Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
I dag presenterades de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas pris till världens bästa spelare och ledare 2013, Ballon d’Or. I klassen för damfotbollstränare står det mellan Pia Sundhage och två tyskar – Silvia Neid och Ralf Kellermann.
Däremot har vi inget svenskt i finalen av spelarkategorien. Däremot har vi allsvenskt, då Marta är med som vanligt. Hon ställs mot Abby Wambach och Nadine Angerer, och mitt tips är att amerikanskan tar hem priset för andra året i rad.
Även om det nästan alltid är väldigt svårt att kora världens bästa spelare i lagsporter tycker jag att Ballon d’Or är kul. Fast priset är roligast på herrsidan, där det finns chans att göra ett riktigt val.
Inom damfotbollen är däremot möjligheterna att göra rättvisa val högst begränsade. Framför allt ett år som i år, då inga stora mästerskap har avgjorts.
Någon av er säger kanske att EM ju faktiskt har spelats i år. Visst är det så, men inom damfotbollen är ju Europa bara den tredje bästa kontinenten för tillfället, så bara en liten del av världens bästa spelare fanns med i Sverige. Alltså borde inte juryn till Ballon d’Or gå så hårt på resultaten i EM.
Juryn kan inte heller titta speciellt mycket på Champions League, eftersom den europeiska klubbfotbollen på damsidan inte står i särklass på samma sätt som bland herrarna. Tvärtom tror jag att topplagen i Asien och Nordamerika står sig väldigt väl i konkurrensen.
Således är det vansinnigt svårt att hitta rätt i damklasserna i årets Ballon d’Or. Vansinnigt svårt.
Inte blir det lättare av att väldigt få matcher är tv-sända, vilket gör att många av de som sitter i juryn sannolikt knappt har sett kandidaterna spela under året. Det är förstås en av orsakerna till att namnkunnighet är så viktigt här. Jag är helt säker på att Martas plats i topp tre helt och hållet beror på hennes namn. För hur många i juryn har sett henne spela i damallsvenskan i år?
Jag skrev om röstningsproblematiken redan i januari, när fjolårets priser delades ut. Läs det inlägget här.
Hur tycker jag då att det borde ha sett ur i år?
Bra fråga. För det här är alltså verkligen inte lätt. Börjar vi med tränarsidan så är det en kategori som alltid är sanslöst svår. För hur värderar man Tom Sermanni:s insats i USA? Hans landslag har inte förlorat i år, utan står på 13 segrar och tre kryss på 16 matcher. De har å andra sidan bara spelat träningsmatcher.
Sverige har också spelat 16 landskamper, med facit tio segrar, fem kryss och en förlust. Men Pia Sundhage vann kategorien i fjol, och kom sannolikt med igen i år på sitt namn. Även om hennes facit förstås trots allt är starkt.
De båda andra kandidaterna borde dock vara starkare. För Ralf Kellermann ledde ju uppstickaren Wolfsburg till en historisk trippel, och Silvia Neid blev ju Europamästarinna. Min röst tillfaller Kellermann, men jag skulle inte bli förvånad om Sundhage vann igen.
Bland spelarna är det ju intressant att Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13 blev Martina Müller – och inte Angerer. Bästa spelaren (MVP) i USA:s liga NWSL blev Lauren (Cheney) Holiday – inte Wambach – och damallsvenskans bästa spelare blev Ramona Bachmann – inte Marta.
Själv har jag ju flera gånger i höst skrivit att jag tycker att Bachmann är bäst i världen för tillfället, och det står jag för.
Abby Wambach
I fjol tyckte jag Christine Sinclair var solklar världsetta, och Alex Morgan var tvåa. Fast det var Wambach som vann. I år har Wambach imponerat stort på mig varje gång jag sett henne i landslaget, och hon kom tvåa i MVP-omröstningen i NWSL. Därför skulle jag trots allt se henne som en värdig vinnare, om det blir hon som vinner även i år.
Jag har under dagen sett att flera svenska tyckare har velat ha in Lotta Schelin på topp tre. Den åsikten tycker jag är lite väl blågul. Visst har Schelin fantastisk målstatistik för 2013, och hon förtjänar sin plats på tio i topp. Men så högt som en av världens tre bästa spelare rankar jag henne inte.
Mitt topp tre under 2013 är istället Bachmann, Wambach och Yuki Ogimi. Fast som sagt, det har varit sanslöst svårt i år.
Tillagt i efterhand: För att förtydliga varför jag inte tycker att EM borde räknas speciellt högt i det här sammanhanget tänkte jag bara påvisa att europeiska spelares status har varit högst begränsad kontra spelare från andra världsdelar de senaste åren. Exempelvis har ingen europé varit på topp fem i Ballon d’Or varken 2011 eller 2012. 2011 fick spelare från Europa totalt 14 procent av rösterna, och 2012 gick 7,7 procent av rösterna till Europa. Skulle européerna i år ha passerat amerikanskor och japanskor i kvalitet bara för att det har varit EM?
En blogg om internationell damfotboll 
Den här omröstningen har aldrig varit särskilt seriös. Okunskapen om damfotboll har varit tydlig. I år förstärks den ytterligare genom att plocka med Pia Sundhage som ”Årets tränare” och Marta som ”Årets spelare”.
Därom är vi överens.
Tror inte att någon av dem jublar direkt över uttagningen…
Marta har inte på något sätt varit dominant i damallsvenskan. Hon var direkt svag i tre av fyra halvlekar mot tufft motstånd i Champions League.
Det ansåg även spelarna själva som röstade fram Ramona Bachmann som seriens bästa. Helt rätt!
Sundhages landslag gjorde det förväntade i EM. Inget mer. I VM-kvalet har Sverige spelat några halvtaskiga matcher mot erbarmligt dåliga lag och vunnit knappt.
Norges silvertränare Even Pellerud borde ha varit nominerad, även om du inte anser att EM är särskilt stort.
”Någon av er säger kanske att EM ju faktiskt har spelats i år. Visst är det så, men inom damfotbollen är ju Europa bara den tredje bästa kontinenten för tillfället, så bara en liten del av världens bästa spelare fanns med i Sverige. Alltså borde inte juryn till Ballon d’Or gå så hårt på resultaten i EM.”
Hur tänker du här?
Tyskland är rankat tvåa, Sverige femma, Frankrike sexa och Norge nummer tio. Bland de 20 främsta lagen kommer tio från Europa.
Köper att allsvenskans största stjärnor kommer från Brasilien (Marta) och USA (Press, Klingenberg) samt några nigerianskor, men av cirka 70 utländska spelare i damallsvenskan kommer cirka 50 från Europa. Såååå dåligt var väl inte mästerskapet?
Du har ju förstås helt rätt i att Europa har den största bredden. Men tittar vi på spets – vilket innebär medaljer, så har Europa ett brons i de två senaste stora mästerskapen.
Nordamerika har en medalj av vardera valör medan Asien har ett guld och ett silver. USA och Japan har dominerat de två senaste stora mästerskapen, och på sätt och vis stått i särklass. Att då titta blint på hur det gick i EM känns inte rimligt. Eller hur?
Jag borde väl förresten ha varit lite tydligare i mitt resonemang i inlägget.
Jag kommenterade inte heller din sista fråga. Svaret är förstås att EM är bra, fast det har inte samma värde som på herrsidan, där Europa och Sydamerika har varit totaldominant. Damfotbollen har inte lika många toppnationer som herrfotbollen, men toppnationerna är bättre spridda över världen.
Fast visst ligger ju Tyskland egentligen på samma nivå som USA och Japan, även om tyskorna har kammat noll i VM och OS.
Men vad jag menar är att EM inte innehåller tillräckligt många världsstjärnor för att funka som den viktigast faktorn vid Ballon d’Or, på samma sätt som ett VM. Visst skall man ta hänsyn till EM, men hur jämför du Tyskland med USA och Japan i år? Skall japanskor, amerikanskor och kanadensiskor få lida i en sådan här omröstning för att de inte kan spela mästerskap i år?
Dessutom innehåller EM bara tolv nationer, vilket gör att även många duktiga europeiska spelare står utanför, som exempelvis Bachmann och Kim Little.