Vi är äntligen framme vid den första dag där det spelas två EM-matcher. I fredagens tidiga match fick det finländska lag som har väldigt hård damallsvensk koppling en drömstart. Redan efter 51 sekunder kunde Vittsjös Linda Sällström springa igenom på en fin djupledspassning från Anna Westerlund och ge Finland ledningen.

Anna Signeul:s lag visade från start sig vara väl påläst om Spaniens brister. Finland försvarade i 4–5–1 och spelade in bakom den vänstra mittbacken, Mapi Leon, så ofta det bara gick. Det var just Leon som gick bort sig och öppnade ytan för ledningsmålet.

Finland valde också långa in- och utsparkar, vilket kändes smart. Då fick man lite andrum, samtidigt som Spanien var tvunget att backa sitt lag lite. För de spanska laget stod ofta otroligt högt upp i en slags 2–3–3–2-uppställning. Så högt att mittbackarna var 10–15 meter in på offensiv planhalva.

Trots den finländska ledningen, och trots att de vitklädda hade ytterligare ett par lovande kontringar, kändes det tidigt att Finland skulle få svårt att hålla emot. Spanien svärmade runt det finländska straffområdet utan att skapa 100-procentiga målchanser. Men man kände att trycket mot det finländska försvaret var besvärande – och till slut kom också utdelningen.

I den 26:e minuten, på lagets nionde hörna, utnyttjade Spanien en finländsk svaghet – zonförsvaret på hörnor. Smarta mittfältaren Patri Guijarro lurade en finländska ur position, vilken öppnade en fin yta för Irene Paredes. Mittbacken kom med hög fart och nickade ostört in kvitteringen på en fint slagen boll från Mariona Caldentey.

Jag är ingen vän av ett så utpräglat zonförsvar på hörnor som Finland använder sig av. Risken är rätt stor att det blir precis som vid målet, att någon lockas ur position och öppnar en farlig yta. Dessutom är det ju så att de starkaste huvudspelarna i det anfallande laget ges chans att ostört tajma in bollen.

En kvart senare var matchen vänd. Mittbacken Mapi Leon revanscherade sig för missen vid 1–0-målet genom att slå ett väl avvägt inlägg mot en inlöpande Aitana Bonmati. Den senare nickade behärskat in ledningsmålet.

I den andra halvleken fick Mapi ytterligare ett assist, det kom i minut 75 när Lucia Garcia nickade in det matchavgörande 3–1-målet på en mycket tveksamt dömd frispark. Spontant trodde jag att det var Finland som fick domslutet med sig.

I femte övertidsminuten fastställde Mariona Caldentey slutresultatet till 4–1 från straffpunkten.

Totalt sett var det inte mycket att snacka om de siffrorna – Spanien var det klart bättre laget. Jag räknade till 13–1 (4–1) i klara målchanser och det var 16–0 i hörnor. Det var ändå tydligt att Spanien funderar över sin offensiv. Man började med att ersätta korsbandsskadade världsstjärnan Alexia Putellas med Levantes Irene Guererro. Hon var dock närmast osynlig i matchen och byttes ut efter en timme.

Då rörde förbundskapten Jorge Vilda om i laget. Han flyttade bland annat upp Patri Guijarro i ”Alexia-rollen” och satte in Laia Aleixandri som sexa. Det tycker jag känns spännande. Patri var i yngre åldrar en målfarlig offensiv kraft. Hon har ett bra skott och ett grymt spelsinne, vilket borde vara bra grundegenskaper för att hjälpa till att lyfta lagets offensiva slagstyrka. Dock sjönk Patri ofta ner lite för djupt för att ändringen skulle bli en riktig succé. Vilda får nog jobba med Patris utgångsposition lite på helgens träningar.

För Finland var de första 20 minuterna riktigt bra. Hela den första halvleken kändes okej, men efter paus orkade man inte längre. Skönt ändå för Signeuls lag att ha spräckt målnollan. Och skönt att Natalia Kuikka är spelklar. Laget kanske allra största stjärna blev ju sjuk i samband med genrepet och blev kvar i nederländska Enschede till alldeles nyligen. Hon fixade ett inhopp i minut 66 i dag. Således bör hon kunna starta nästa match, den mot Danmark på tisdag.

Om en timme är det dags för nästa match, godbiten Tyskland–Danmark. Men nu lämnar jag EM en stund. Som jag tidigare berört är det världsdelsmästerskap över hela klotet nu. Många av de här mästerskapen är även VM-kval.

I Nordamerika gör exempelvis åtta lag upp om fyra direktplatser till VM, samt två platser i playoff. En av direktplatserna går till USA, det står klart redan sex matcher in i mästerskapet.

I natt kan även Kanada och Costa Rica säkra sina VM-platser, vilket ju vore helt enligt tipsen. Däremot är det lite överraskande att den fjärde platsen antingen går till Haiti eller Jamaica. Båda lagen står på tre poäng, men Haiti har bättre målskillnad. Så det är fördel Haiti inför lagens helt avgörande möte natten mot tisdag, svensk tid.

Det överraskande här är att Mexiko redan är borta från chansen att ta en direktplats, samt att Mexiko sannolikt inte heller kommer att nå det interkontinentala playoffspelet. Mexiko är värdnation för det nordamerikanska mästerskapet, och en nation som har känts på uppgång. Bland annat hade Mexiko ett fantastiskt bra F17-landslag som tog VM-silver för fyra år sedan under ledning av förbundskapten  Mónica Vergara.

Just Vergara har nu ansvar för A-landslaget. Ett lag som gjort ett fiaskoartat hemmamästerskap. Först föll man med 1–0 mot Jamaica efter segermål av Khadija Shaw. Och natten mot i dag blev det 3–0-förlust mot Haiti – höjdpunkter här. Därmed måste Mexiko vinna mot USA för att ens ha chansen att få spela VM-playoff.

Världsettan USA har alltså säkrat sin plats både i semifinal – och i nästa års VM. Det är ett väldigt nytt USA som spelar i det nordamerikanska mästerskapet. Efter fjolårets OS-brons har förbundskapten Vlatko Andonovski rört om rejält i sitt lag.

I samband med Carli Lloyd:s avskedsmatch i slutet av oktober skrev jag om att Andonovski spelade med sitt framtidslag. Den framtiden kom snabbare än jag då trodde. I nattens 5–0-seger mot Jamaica ställde Andonoviski upp så här:

Alyssa Naeher – 34 år, född 1988

Sofia Huerta – 29 år, född 1992
Alanna Cook – 25 år, född 1997
Naomi Girma – 22 år, född 2000
Emily Fox – 24 år, född 1998, utbytt i paus mot Emily Sonnet – 28 år, född 1993.

Rose Lavelle – 27 år, född 1995, utbytt i minut 65 mot Taylor Kornieck – 23 år, född 1998.
Lindsey Horan – 28 år, född 1994, utbytt i minut 60 mot Kristie Mewis – 31 år, född 1991.
Ashley Sanchez – 23 år, född 1999

Sophia Smith – 21 år, född 2000, utbytt i paus mot Margaret Purce – 26 år, född 1995.
Ashley Hatch – 27 år, född 1995, utbytt i minut 60 mot Trinity Rodman – 20 år, född 2002
Mallory Pugh – 24 år, född 1998

Visst har man långtidsskador på Abby Dahlkemper, Christen Press och Catarina Macario så vissa förändringar är framtvingade. Men det är ändå bara att inse att det händer dramatiska saker i USA:s landslagstrupp. Jag kan exempelvis erkänna att jag aldrig hade hört talas om Naomi Girma och Taylor Kornieck.

I startelvan i 3–0-förlusten mot Sverige i fjolårets OS var bara tre av de här 16 spelarna med; Naeher, Lavelle och Horan. Dessutom byttes Mewis in mot Sverige. Så av de 16 spelare Andonovski använde i OS-premiären var fyra med i natt.

Det skall blir spännande att se vad det här laget kan göra mot bättre motstånd. Och då tänker jag på Kanada. Mot Jamaica – där AIK:s Chinyelu Asher startade på centralt mittfält – gick det alltså lätt. Höjdpunkter finns när. Sophia Smiths 1–0-mål är ett riktigt mästerverk. Gjort med höger yttersida på uppstuds.