Lyon är tillbaka på tronen i Europa, och man är därmed också med mycket stor sannolikhet bäst i världen. Tidernas bästa klubb behövde bara ett år för att bygga om laget. Det är bara att lyfta på den hatt jag aldrig burit för Sonia Bompastor och hennes spelare.
När Lyon vann Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg i augusti 2020 startade man med följande spelare: Sarah Bouhaddi – Lucy Bronze, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Sara Björk Gunnarsdottir, Saki Kumagai – Delphine Cascarino, Dzsenifer Marozsan, Amel Majri – Eugenie Le Sommer.
Det var ett lag som hackade sig fram till titeln. Det kändes som att Lyon var på väg neråt. Och det kände tydligen även klubbledningen. För man tog säsongen 2020/21 till att bygga om truppen och startelvan. I fjol åkte man ut i kvartsfinal, och man tappade ligatiteln till PSG.
Redan i höstas kände man dock att Lyon var på väg tillbaka. Och som man har klivit upp på Europatoppen igen. Det har inte varit någon autobahn. Man har gått på nitar, man föll med 3–0 mot PSG i franska cupen, och förlorade första kvartsfinalen mot Juventus.
I dagens final var nio spelare utbytta från det där segerlaget 2020. Visst är flera av de gamla kvar i klubben. Majri och Marozsan är exempelvis korsbandsskadade och Ada Hegerberg var korsbandsskadad 2020. Men vi ser ändå ett ombyggt och moderniserat Lyon:
Cristiane Endler – Ellie Carpenter, Renard, Griedge Mbock Bathy, Salma Bacha – Lindsey Horan, Amandine Henry – Cascarino, Catarina Macario, Melvine Malard – Hegerberg.
Uppvisningen i dag var fantastisk. Under den första halvleken utnyttjade Lyon bristerna på Barcelonas försvarsspel på ett skoningslöst sätt. Amandine Henry gjorde ett makalöst 1–0-mål. Spontant tyckte jag att Barcamålvakten Sandra Panos var seg i sin reaktion. Men det var ju knappast någon målvaktstavla, utan mer ett makalöst bra skott.
Ada Hegerberg visade sedan att hon fortsatt är som bäst när det gäller som mest. Hennes position när hon backade lite, skaffade sig en fri yta och nickade in 2–0 var fantastisk. Sedan serverade hon Catarina Macario öppet mål till 3–0 när Irene Paredes bjöd på Lyons tredje mål. Macario blev för övrigt första amerikanska landslagsspelaren att göra mål i en Champions Leaguefinal. Lite oväntat att det skulle dröja ända till 2022.
Den första halvleken var en enda lång manifestation för damfotboll. Lyon visade vilken sanslöst hög nivå som krävs för att vinna internationella titlar. Barca som gått genom säsongen obesegrat (utöver ett betydelselöst nederlag i returen mot Wolfsburg) fick en lektion. Enda perioden laget lyckades komma till målchanser var när man spelade i numerärt överläge eftersom Ellie Carpenter låg skadad.
Carpenters skada såg för övrigt väldigt oroande ut. När hon försökte kliva åter in i spelet vek sig hennes knä. Det där luktade tyvärr korsbandsskada lång väg. Skadan gjorde ont i min kropp, för jag kände igen skeendet från när mitt korsband gick av. Men förhoppningsvis är mitt luktsinne dåligt, och Carpenters knä helt.
Lyon klarade dock av att hantera en tidig skada. Man satte in Kadeisha Buchanan i mittförsvaret och flyttade ut Mbock Bathy som högerback. Buchanans säsong startade för övrigt med OS-guld med Kanada. Nu ser det ut som att hon avslutar med Champions Leauge- och ligaseger. Hyfsat.
Efter paus var matchen inte lika fantastisk. Den var fortsatt intensiv och intressant. Men tyvärr tog Lyons spelare alla chanser att ligga kvar och vrida sig. Det var en typ av maskning som vi aldrig såg inom damfotbollen för några år sedan, men som kommit när pengarna ökat. Tråkigt.
Inom herrfotbollen har Fifa låtit maskningen gå alldeles för långt. Jag hoppas man agerar innan även damfotbollen förstörs. Personligen ser jag effektiv speltid som enda lösningen. Någon som sett maskning i basket eller ishockey?
Barca fick sig alltså en lektion. Kanske att det kunde ha blivit en vändning om Patri Guijarros vakna lobbförsök från mittlinjen hade gått under i stället för i ribban.
Jag såg matchen på SVT, och håller med kommentatorerna Chris Härenstam och Markus Johannesson om att det var ett konstigt byte när Fridolina Rolfö tvingades kliva av. Jag tycker att svenskan var en av Barcas allra bästa spelare och borde ha varit kvar på planen matchen ut.
Barca hade lyckats bättre på sin vänster- än högerkant. Ändå lät man rätt misslyckade Caroline Graham Hansen vara kvar, medan Rolfö fick lämna plats åt Claudia Pina när Barca gick ner på trebackslinje.
Men det är ju tydligt att Rolfö inte lyckats nå den status i laget som Graham Hansen har. Och även de tre stjärnorna på mittfältet Patri, Aitana Bonmati och Alexia Putellas hade sannolikt för hög status för att bli utbytta. Men jag tycker att Rolfö var bättre än alla de fyra högstatusstjärnorna när det gäller att skapa målchanser.
Slutligen hade vi tidigare under dagen en liten diskussion om hur man uttalar spelarnamn. Jag skall inte sätta mig på några höga hästar och säga att jag är felfri. Tvärtom har jag hamnat i läget när jag kommenterat matcher att jag plötsligt ställs inför ett namn jag inte har en aning om hur det uttalas.
Men det rimliga är ju då att tänka att tyska Stefanie Sanders uttalar sig namn på tyska, och inte på engelska. Men det kan ju blev fel ändå, något som retar kunniga tittare. När man vet att Lindsey Horan uttalar sitt efternamn He-rann hajar man ju till varje gång det sägs exempelvis Horr-änn eller Horr-ann. Eller när Brasilienfödda amerikanskan Mack-a-rio uttalas Mäck-ä-rio.
En blogg om internationell damfotboll 
Märkligt att vissa gjorde Barcelona till så stora favoriter i finalen. Visst med resultatet i hand kan man säga så kallade kloka saker. Rolfös skjutförmåga hade behövts hela matchen men inte gjorde hon så mycket väsen av sig i finalen? Vad jag läst var Barcelona-spelarna väldigt deppade efter 0-2 förlusten mot Wolfsburg i semifinalen, vi vill vinna alla matcher, så känslan att vara oövervinnerliga fick sig en rejäl törn i den matchen vilket kan fått Barcelona osäkra och deras självförtroende omskakat
Din reflektion om uttalen får mig att minnas tillbaka till när SVTs kommentatorer inför något hockey-VM på 70-talet eller möjligtvis 80-talet hade fått en duvning i uttal av de sovjetiska spelarnas namn, och skulle uttala dem ”korrekt”. Det hela ledde tyvärr till att tv-tittarna klagade eftersom de inte förstod vilka spelare som avsågs. (Jag tror det är Arne Hegerfors som är källan till denna historia, jag minns själv inte ”experimentet”.)
Jag tycker att Spanska ligan håller en för ojämn nivå för att Barcelona ska kunna hålla hög focus under hela säsongen. Man går på halvfart i allt för många matcher!
Att Barcelona för det mesta kan vinna utan att ta ut sig är säkert sant. Men hur många tuffa matcher spelar egentligen de andra topplagen (ol, psg, bayern, wolfsburg)? Inte så många fler gissar jag. Engelska ligan verkar jämnare men mest på grund av att topplagen är sämre.
Vore spännande att se de amerikanska lagen spela tävlingsmatcher mot de bästa europeiska.
Inget snack om vilken finalist som var dagens bästa! Sedan kan det tyckas svårbegripligt (eller korkat) att ha en offensiv kraft som ”Frido” Rolfö på en undanskymd(?) vänsterbacksplats. Nåja, hon är en stark löpare, syntes ju mycket i första halvlek, och sprang säkert den sammanlagda sträckan Turin-Barcelona under sina minuter på arenan.
Vad gäller hur namn ska uttalas så är det utan tvekan holländska som är mest omöjliga för kommentatorerna. Jag tror t ex ingen som kommenterar Damallsvenskan vet hur Rosengårds tränare Renée Slegers efternamn uttalas, jag har hört alla tänkbara varianter utom det som enligt henne själv är det rätta.
Hur bra står sig NWSL jämfört med dem bästa europeiska ligorna? Har tittat på några matcher och blivit imponerad av tempot.
Några spekulationer om vart Asllani och Lindahl tar vägen?
Killgissning utan en tillstymmelse till fakta bakom: Asllani fortsätter utomlands, möjligtvis i USA. Lindahl lägger av efter EM.
Asllani har inte uttryckt någon längtan efter att återvända till Sverige, men Lindahl har antytt att hon ser slutet på högsta elitkarriären – dock, tillägger hon: ”…jag måste ha min försörjning”. En hygglig sådan får hon i så fall inte på den lönenivå hon vant sig vid om hon skulle bli målvaktstränare i något Elitettanlag…
Hörde att Asllani ryktas till PSG men det låter inte så troligt. Ska jag gissa tror jag det kan bli någon av Manchesterklubbarna, United letar efter en 10:a och City blir av med många spelare i sommar.
Lindahl har jag verkligen ingen aning om. Kanske flyttar hem till Sverige igen.
Att Rolfö byttes ut beror precis som du skriver bara på status. Där visade Barcas tränare sin svaghet, han gick på status och inte på hur det såg ut i matchen. Men Lyon var bättre och de vann rättvist.
Tänk vilket innermittfält landslaget kan ha om en 7-8 år om nu Bennison och Sprung utvecklas och blir så pass bra som vi tror och hoppas! Men vem ska ta över Segers balansroll? Nathalie Björn är ju den man kommer att tänka på direkt, men hon passar ju kanske ännu bättre som mittback.
Verkligen! Jag kan tänka mig att Sprung får mer defensiva roller i takt med att hon får mer erfarenhet av spel på högsta nivån. Hennes spelförståelse verkar vara hennes kanske största styrka utifrån det jag har sett. Så kanske hon i det längre perspektivet kan ta Segers balansroll.
Till dessa två lirare vill jag lägga till Johanna Svedberg som Linköping plockade in från Häcken till i år. Hon har förvisso lite svårt att få speltid men det är mycket p g a att hon konkurrerar med Yuka Momiki som varit helt briljant så här långt. Hon har fin teknik, god speluppfattning och ett ruggigt bra tillslag. Jag skulle bli oerhört förvånad om hon inte är med och bankar på dörren till A-landslaget inom ett antal år, om det sen blir som Linköpingsspelare eller i ett annat lag återstår att se.
Oavsett så ser framtiden ljus ut för Damlandslaget åtminstone vad gäller mittfältspositionerna där det finns en hel hög skickliga spelare som kan ta över.
På temat av framtida landslagsspelare så tycker jag att Stina-Lisa Johansson får för lite uppmärksamhet för vad hon gör i Djurgården. En klasspelare rakt igenom och den bästa värvningen de har gjort på länge!