Hemma igen efter en liten utflykt till Växjö. Det är väl synd att säga att jag bjöds på en underhållande match på Myresjöhus Arena. Tvärtom var den första halvleken närmast dödstråkig.

Däremot blev Sverige klart bättre efter paus, och kunde till slut vinna med 2–0 (0–0). Fast då var Island så blekt att matchen som sådan aldrig blev speciellt rolig.

Det var tydligt på presskonferensen efteråt att Pia Sundhage inte fick riktigt de svar hon ville ha. Fast några fick hon allt – det får man ju i varje match.

Ett av de mer illavarslande svaren var att den tilltänkta EM-elvan har förtvivlat svårt att skapa målchanser mot samlat försvar. Det var påtagligt redan mot Kina och Norge i Algarve, och det märktes minst lika tydligt före paus i dag.

Det skall omgående klargöras att det var ett rejält reservbetonat Island vi ställdes mot. Isländskorna saknade nyckelspelare som Sif Atladóttir, Hólmfríður Magnúsdóttir, Katrín Ómarsdóttir och Margrét Lára Viðarsdóttir.
Dagens Island hade troligen inte kvalat in till EM-slutspelet. Laget hade dock gjort sin läxa från Algarve, och struntade i att sätta sedvanligt hög tokpress – och därmed samtidigt lämna stora ytor bakom sin backlinje.

Möjligen överraskades Sverige av Islands mer tillbakadragna taktik. För de första 25 minuterna i matchen var det 1–1 i målchanser, och personligen tyckte jag att det kändes som att isländskorna hade bäst kontroll på händelserna så långt. Framför allt ägde underbara kämpen Sara Björk Gunnarsdottir det centrala mittfältet.

De sista 20 minuterna av den första halvleken kändes det som att Island började tröttna lite. De orkade inte ställa om till anfallsspel lika ofta, och Sverige kunde få bra kontroll om matchen.

I halvtid var jag dock trots allt besviken på de allra flesta svenska spelarna. Bara så långt felfria Emma Berglund kunde kvittera ut överbetyg från den första halvleken. Jag älskar verkligen hennes svepande och precisa crossbollar ut till motsatt ytterback. De passningarna är ett slags fotbollsgodis.
Bland de offensiva spelarna tyckte jag Kosovare Asllani var den som hade bäst intentioner. Lotta Schelin däremot sprang mest in på ytor långt från motståndarnas straffområde.

Efter paus var det bara ett lag på planen. Sverige dominerade totalt. Och äntligen visade Schelin världsklass i gulblått igen. Hon fick kröna en riktigt fin halvlek med två mål. Dessutom gjorde Emmelie Konradsson ett utmärkt inhopp på högerkanten, och Marie Hammarström gav sig på allvar in i debatten om en startplats på centralt mittfält.

Det här får räcka som analys för nu. Jag är nämligen rätt trött, och tänker återkomma med betydligt fler tankar kring matchen och diverse olika synpunkter kring spelarinsatser vid senare tillfälle. Troligen redan i morgon. Då kommer jag bland annat ta upp att det var tydligt att Island hade hittat Sveriges svaga punkt.