I går kväll var jag i Göteborg och såg Häcken vinna med 2–0 mot Växjö på Bravida Arena. Det var första gången på 1,5 år jag såg en damallsvensk match på plats. Det var riktigt trevligt.

På vägen hem satt jag och funderade lite över Jennifer Falk. Första funderingen var att hon borde vara väldigt nära en startplats i landslaget. Men ju längre jag kom i min fundering – desto mer övertygad blev jag om att hon just nu är Sveriges allra bästa spelare. Och att hon faktiskt är i viss särklass.

Allt började med att Falk bjöd på en fullständigt makalös räddning i matchen. Klockan var bara någon sekund över elva minuter när Elin Nilsson frispelade Madeline Gotta mitt i Häckens straffområde.

När passningen slogs täckte Falk sin högerstolpe. Gotta var helt ensam sju–åtta meter därifrån, och jag hann tänka att: ”Nu tar Växjö ledningen.”

Men Falk stod för en otroligt snabb förflyttning, och gjorde sig mäktigt stor. På den här bilden ser man hur fantastiskt bra Falk kommer ut, och hur bra hon täcker målet:

Och här ser man hur Falk sedan räddar med sin vänsterarm. Det här är förstås en högaktuell kandidat till årets räddning. För vad skulle kunna slå det?

Det var alltså en superräddning som startade min fundering. Men det var väldigt mycket annat som gjorde att jag kom fram till att Falk måste vara Sveriges bästa spelare just nu.

För Falk har ju haft en makalöst jämn och hög nivå det senaste året. Tidigare kom hon med jämna mellanrum ut lite snett på bollar, framför allt i luftrummet. Men det har hon filat bort.

Falk har gjort suveräna insatser i landslaget. På de sex landskamper hon spelat det senaste året har hon bara ett insläppt mål – och det var en straff från Megan Rapinoe.

Och på hemmaplan har hon också spikat igen. Ännu så länge håller nollan i årets damallsvenska, och i fjol släppte hon bara tio mål på 22 matcher. Falk har alltså tio insläppta på de 24 senaste – det ger fina 0,42 per match.

Men Falk är ju inte bara en bollmotare. I går imponerades jag stort över hur duktig hon är med fötterna. Hon jobbar långt ut, och är väldigt aktiv i uppspelsfas. Hon vill ha bollen, och slår även en del svåra passningar med hög kvalitet.

Hon var väldigt snett ute på Linköpings andra mål i cupmötet tidigare i vår. Men den missen kom på slutet, i 5–1-ledning, och gick lätt att skratta bort. Men i övrigt kan jag inte komma på några dåliga ingripanden alls.

Min slutsats är alltså att Jennifer Falk inte bara är damallsvenskans överlägset bästa målvakt. Hon håller högsta världsklass, och är alltså även just nu Sveriges klart bästa spelare alla kategorier.

Håller ni med?

För övrigt behöver Häcken just nu ha en målvakt av högsta världsklass. Laget är ju nämligen extremt offensivt balanserat, och har delvis varit rätt illa ute i de två första matcherna. Mot Hammarby bytte tränare Mats Gren till fyrbackslinje på slutet. Mot Växjö kom det bytet redan i paus.

På presskonferensen frågade jag Gren om de här båda skiftena. Han sa just att laget är väldigt offensivt balanserat och att man har tränat på en 4–3–3-uppställning för att ha alternativ när motståndarna utsätter Häcken för tryck. Gren konstaterade att Växjö i början hade en anfallslinje med tre, ibland fyra spelare.

Min känsla är att Häcken kommer att använda sin fyrbackslinje allt oftare framöver. I går var det för övrigt ett 4–3–3 som jag hade skrivit ut som 4–2–3–1. När Häcken bytte till det systemet fick man kontroll på matchen.

Känslan är ju fortsatt att Häcken har väldigt få backar av damallsvensk klass i sin trupp. Jag kollade också statusen på Beata Kollmats. Där sa Gren att hon är med i ganska många boll- och spelmoment, men ännu inte får ha fullkontakt. Tydligen har hon något styrketest i nästa vecka. Klarar hon det bör hon kunna göra comeback senast efter OS.

Det är ju en väldigt bra nyhet för Häcken, för Kollmats var ju fullständigt lysande innan hon drog korsbandet.

Offensivt var Häcken bättre i går än i premiären. Det var lite darrigt första 15–20 minuterna. Men sedan lyckades man undvika bolltapp i farliga positioner och fick till lite längre anfall. Då såg de gulsvartrandiga ut som ett mästarlag på riktigt.

Framför allt är Filippa Angeldahl fantastiskt bra den här våren. Hon äger mittfältet i alla matcher, och ligger bakom väldigt mycket positivt för sitt lag.

Tidigare i vår har även Johanna Rytting Kaneryd varit lysande. I går hade hon en ”nästan-dag”. Alltså en dag där hon hade väldigt många bra intentioner, men hon fick aldrig till det mer än nästan.

Däremot kunde tränare Gren glädjas åt att de båda stjärnanfallarna Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund stod för varsitt mål och varsitt assist. Blackstenius tycker jag har sett vass ut ett par veckor. Hammarlund däremot har varit rätt anonym.

Jag kollade, och såg att Hammarlund varit mållös i de fyra tävlingsmatcher Häcken spelat mot damallsvenskt motstånd den här våren. Själv tyckte hon att hon inte varit så delaktig i spelet som hon vill vara. Men i går var hon mer med i händelsernas centrum.

För mitt tips av Blackstenius som damallsvensk skyttedrottning var det ju dock inte bra att hon lyckades skjuta en meter utanför när hon kom fri från mittlinjen på slutet. Hon skall vara glad att matchen redan i praktiken var avgjord i det läget. För så grova missar får inte landslagsforwards göra.

En notering i Häckens spel är att man just nu saknar rätt mycket kvalitet i inläggsspelet. I fjol var inlägg lite av en specialitet. I går tyckte jag att man nästan konstant slog inläggen i fel läge. Istället för att slå den tidigt och ge Blackstenius och Hammarlund chansen att springa in bollarna väntade man tills man var någon meter från kortlinjen. Då gjorde kantspelarna det svårt för medspelarna inne i straffområdet.

Om man inte slå inlägget tidigt får man nästan vänta med inspelet tills man nått kortlinjen, och då är cutback att rekommentera. Dock skall sägas att första målet kom på inlägg. Det slogs av Elin Rubensson, som gjorde sin första damallsvenska match från start efter mammaledighet. Hon hade dock bara klartecken för en halvlek, och blev således utbytt i paus.

Häcken har alltså full poäng. Det andra laget med sex av sex poäng är FC Rosengård. 14.00 i dag var det två matcher mellan Skåne och Stockholm. Jag började ha mitt fokus på den i Malmö.

Men faktum var att det var så stor klasskillnad att jag ganska snart bytte huvudmatch. Rosengård var två–tre klasser bättre än ett rätt naivt Hammarby, som bjöd Rosengård på ytor. Det var avgjort tidigt, och slutsiffrorna 3–1 känns väldigt smickrande för Bajen.

Jag kan faktiskt inte förstå hur avsluten bara kan ha blivit 13–7 för Rosengård. Jag tyckte Malmölaget hade en kvalificerad målchans var och varannan gång jag kollade till på den matchen. Känslan var att det inte hade varit orimligt med sex–sju mål för Rosengård.

Det andra mötet mellan Skåne och Stockholm var betydligt jämnare. Djurgården visade att laget verkligen är att räkna med i år. Till slut vann Kristianstad med 2–1, men segermålet dröjde till minut 84. Även om KDFF:s seger var rättvis hade inte Djurgården inte på något sätt behövt skämmas om de fått till ett kryss.

Noterbart var att Sveindis Jane Jonsdottir gjorde som Blackstenius och Hammarlund – alltså ett mål och ett assist. Segermålet fick hon i gåva av Kelsey Daugherty. Djurgårdens målvakt som var så lyckad i premiären stod nämligen för en riktigt grov tavla och befann sig långt ifrån både boll och mål när Jonsdottir lyfte in 2–1-målet.

Kristianstad ligger trea med sina fyra poäng. Bakom dem finns en kvartett med tre poäng vardera. Djurgården och Vittsjö vann i premiäromgången, medan Kif Örebro och Linköping tog sina första trepoängare i dag.

Kif Örebro vann oväntat med 1–0 mot Vittsjö. Efter premiären sågade jag Kif rätt rejält. I dag såg laget bättre ut – även om Vittsjö hade 10–4 i avslut på mål och nog borde ha vunnit den här matchen.

Örebro höll dock tätt. Dessutom kämpade man in en boll framåt. Jenna Hellstrom visade hög fart när hon svepte förbi Vittsjös vänsterförsvar. Och framför mål behövde Karin Lundin tre försök innan hon fick bollen förbi backar och motståndarmålvakt. Det var inte jättesnyggt, men det var viktigt för Örebro som nu kan känna att man nu på allvar är med i serien.

Dagens sista match gick på Skytteholm. Där tyckte jag att AIK öppnade lovande de första 15–20 minuterna. Så långt hade man kvalitet och ork att ställa om och kontra.

I AIK är det kul att kolla bollbehandlingen från japanska Honoka Hayashi och talangen Rosa Kafaji. De har kompetens att göra riktigt bra saker i offensiven – om de kan få bollen kring offensivt straffområde. I dag orkade AIK sällan över mittlinjen, vilket gjorde att de båda lirarna mest hade bollen utanför eget straffområde.

Sedan blev hemmalaget alltmer passivt och efter Frida Maanums 2–1-mål hade Linköping totalkontroll. Det var lite konstigt att AIK inte ens verkade försöka att få till en sista anstormning. Man låg kvar i en defensiv 5–5-formation ända till 88:e eller 89:e minuten.

Allra mest njöt jag dock av Frida Maanum i den här matchen. Hon har både en underbart mjuk och fin bolltouch och en grym förmåga att hitta öppnande passningar. Visst hade LFC:s lagkapten lite tur vid segermålet, men det var ingen slump att det var hon som blev matchvinnare. Man får passa på att njuta av hennes konster så länge det varar. För det här är väl 21-åringens sista säsong i damallsvenskan?

I morgon avslutas omgången av matchen Piteå–Eskilstuna. Där har United chansen att avancera till tredjeplatsen.

I morgon spelas även de båda semifinalerna i Champions League. Båda sänds av Aftonbladet