När fördelningen av platser i nästa års Europaspel nyligen gjordes klar var allsvenskan för herrar rankad som liga nummer 28 i Europa. Det gör att vi sannolikt inte finns bland världens 50 starkaste ligor.
Men bland damerna står vi oss starkt. Frågan är bara hur stark vår damallsvenska står sig i en internationell jämförelse.

I förra inlägget resonerade jag kring styrkan i den franska Féminine division 1. Toppen där, med Lotta Schelin:s klubb Lyon i spetsen, är bättre än toppen i allsvenskan. Men totalt sett känns vår svenska serie starkare än den franska ligan.
Däremot når vi inte upp till nivån i WPS, Women’s Professional Soccer i USA. Där innehåller topplagen rakt igenom världsstjärnor – så även om det är en liten liga är den helt klart bättre än allsvenskan. Frauen-Bundesliga i Tyskland är också tveklöst starkare.

Efter att ha läst senaste numret av Bolletinen, statistiktidningen som ges ut av SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker) så stärks bilden av att USA är i topp. I Bolletinen finns nämligen en genomgång av i vilka länder alla årets VM-spelares hade sina klubbtillhörigheter. Toppen av listan ser ut så här:

1) USA, 46 spelare från 16 olika klubbar representerade 10 olika länder och spelade tillsammans 13326 minuter.
2) Frankrike, 23 spelare, 4 klubbar, 4 länder och 7043 minuter.
3) Tyskland, 25 spelare, 7 klubbar, 6 länder och 6515 minuter.
4) Sverige, 21 spelare, 10 klubbar, 4 länder och 5552 minuter.
5) Japan, 14 spelare, 6 klubbar, 1 land och 5127 minuter.
6) Australien, 19 spelare, 6 klubbar, 2 länder och 3527 minuter.

Sverige kom alltså fyra där. Men trots det, och trots att våra mästarinnor LdB Malmö förlorade i Italien i veckan så undrar jag om inte damallsvenskan ändå är trea i världen. Och då tänker jag på jämnheten. I år har allsvenskan innehållit tio starka lag. Bara Hammarby och Dalsjöfors har fallit ur ramen.
En sådan bred, men ändå stark topp kan egentligen bara den tyska Frauen-Bundesliga överträffa.

Hur ser det då ut i övriga Europa?
Den nya engelska ligan FA WSL (Womens Super League) är intressant. Med klubbar som Arsenal, Everton, Liverpool, Chelsea och Birmingham City kommer den säkert att bli grymt stark på sikt. Men ännu så länge känns den svenska bättre, även om Arsenal har varit en av Europas bästa klubbar i ett par år.
I Danmark, Norge, Italien och Ryssland finns precis som i Frankrike och England enstaka toppklubbar på hög europeisk nivå. Men jämnheten saknas i ligorna.

Och hur ser det ut utanför Europa?
I de flesta länder är damfotbollen uselt uppbyggd. I de sydamerikanska länderna finns knappt några ligor. Lika illa är det i Afrika. Och Australiens W-league är på väg upp, men håller ännu så länge inte högsta klass.
I Asien är ligan i Japan bäst. Hur bra har jag dock svårt att bedöma. Men eftersom många av de bärande spelarna i världsmästarlaget har gått till europeiska klubbar är känslan att den japanska ligan L1-League breddmässigt inte är på allra högsta nivå ännu.
Fast ledarlaget Inac Leonessa från Kobe med sju spelare från VM-guldtruppen (Ayumi Kaihori, Homare Sawa, Shinobu Ohno, Nahomi Kawasumi, Yukari Kinga, Asuna Tanaka och Megumi Takase) och Sydkoreas stjärnskott Ji So-Yun är garanterat ett av världens allra bästa lag.

Därmed kommer jag fram till att allsvenskan är världens tredje bästa liga i nuläget. Visst är det fantastiskt?

Men jag måste omgående strö lite smolk i bägaren. För frågan är hur länge vi håller den medaljplatsen.
Lyon har alltså redan pumpat in stora pengar i sitt damlag. Sofia Jakobsson:s nya förening Rossiyanka storsatsar i Ryssland. De engelska toppklubbarna utökar sina insatser, och i Italien har Milan dragit i gång en satsning.
Med en storklubb som visar vägen brukar fler komma efter. Och det finns stora ekonomiska muskler i de europeiska toppklubbarna.
I Sverige dras många av de damallsvenska klubbarna med ekonomiska problem.

Känslan är att vi får passa på att njuta så länge vi årligen kan ha ett eller två lag med kapacitet att slå sig in topp åtta i Womens Champions League. För det kommer inte att vara för alltid.