Inlägget uppdaterat med tweets och fler långtidsskadade spelare.
Som ni säkert har märkt har det bara blivit sporadiska inlägg här i bloggen de senaste månaderna. Det har delvis berott på att jag har haft mycket annat på agendan, men också för att fokus legat på att hålla silly seasonsidan uppdaterad.
Där är ni läsare en fantastisk tillgång. Tillsammans har vi hjälpts åt med att hänga med i allt som hänt. Framför allt har det varit fullt blås under de två senaste veckorna. Och nu börjar trupperna bli klara och Sveriges silly season närma sig sitt slut.
Tittar vi på namn är det Linköping som har de tyngsta tappen. Legendaren Nilla Fischer meddelade ju i lussetid att hon avslutar karriären för att istället utbilda sig till polis.
Jag hade nog trott att hon skulle spela åtminstone en säsong till. Men det är bara att bocka, buga och tacka för massor av högtidsstunder under en fantastisk karriär. Den fischerska meritlistan är minst sagt imponerande. Här är några höjdpunkter:
* 189 landskamper
* Vinnare av Champions League
* OS-silver
* EM-silver
* Tvåa i EM:s skytteliga 2013
* Två VM-brons
* Fyra gånger vinnare av Frauen-Bundesliga
* Fem gånger cupsegrare i Tyskland
* Två SM-guld
* Trea i Uefas omröstning om bästa spelaren i Europa 2014
* Tre gånger uttagen i Fifas och Fifpros världslag, 2016, 2017 och 2019.
* Med i fotbollsstatistikerna IFFHS världslag för decenniet 2011–2020.
Noterbart är att Fischer bara fick diamantbollen en gång – 2018. Personligen tycker jag att hon borde ha haft minst två av de bollar som Lotta Schelin fick, de 2013 och 2014. Kanske även den 2012. Schelin gjorde flest mål i landslaget, men när det gällde avgörande mål i mästerskap för landslaget var mittback Fischer ett strå vassare.
På hemmaplan tycker jag alltså inte att Fischer fått den uppskattning hon borde ha fått. Internationellt sett är hon vår mest hyllade spelare under den senaste tioårsperioden. Nationellt har hon stått i skuggan av spelare som Schelin, Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson.
Jag kommer att minnas Fischer som en stark ledare, för hennes fantastiska tid i Wolfsburg – och förstås för nicken på mållinjen i bronsmatchen i VM 2019.
Utöver sin försvarsgeneral har LFC även tappat 30 av de 61 damallsvenska mål man gjorde under 2022. Skyttedrottningen Amalie Jørgensen Vangsgaard gick till PSG. Där försvann 22 mål. Även lagets näst bästa målskytt har lämnat, Therese Simonsson – som stod för åtta mål i fjol.
Även om östgötarna har värvat flera spännande framtidsspelare i Felicia Saving, Emma Östlund, Lisa Björk och Cathinka Friis Tandberg är det inte hur lätt som helst att ersätta Fischer och 30 mål.
Här hade jag gjort en lång analys av alla andra lags läge i silly season. Men den texten försvann. WordPress har gjort någon uppdatering de senaste veckorna som gjort att funktionen där texter automatsparas inte funkar som tidigare. Tråkigt, för det var ett par timmars jobb som gick upp i rök.
Men kortfattat så tycker jag att Hammarby har gjort vinterns två bästa värvningar i Julia Roddar och japanska supertalangen Maika Hamano. Som jag ser det leder Bajen därför silly season ganska klart. Det gör också att laget borde vara redo att ta upp kampen med de två stora.
Rosengård har försökt minska sin andel utländska spelare, och är nu nere i elva. Eftersom man bara får använda nio utlänska spelare i en damallsvensk match finns det ett värde av att bygga kring svenska spelare. Styrkemässigt tycker jag att Malmöklubben ungefär ligger på noll.
Häcken tog 30 poäng på de elva omgångarna efter EM-uppehållet – flest av alla. Men i silly season tycker jag att Göteborgslaget ligger på minus genom att de tappar Pauline Hammarlund. Och de har inget nyförvärv som är av samma klass. Här skall jag dock kasta in en brasklapp i form av att jag inte har sett Clarissa Larisey, och därmed inte vet vad hon håller för nivå.
Linköping har jag avhandlat. Vittsjö har behållit alla utespelare i startelvan, men har ett frågetecken på målvaktssidan – klarar man av att ersätta Sabrina D’Angelo. Kristianstad var i guldstrid med fem omgångar kvar i fjol – men rasade då ihop. På något sätt föll KDFF på alla de skador man hade i backlinjen under hösten. Att laget nu tappar starka Gabby Carle är ett minus.
Samtidigt har KDFF två av vinterns hetaste nyförvärv i Hlin Eiriksdottir och Carly Wickenheiser, vilket bör göra den fina offensiven ännu starkare.
Piteå var starkt på hösten, och har gjort en spännande silly season. Trots ett par tunga tapp tycker jag att norrbottningarna har en bättre trupp nu än i fjol. I Örebro är det återigen stor genomströmning på vintern. Men Kif har många talanger och ledningen har varit mästerlig på att bygga om laget. Så alla tapp behöver inte betyda något större tapp i kvalitet.
Djurgården underpresterade närmast extremt under hösten. Stockholmarna tog bara fyra poäng på de elva sista omgångarna – trots en namnkunnig trupp. Under silly season känns tappen och nyförvärven ungefär jämnstarka. Man tappar lite offensivt, men stärker defensiven – där Matilda Plan kan vara den ledare som saknats.
Det känns som både Kalmar och BP förstärker sina lag. Och nykomlingarna Växjö och IFK Norrköping har värvat smart. Uppsala har också fått in ett par spännande spelare. Känslan är ändå att Uppsala lidit av att man fick den allsvenska platsen så sent, och att man får svårt att klara kontraktet med befintlig trupp.
Apropå nykomlingsklubbarna har IFK Norrköping värvat Martin Sjögren som assisterande tränare – för herrlaget.
Som avslutning av den lite förkortade genomgången av silly season noteras att sju svenska spelare gått utomlands i vinter. På bloggens flik med svenska utlandsproffs noteras nu 54 svenska spelare i 15 olika högstaligor i världen. Alltså nästan fem hela elvor.
Damfotbollsåret 2022 var lite av ett genombrottsår. Framför allt höjdes intresset rejält i EM-finalländerna England och Tyskland. Det är inte så att de europeiska ligorna kommit ikapp USA och NWSL till vardags. Men i utvalda matcher har det blivit ett jättelyft.
I Champions League-slutspelet slogs publikrekord efter publikrekord – bland annat hade Barcelona över 90 000 på två matcher. Och när herrfotbollen haft landslagsuppehåll har damfotbollen ofta fått låna publiken. Publikt är nästa steg att höja vardagssiffrorna ännu mer, och på så sätt få till bättre tv-avtal.
Här är publiksnitt på WSL-lagens ordinarie hemmaarenor. Som syns har alla lag utom West Ham ökat även här, men från låga nivåer:
Men allt var inte bra med damfotbollsåret 2022. Världsstjärnornas korsband brast på löpande band. Vid årsskiftet var listan över långtidsskadade världsstjärnor en extremt dyster läsning:
* Alexia Putellas – korsband
* Beth Mead – korsband
* Vivianne Miedema – korsband
* Marie-Antoinette Katoto – korsband
* Ellie Carpenter – korsband
* Christen Press – korsband
* Katarina Macario – korsband
* Kyah Simon – korsband
* Giulia Gwinn – korsband
* Tierna Davidson – korsband
* Paulina Dudek – korsband
* Caroline Graham Hansen – lårskada
* Ada Stolsmo Hegerberg – ospecificerad benskada
* Deanne Rose – hälsena
* Griedge Mbock Bathy – knäskada
* Hanna Glas – knäskada
* Pernille Harder – lårskada
* Amel Majri – korsband, skadade sig hösten 2021 och är på väg tillbaka
* Marta – korsband, skadade sig hösten 2021 och är på väg tillbaka
Det här kunde ha varit kandidaterna till Ballon d’Or. Att så många världsstjärnor finns på skadelistan samtidigt är förstås ett stort problem för damfotbollen. Med allt fler satsande klubbar är det brist på toppspelare, något som gör att de befintliga stjärnorna sannolikt matchas hårdare än de borde.
Vivianne Miedema är det senaste namnet att komma upp på listan. Hennes Arsenal spelar en otroligt viktig och upphaussad toppmatch mot Chelsea klockan 13.00 under söndagen. Under juluppehållet har Chelsea haft ledningen i WSL med tre poäng och tre måls marginal till just Arsenal. Men Gunners har haft en match mindre spelad.
1) Chelsea 10 31–8 27
2) Arsenal 9 25–5 24
3) Manch U 9 24–6 22
4) Manch C 9 21–10 19
Söndagens engelska toppmöte blir lite av avspark för det internationella damfotbollsåret 2023.
Kollar vi hösten 2022 för svensk del i WSL har vi följande statistik:
Stina Blackstenius, Arsenal – 9 matcher (8 från start), 662 spelminuter, 4 mål.
Lina Hurtig, Arsenal – 5 matcher (ingen från start), 95 spelminuter, 0 mål.
Zecira Musovic, Chelsea – 1 match, 90 spelminuter.
Magdalena Eriksson, Chelsea – 10 matcher (9 från start), 770 spelminuter, 0 mål.
Johanna Rytting Kaneryd, Chelsea – 9 matcher (3 från start), 359 spelminuter, 0 mål.
Nathalie Björn, Everton – 9 matcher (9 från start), 781 spelminuter, 0 mål.
Hanna Bennison, Everton – 9 matcher (7 från start), 538 spelminuter, 1 mål.
Filippa Angeldal, Manchester City – 4 matcher (1 från start), 109 spelminuter, 0 mål.
Emma Kullberg, Brighton – 6 matcher (6 från start), 457 spelminuter, 0 mål.
Julia Zigiotti Olme, Brighton – 8 matcher (8 från start), 712 spelminuter, 0 mål.
Noterbart här är att det här bara gäller ligan. De engelska klubbarna spelar ju även ganska många cupmatcher.
Går vi till Frankrike ser ligatoppen ut så här efter lördagens matcher:
1) PSG 12 24–6 32
2) Lyon 12 31–7 31
3) Montpellier 12 22–14 22
4) Paris FC 11 23–9 21
Svenskfacit ser ut så här:
* Amanda Ilestedt, PSG – 12 matcher (11 från start), 982 spelminuter, 0 mål.
* Emma Holmgren, Lyon – 2 matcher (2 från start), 180 spelminuter.
Andra toppligor som är igång är den spanska och den italienska. Här är svenskfacit från de ligorna efter lördagens matcher. Spanien först:
1) Barcelona 14 56–4 42
2) Levante 14 42–18 32
3) Real Madrid 12 35–9 31
4) Altetico 14 24–16 27
* Fridolina Rolfö, Barcelona – 12 matcher (10 från start), 873 spelminuter, 3 mål.
* Hanna Lundkvist, Atletico Madrid – 12 matcher (7 från start), 636 spelminuter, 0 mål.
* Amanda Edgren, Huelva – 14 matcher (13 från start), 1 123 spelminuter, 1 mål.
* Sofia Hagman, Huelva – 11 matcher (7 från start), 688 spelminuter, 1 mål.
* Therese Simonsson, Huelva – 1 matcher (1 från start), 74 spelminuter, 0 mål.
* Freja Olofsson, Real Madrid – 5 matcher (2 från start), 173 spelminuter, 0 mål.
Noterbart här att Olofsson har startat fem matcher i Champions League, och fått mycket mer speltid där (410 minuter).
Och så till Italien där vi nu har hela 12 svenska spelare:
1) Roma 13 30–8 33
2) Juventus 12 32–12 27
3) Fiorentina 12 21–16 25
4) Inter 13 32–14 25
* Linda Sembrant, Juventus – 8 matcher (7 från start), 657 spelminuter, 0 mål.
* Amanda Nildén, Juventus – 8 matcher (8 från start), 636 spelminuter, 2 mål.
* Evelina Duljan, Juventus – 9 matcher (1 från start), 201 spelminuter, 0 mål.
* Jenny Hjohlman, Brescia – 9 matcher (1 från start), 201 spelminuter, 0 mål.
* Marija Banusic, Parma – 6 matcher (6 från start), 488 spelminuter, 2 mål.
* Emma Lind, Roma – 5 matcher (5 från start), 450 spelminuter.
* Beata Kollmats, Roma – 5 matcher (4 från start), 350 spelminuter, 0 mål.
* Elin Landström, Roma – 6 matcher (2 från start), 387 spelminuter, 0 mål.
* Stephanie Öhrström, Roma – har inte spelat.
* Alva Selerud, Roma – helt ny
* Kosovare Asllani, Milan – 11 matcher (11 från start), 912 spelminuter, 7 mål.
* Julia Karlernäs, Como – 12 matcher (12 från start), 1080 spelminuter, 3 mål.
* Pauline Hammarlund, Fiorentina – helt ny
Noterbart här var att Pallo Hammarlund satt på bänken i dag och slapp spela när Fiorentina föll med hal 7–1 hemma mot Roma.
En blogg om internationell damfotboll 
Tycker du gör rätt i att lägga mer krut på silly under den här perioden när fotbollen går på lågvarv runt om i världen. Men nu börjar det rulla igång igen👍 Din silly-sida är guld värd och du ska ha mycket cred för det jobb du lägger ner.
Angående Fischer håller jag med om att hon har varit väldigt underskattad genom hela sin karriär och kanske då främst i Sverige. För i övriga världen har hon under många år setts som en av världens absolut bästa på sin position. Det har inte Seger eller Schelin gjort under samma utsträckning. Tyvärr är det så att vissa spelare hamnar i skuggan av andra när de finns många som gör det bra. Men mer än en diamantboll skulle hon ha fått. I Sverige handlar det inte alltid om vem som är den bästa fotbollsspelaren utan alldeles för ofta om vem som är mest populär eller folkkär. Ren talang och fotbollskunnande premieras inte alltid vilket är väldigt beklagligt. För mig är hon vår bästa back genom alla tider!
Var gäller damallsvenska sillyn så kan jag känna att ytterst få lag ser starkare ut än ifjol. Det skulle vara Bajen i så fall. Rosengård har tappat sin enligt mig viktigaste spelare i Mimmi Larsson. Folk snackar Schoug och Breedgaard men utan Larsson tror jag inte Rosengård hade tagit guldet. Hennes speed var avgörande i många matcher. Lägg därtill Sanders som också var väldigt nyttig för dem och hon gjorde en hel del viktiga mål.
Häcken hittade kanske sätt att vinna matcher på under hösten men helt ärligt så tycker jag inte deras grundspel övertygade då heller. Jag såg fortfarande inte hur de vill ta sig till målchanser. Man glömmer lätt att JRK räddade dem från ett totalt fiasko under våren och nu har man tappat både henne och Hammarlund. Tycker Häcken ser baktunga ut och ser inte riktigt vilka som ska göra poängen för dem.
Linköping tror jag kommer vara på ungefär samma nivå spelmässigt men lyckas de omsätta ett bra spel till vinster utan sin målspruta? Felicia Saving och Lisa Björk är två personliga favoriter som jag tror kan få sina riktigt stora genombrott. Två spelare jag kan se i landslaget om några år. Saving tycker jag är unik i svensk fotboll och är ganska lik Seger i sitt spel med lugnet och förmågan att styra tempot i matcherna. Hon va lika vass i innebandy och spelsinnet samt bollkänslan har alltid funnits där. Björk är nästa stora stjärna ute på kanten. Bajen börjar se riktigt vassa ut och japanskan de lånade in från Chelsea ska ju tydligen vara en kommande världsspelare. Bra jobbat av deras sportsliga ledning att hitta den lösningen med Chelsea. KDFF ser svagare ut bakåt men minst lika bra framåt, men är känsliga för skador. Resten av lagen i serien är väldigt svårtippade och känns som det kan bli hur som helst där.
Att följa truppbyggena i Europa är även det intressant. Du beskrev det bra Johan med att det inte finns tillräckligt med bra spelare för att alla storklubbar ska kunna storsatsa på samma gång som just nu sker. Det har säkerligen att göra med alla skador som vi nu ser. Alla rustar och speciellt i WSL där även lagen utanför topp 4 satsar hårt. Men samtidigt som många lag vill fylla på med spelare i sina trupper så ser vi spelare som flyr från storklubbarna också för att få mer speltid, inte sällan för att öka sina chanser att komma med till VM för sina landslag. Några exempel är England och Nobbs som har fått nog av att nöta bänk och väljer andra klubbar där de får spela mer. Det är visserligen positivt för Blackstenius och Kaneryd då deras chanser att få spela mer ökar. Dock finns det en baksida med det och jag hoppas verkligen Arsenal får in en striker för annars är risken att Blackstenius kommer matchas orimligt hårt under våren. Hon startade nästan varje match under hösten pga alla skador. Jag är lika orolig för Rolfö i Barca, att det ska bli samma visa i år igen framåt VM. Att hon är slutkörd efter en lång säsong.
Så även om ledningen i klubbarna vill ha stora trupper är inte alltid spelarna redo att nöta bänk. Det blir en svår ekvation att få ihop när alla inte drar åt samma håll. Som jag tidigare skrivit har damfotbollen fått växtverk och hinner inte anpassa sig förrän det byggs på ännu mer. Det kommer slå tillbaka oerhört hårt och det börjar vi redan se nu med massvis med drömmar om ett fantastiskt VM som har krossats. Frågan jag också ställer mig är om själva spelet och intensiteten i matcherna verkligen har blivit bättre de senaste året? Enligt mig så spelades de bästa klubblagsmatcherna säsongen innan man införde gruppspelet i CL. De senaste säsongerna och speciellt den här säsongen kan jag inte komma på en enda match som har hållit högsta klass och verkligen har stuckit ut. I många CL-matcher har kvaliten faktiskt varit ganska dålig. Så frågan är om vi vill se fler matcher med sämre kvalite eller lite färre matcher men där det är högre tempo och bättre kvalite?
Tar man en liten svenskkoll i Europa så är det ett par saker som sticker ut. Dels att jag tycker en del spelare måste fundera på att byta miljö. För precis som England och Nobbs så behöver spelare som Angeldahl och Blomqvist spela fler matcher per säsong än vad de gör just nu. Jag förstår att det är lockande att spela i klubbar som vinner titlar men hur delaktig känner man sig om man knappt har varit bidragande? Snart har vi samma situation som herrlandslaget där merparten av truppen är bänkade i sina lag vilket oroar mig väldigt mycket. Jag är säker på att en spelare som Angeldahl inte kommer komma upp i sin OS-form förrän hon byter klubb och får spela vecka ut och vecka in. När det nu även går rykten om att City vill värva Grosso från Juve måste till och med Angeldahl förstå att hon inte ingår i deras planer. Svenska spelare måste börja ta bättre beslut och inte gå till en storklubb bara för dem vill ha henne som utfyllnadsspelare. Gå då hellre till en mittenklubb där spelet kretsar kring dig och du får ta mer ansvar.
Det finns dock en hel del glädjeämnen också. Asllani öser in poäng i ett Milan som för övrigt inte fungerar. Nilden flög fram och var bästa svenska i Europa fram tills hon dessvärre blev skadad men förhoppningvis är hon snart tillbaka i fin form igen. Blackstenius fortsätter göra det bra och har blivit både en framspelare och avslutare på sistone, har varit lite måltorka från och till men i spelet är hon bättre än någonsin. Får erkänna att Eriksson har spelat upp sig under hösten och varit stabil rakt igenom. Rolfö hade en lite seg start men nu är hon en av de allra bästa på sin position. JRK är ett fall av att kanske välja fel klubb som jag tidigare skrev om men hon har motbevisat mig och många andra och har spelat mer än vad hon själv hade kunnat drömma om. Hon har gjort det helt okej men jag tror hon kommer explodera under våren för det har funnits små glimtar där man ser potentialen och den är väldigt hög. Men tränarna verkar tro på henne vilket är det viktigaste.
Men dem som har överraskat mest på mig är ändå Björn och Benni borta i Everton. Båda två har varit bra under hösten och det är kul att se dem bli allt mer bekväma och ta mer plats. Som sagt var Bennisons match mot Tottenham innan uppehållet nog det bästa jag har sett av henne. Men även Ilestedt som verkligen har gått och blivit mittbacksgeneralen i PSG. Hon började året med att knoppa in en frispark och fick ta över kaptensbindeln av Diani i senaste matchen. Hon spelar med pondus och en självklarhet som jag inte har sett tidigare, både med och utan boll. Kanske det bästa beviset på att förtroende och speltid är det allra viktigaste för en fotbollsspelare. Hon hade lika gärna kunnat bli kvar i Bayern och varit ut och in i startelvan men nu spelar hon istället sin bästa fotboll någonsin. Kanske är hon tillsammans med Rolfö Sveriges bästa och jämnaste spelare under det senaste året. Härlig utveckling på henne iallafall👍
Ja det är lite som du skriver här, att det är viktigt med kontinuerlig speltid för att fortsätta att utvecklas som fotbollsspelare. Läste en intressant intervju med Evelyn Ijeh i Fotbollkanalen om varför hon tog beslutet att lämna Häckens bänk och hur hon utvecklats under året i Växjö och Elitettan som startspelare varje match. Jag tycker inte att man ska sitta på den Damallsvenska bänken i flera år utan att kanske backa och välja Elitettan och få speltid. Att få spela i F19 serien ger inte mycket i kvalitet och utveckling för dom Damallsvenska bänkspelarna!
”Svenska spelare måste börja ta bättre beslut och inte gå till en storklubb bara för dem vill ha henne som utfyllnadsspelare. Gå då hellre till en mittenklubb där spelet kretsar kring dig och du får ta mer ansvar.”
Det er jo det jeg har prøvet at overbevise Johan Rydén om siden nogle Brighton transfers for flere år siden
Jeg ved stadig ikke rigtigt om han har ændret mening haha.😉
Iøvrigt Johan – du kunne godt ligger data fra pokal og CL kampe til din liste for at vise det samlede belastning/billede. Data for de enkelte spillere findes jo nemt.
Diani er jo rygtet bort fra PSG og den sædvanlige anfører Paulina Dudek er jo korsbåndskadet – kan ligges til skadeslisten sammen med Mbock Bathy fra lyon. Begge er vigtige forsvars spillere.
P.S. Majri fik comeback i weekenden for Lyon.
Häckens höstsäsong; 10 vinst på 11 matcher och 36-9 i målskillnad. Häcken kommer inte vara baktunga i år och spelmässigt var det en gigantisk uppryckning till hösten och utan tvekan bästa laget med det bästa grundspelet. Om du har svårt att se hur man vill ta sig till målchanser så tror jag du behöver skaffa ett par rejäla glasögon. Styrkan i deras spel har ju varit variationen av sätt (och spelare) att göra mål på. Att man gick på pumpen i en match borta mot Rosengård där Rosengård parkerade bussen och var kliniska i sina omställningar förtar ju inte det faktum att Häcken har byggt ett stabil grundspel som gav resultat under hösten.
Att Nilla Fischer vann Champions L med Wolfsburg 2014 är en rättvis framgång för henne. Giulia Gwinns långtidsskada borde nämnts eftersom hon bara 1 år tidigare kommit tillbaka från samma skadeproblem.
Självklart skall Gwinn med. Lägger även till Tierna Davidson, Deanne Rose och Hanna Glas.
Apropå Häcken – hur nära är Rosa Kafaji till återkomst på planen?
Bra fråga. Jag frågade henne i slutet av oktober, och då sa hon att hon var okej. Och hon var med på Instagrambilderna från Häckens första träning för året. Så gissningsvis är hon väldigt nära. Men det trodde man ju i september också.
Tråkigt med alla allvarliga skador. Trots att storklubbarna har breda trupper går dom runt på ett litet antal spelare, och toppspelarna slits hårt. Kontinuitet är tveklöst viktigt, men till vilket pris? Det finns anledning att befara att belastningen på spelarna kommer öka ännu mer när den europeiska landslagsfotbollen gör om sitt system för kvalen med fler matcher.