Jag tillbringade skärtorsdagskvällen i Östergötland, där jag såg Borås Basket vinna det som sannolikt var klubbens mest meriterande seger någonsin.
Samtidigt nåddes jag av rapporter om dramatik i ledningen hos den damallsvenska nykomlingen Kungsbacka DFF. Det är ju en klubb som har hunnit med hysteriskt många avhopp och problem under de få år den funnits. Bland annat har ju den konstant haft ekonomiska problem de senaste åren.
Senaste turen är att klubbchefen Dennis Ingman har lämnat sin post med omedelbar verkan. Han är inte nöjd med den nya styrelse som valdes i förra veckan. Han säger till tidningen Norra Halland:
”Jag är inte den som hoppar av. Men min magkänsla säger mig att det inte står rätt till och jag har litat på den förut. Jag vill inte ge någon nöjet att göra sig av med mig.”
Enligt den nya ordföranden Johan Johqvist har den nya styrelsen gjort just det Ingman inte unnar den, alltså sparkat klubbchefen. Ordörande Johqvist säger till samma tidning:
”Jag har ett styrelsebeslut i ryggen om att skilja Dennis från sin tjänst.”
Johqvist säger även så här om Ingman:
”Han har gjort ett strålande arbete.”
Det låter ju inte fullt normalt att sparka en klubbchef som man tycker har gjort ett strålande arbete. Utan att ha en aning om vem som gör vad i Kungsbacka DFF så känns det ju minst sagt svajigt med sådana här åtgärder en omgång in i damallsvenskan.
Jag har tidigare uttryckt tveksamhet kring om Kungsbacka har en spelartrupp för högsta serien. Det känns ännu mer tveksamt om man har en organisation som klarar kraven på elitnivå.
En blogg om internationell damfotboll 
Jag tycker det är fel att Kungsbacka spelar sina hemmamatcher i Varberg. Som vanligt tar inte idrotten något som helst ansvar för miljön. Helt onödiga transporter uppstår. Det är fem mil mellan orterna. Så märkvärdig är väl inte DA att inte fotbollsarenan i Kungsbacka skulle duga. Nä idrotten är en stor miljöbov och bryr sig inte ett dugg om miljön. Finns det någon klubb med elbil för transporter ?
Tråkigt att läsa. Kungsbacka borde ha nog med problem detta premiärår i Högsta Divisionen. KuDFF håller sig på jorden ändå, av förståeliga skäl. Så vitt jag vet inga bombastiska utfästelser om att ”vi ska vinna hela Champions League om ett par, tre säsonger…” Annars hörs då och då, både från nykomlingar och mer etablerade lag i DA, att man med det snaraste ska ta hem SM-guld, cupguld och alla tänkbara titlar och pokaler. Detta sägs gravallvarligt och utan någon synbar glimt i ögonvrån. Jodå – inget fel i att ha gott självförtroende, särskilt när man lever i den bistra svenska verkligheten…
GLAD PÅSK!
Mmmmm….tränare Gunnarsdottir tippade sitt KDFF som vinnare i DA för några år sedan vid upptaktsträffen. Nu tror jag visserligen det var en markering för att visa att hon trodde på sitt lag mer än något annat. Tränare Mårtensson sa, också vid en upptaktsträff, ungefär: ”Vill ni se en by i Champions League, satsa på Vittsjö”. Tror det var med en rejäl glimt i ögonvrån.
Och U, vi som inte håller på med kristna högtider får väl klara oss ändå. Det går säkert bra.
Absolutely, The Observer! We will survive – även om våra högst respekterade bloggvärdar, Rydén och Fussgänger tar sina välbehövliga påskpauser. Hoppas du också får njuta av tillvaron! 🙂 🙂 🙂
Det är snart lika många motstridiga uppgifter och besked i damfotbollen som i samhället i övrigt. Ett ”strålande arbete” behöver inte betyda någonting, mer än möjligen skadereduktion och att oenigheter inte ska eskalera eller får större offentlighet och publicitet. När Postnords VD fick gå nyligen hade också han gjort ett utmärkt arbete. Bara några dagar innan Swedbanks VD fick gå hade hon fullt förtroende hos styrelsen. Just detta brukar vara en första stark signal att slutet är nära. Det vet de inblandade naturligtvis om.
Varför tränare och andra får gå inom damfotbollen är inte alltid klart. Växjös tränare Persson som förde upp dem till DA fick sparken med kort tid kvar i Elitettan, som ett exempel. Rosengårds Majgaard och styrelsen skildes väl inte precis åt som bästa vänner och samma sak var det, vad jag förstår, också i Linköping när Walfridson nådde vägs ände (åtminstone med laget). Å andra sidan finns ju exempel på när en tränare nog inte borde fått förlängt kontrakt, men inte heller sparken. Ett exempel är kanske Rehn i KGFC. Lantz har kommit längre med laget under ett år än vad Rehn gjorde under hela sin tränartid. Visserligen handlar inte allt om tränaren, men ändå. I andra ändan på skalan finns Piteå med Carlsson och nyss nämnda Gunnarsdottir. Här har styrelserna uppenbarligen trott på tränarna och sett framsteg (om det nu inte bara handlade om att de inte hittade någon bättre, men det tror jag inte).
Med citaten från Kungsbacka är det lätt att tro att det inte bara handlar om sakfrågor, utan att det också finns personkonflikter. För lagets del hade det nog varit stökigare om det handlat om tränaren och inte klubbchefen. Så länge laget hålls hyggligt skadeslösa kanske det, i alla fall på kort sikt, inte påverkar prestationen på planen så mycket.