För knappt en månad sedan fick jag en fråga på twitter av Vittsjös klubbdirektör Markus Nilsson. Han hade först kastat ut följande undran:

”Vad ska man tycka om alla bloggare som tycker om damallsvenskan – bra att de skriver, men hur många matcher ser de? Ger de en rättvis bild?”

Sedan vände han sig specifikt till mig:

”Du som flitig bloggare. Hur många matcher i allsvenskan ser du per säsong? Hur mycket av dina texter baseras på enbart statistik?”

Det var en bra fråga. Och jag skall ge ett svar på den även här i bloggen. Fast inte just nu.
För först vill jag avhandla något viktigare. Tillsammans med ett par aktuella händelser har Markus Nilssons frågor nämligen fått mig att fundera kring de röster som hörs kring damfotbollen.
Eller snarare, varför finns det inga starka röster?

Jag är förstås glad att min blogg läses av förbundsfolk, klubbledare och journalister. Men varför gör den det? Jo, för att damfotbollen saknar tillräckligt många starka röster.

Ibland är det bra dock för de inblandade. Den tidigare så hyllade ledare som nyligen fälldes i domstol för sexköp kom exempelvis väldigt lindrigt undan. Varför gjorde han det?
Jo, för att damfotbollen saknar starka röster.

På förbundsnivå finns det inga damfotbollsledare som tar plats. I varje fall inte så att det märks utåt.
Inte heller några klubbledare har tillräckligt starka röster för att höras utanför de inre kretsarna.

När det gäller media vågar inte hemsidan http://www.damfotboll.com utgöra den starka röst som man skulle kunna vara.
Sidan är bra för matchrapportering, och var saknad när den låg nere. Men som nyhetsförmedlare går sidan inte att ta på allvar. Man ansåg exempelvis inte att sexköpsdomen var en nyhet värd att lyfta upp, utan valde att gömma undan svensk damfotbolls största skandal på många år i ett blogginlägg. Pinsamt fegt.
Och i högsta grad tråkigt för damfotbollen som helhet.

För hade damfotboll.com skaffat sig en krönikör med pondus skulle sidan kunna vara den starka röst som svensk damfotboll behöver.
En röst som skulle kunna tas på allvar även utanför damfotbollen. En röst som andra medier kunde hämta inspiration ifrån.

Men i väntan på att den starka rösten dyker upp får Markus Nilsson och övriga Damfotbollssverige hålla till godo med oss bloggare.