresse för fler men det är inget konkret. Jag känner inte mig så orolig att vi blir av med fler spelare, säger hon.
Är dörren stängd för fler försäljningar?
– Det beror på om vi kan ersätta dem och om det är rätt pengar och så vidare. Vi har ju inga avtal som går ut, säger Sjögran.
Det verkar som tappet blir 3
Det öppnade väl upp lite med speltiden för Bennison
Tycker det är dåligt att Björn och Anvegård byter ner sig för att vara med och bygga upp den horribla bolagsfotbollen i England. Förrädare.
51% för evigt! Det ska vara en sport i första hand, inte en affärsverksamhet. Spelarkarusellen måste begränsas, en klubb ska vara just det, de ska skörda sin egen sådd, inte bara vara ett varumärke.
Tycker Kulashi är en sån som har eller hade potential att bli en storspelare, men aldrig kommit loss riktigt. Tåget kan rentav ha gått av harvandet och stampandet.
Instämmer att Rosengård är helt rätt steg för henne.
Nu är det så det fungerar och det kommer inte Björn och Anvegård att kunna hindra även om de velat. Tycker det blir lite löjlig anklagelse för det finns rätt många andra herrar och damer man kunnat fördöma då. Men visst är ju skenheligt av Rex FIFA och UEFA att rasa över Super League men acceptera att kriminella äger klubbarna som spelar i deras turneringar.
Jag ser att det iallafall som positivt att danerna äntligen får skäligt betalt.
Tänkte fråga dig en generell fråga.
Det skrivs aldrig om övergångssummor inom damfotbollen. Jag förstår att många går som Bosman (vanligt med korta kontrakt i Sverige?!), men i vissa fall är det ju spelare under kontrakt som flyttar. Vilka summor kan det handla om när en toppspelare byter klubb?! Vet du det?
I huvudsak har det ofta handlat om kaffepengar så här långt. För ett år sedan köpte Everton Valerie Gauvin från Montpellier för ungefär en miljon kronor, vilket väckte internationell uppmärksamhet.
Det skulle faktiskt kunna vara så att de högsta övergångssummorna hittills inom damfotbollen har varit när Kvarnsveden sålt systrarna Tabitha och Temwa Chawinga till kinesiska klubbar. I båda fallen fick Borlängeklubben kring 1,5 miljoner kronor.
Harder till Chelsea var väl ett antal miljoner svenska kronor?
När prispengarna i Champions Leauge går upp kommer övergångsummorna att öka.
Just det. Där finns väl ingen officiell övergångssumma, men den lär ju ha slagit Chawingasummorna. Det förekom uppgifter på 250 000-300 000 pund, alltså mellan tre och fyra miljoner kronor.