Det blev inget av kvällens förväntade guldfest i München. Efter 15 raka segrar i ligan drabbades Bayern av guldnerver, och fick bara 0–0 borta mot Bayer Leverkusen.
Jag kikade på matchens sista 25 minuter. Länge var jag mest imponerad av Leverkusens nederländska mittfältare Jill Bayings, som visade fin förmåga att driva fram bollen i hög fart. Hon drog upp några fina kontringar.
På slutet fick dock Bayern till en bra press, och även några riktigt bra målchanser. Närmast kom man i 95:e minuten, i efterdyningarna till en feldömd hörna. Då tog bollen i insidan av stolpen.
Resultatet innebär att Wolfsburg fortsatt har chansen på ligaguldet. Rebecka Blomqvist:s lag är fem poäng bakom, och har kvar en bortamatch mot Meppen och hemmamöte med Freiburg. För att det återigen skall bli guldfirande i Wolfsburg krävs full poäng i de matcherna, plus att Bayern tappar poäng hemma mot nedflyttningsklara Turbine Potsdam i slutomgången.
Det om Frauen-Bundesliga. I dag har även F17/06-landslaget avslutat sitt EM-äventyr. Det var andra gången som Sverige kvalade in till EM-slutspelet för F17-landslag. Den första var för tio år sedan när bland annat Stina Blackstenius, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn och Emma Holmgren var med och tog silver. Då handlade det om spelare födda 1996 och 1997.
Nu handlar det följaktligen om spelare födda 2006 och 2007. Och den här gången blev det ingen medalj. Det var inte ens nära.
Det svenska laget var utslaget redan inför lördagens möte med Polen. Både mot Frankrike och England var det kryss i paus, men matcherna slutade med klara förluster – 3–0 och 3–1.
Jag har inte haft möjlighet att kolla de två första EM-matcherna. Trots att chansen till semifinal var borta var jag nyfiken på att se de svenska talangerna i dag. Men det blev ingen speciellt rolig upplevelse.
Precis när jag slog på SVT Play gjorde Polen 1–0. Och Polen var väldigt mycket bättre under den tid jag kollade på matchen. Vid 5–0 valde jag att slå av sändningen för att istället njuta av solen. Jag såg senare att matchen slutade 6–0 till Polen.
Det jag hann se från svensk sida var bristfälligt. Visst såg man en och annan individuell kvalitet. Men Sverige hade inget lagspel, både offensivt och defensivt jobbade man en och en. Och jag noterade ganska många alibilöpningar i försvarsspelet, vilket är plågsamt att se.
Skall man ändå vara positiv är det förstås väldigt bra att unga svenska spelare tidigt får känna på vad som krävs på internationell nivå. Och de båda 07:orna Felicia Schröder och Nova Rolfsson är två väldigt spännande framtidsnamn.
Och. Den förra svenska årgången som vann spelade F17-EM vann sedan EM-guld i F19-klassen två år senare…
En blogg om internationell damfotboll 
Men det laget tog silver i f17 och blev inte totalt överkörda av alla lag i gruppen som den här upplagan. Minns jag rätt mötte de väl Polen i final där Blackstenius och Pajor ställdes mot varandra som två stjärnor redan då. Det här laget är inte i närheten av 96/97-kullarna. Finns 1 eller 2 spelare här som kan gå långt av det jag har sett nu. Det är främst tekniskt och fysiskt jag tycker de svenska spelarna är sämre. Det går för långsamt och de blir av med bollen direkt när de får tag i den. Sedan håller jag med om att det såg väldigt rörigt ut och även om de sprang mycket så kändes det inte som de visste varför?! Alibilöpningar är ett bra begrepp. Såg även att 07:orna fick storstryk av Norge också så det ser lite tungt ut för svensk flickfotboll för tillfället.
Allt går ju i cykler men för tillfället går Sverige väldigt starkt i många sporter speciellt på ungdomssidan står man sig riktigt bra men både i flick- och pojkfotbollen går det lite tungt nu. Beror det på att konkurrensen hela tiden ökar eller är det något man gör fel på ungdomssidan? När det kommer till andra lagidrotter som innebandy, handboll och hockey är Sverige väldigt bra på att fostra många bra spelare på både kill och tjejsidan och speciellt i handboll som är en stor sport är Sverige världsledande på talangutveckling sett till hur stort land det är. De finns stor kompetens bland ungdomsledarna i både klubbarna och landslagen. Det räcker bara med att titta på ungdomssidan i hockey där killarna vinner 18-VM på löpande band och u19-tjejerna tog ett historiskt VM-silver i vintras. Det gjorde man genom väldigt bra coachning. Jämför jag det med hur det såg ut för f17 nu så får jag känslan av att det saknas lite kompetens från ledarna. För jag såg 11 individer som sprang runt på planen och hade inte en aning om vad de skulle göra. Det tyder någonstans på att tränarna inte klarar av att sätta ett spel som alla behärskar. Tränarna är det viktigaste en ung spelare har, har inte tränaren tillräckligt bra kometens blir spelarens utveckling också lidande. Tror det är just det vi börjar se frukten av nu, vi har inte tillräckligt kompetenta tränare som jag ser det.
Känns som svensk flickfotboll är påväg åt fel håll även om vissa kullar såklart är bättre än andra. Är ganska övertygad om att ifall 03:orna hade haft alla skadade spelare med förra sommaren i EM hade de kunnat gå hela vägen. 03/04 är också lite av en gyllene generation och de spelade ut länder som Frankrike och andra toppnationer i kvalet när de hade alla spelarna med. Så det var jäkligt trist att Wangerheim och Kafaji med flera missade mästerskapet för de hade chans på guldet dem också. Det är ju lite spännande att det ofta är en årskull som blir väldigt framgångsrik och där 93, 97 och 03-kullarna sticker ut med många duktiga spelare i Sverige . Medan Blackstenius är den enda 96:an, Nilden den enda 98:an och Bennison, en av få 02:or som lyckats lite hårdraget. Eftersom jag själv är född 96 så har jag alltid haft koll på kullarna i min ålder i både flick- och pojkfotbollen. Det fanns väldigt många bra 96:or och 98:or men många av dem har fallit bort av olika orsaker. De som var bra tidigt höll inte hela vägen och många fick tunga skador likt Tove Almqvist, Olivia Welin, Ebba Wieder och Mellouk som var supertalanger. Vasalund hade ett riktigt vasst 98/99-lag men där föll många av. Det krävs väldigt mycket för att man ska ta sig hela vägen.
Sedan kommer det alltid vara så att ibland väljer stora bolltalanger bort fotbollen för andra sporter och såklart även tvärtom. Som jag tidigare skrivit var både Saving och Hanna Lundkvist de bästa i sin årskull även i innebandy men valde till slut fotbollen.
I speciellt innebandy som jag följer nästan lika slaviskt som fotboll tycker jag ingen spelare faller ur ramen. Alla har en bra teknik med klubba och boll och är bekväma med att få press på sig, de klarar av att ta sig ur trånga situationer. Alla har såklart inte silkeslena handleder men alla kan hantera att spela i högt tempo för man tränar på det varje träning. De får såklart jobba med sina spetsegenskaper som de har man de finns ändå en grund som alla har. Det beror på att svenska innebandyförbundet har en röd tråd genom hela verksamheten. Man kan jämföra riksinnebandygymnasiet i innebandy med en av de bästa flickakademierna i Europa fast såklart i mindre skala. Där finns väldigt kompetenta tränare som drillar spelarna hårt. Vet att man lägger minst lika mycket krut på fysiken, skadeförebyggande träning samt kost och sömn. Utan att veta vågar jag påstå att ingen flickakademi i landet kommer i närheten av den kvaliteten och då är innebandy en skitsport i jämförelse med fotboll. Det saknar jag i svensk fotboll! För rent tekniskt och fysiskt är det allt för många spelare som faller ur ramen och många känns obekväma när de hamnar under press. Här måste man ju ta fram en bättre plan hur man tränar i sina akademier runt om i landet. För ibland känns det som man tränar på fel saker, får aldrig spelarna träna på att ta sig ur press på träning, hur ska de då klara av det på match? Att springa konditionstester med mera är väl sunt om man sysslar med konditionsidrott vilket fotboll delvis är. Men det är skillnad på ”vanlig” snabbhet och ”fotbollssnabbhet”. Det är sällan du löper rakt fram i mer än 5 eller 10 meter sedan kommer det en riktningsförändring. Tycker det märks att svenska unga spelare är klart sämre när det kommer till snabba riktningsförändringar än många andra länder. Då tänker jag att man tränar på fel sätt kanske? Jämför med de engelska eller franska spelarna som är otroligt explosiva och kvicka i alla riktningar.
I fotbollen känns det som alla står var för sig och tittar på varandra men det är för mycket prestige mellan klubbar och akademier för att man ska ta hjälp av varandra. För nu är våra grannländer påväg att blåsa om oss även på damsidan om inget görs. Där drar alla åt samma håll men i svenska fotbollförbundet och fotbollsSverige överlag bryr sig alla bara om sig själva.
Börjar bli väldigt trött på det!! Det här blev långt men var tvungen att skriva av mig lite😉
Tyder på att vi har en F17 och F19 serie som håller en för låg nivå, vilket medför att spelarna stannar kvar i utvecklingen. Glappet till Damallsvenskan är enormt. Slussa in dom bästa i Elitettan och div1 så att dom får den fysiska statusen.