Några timmar har gått sedan slutsignalen på Gamla Ullevi. Och det är med blandade känslor man ser tillbaka på matchen. Höjdpunkter ser du för övrigt här.

Om någon hade sagt att vi kunde få komma undan med 1–1 en halvtimme in i matchen så hade jag tagit det direkt. För då var vi inte med på planen. Utöver de tre–fyra första minuterna var det nämligen danskorna som ägde bollen, och spelet.

Veteranen Katrine S Pedersen ägde planen, och såg till att danskorna hela tiden lätt kunde passa förbi våra forwards, och spela rakt igenom vårt glesa mittfält.

Efter kvitteringen började vi centrera lite mer, och i andra halvlek blev det ännu bättre. Men Pia Sundhage måste nog ta sig en ny funderare på hur hon han balanserat sitt mittfält.

För även om Josefine Öqvist var bra offensivt, och ofta flyttade bollen långa sträckor på egen hand, så gjorde hon ju absolut ingen nytta alls i defensiven. Före paus fanns det en jättekorridor bakom Öqvist där danskorna hela tiden kunde lägga ut bollen till Johanna Rasmussen.

Även Antonia Göransson kom helt fel från start. Och Caroline Seger befann sig i ett ingenmansland före paus. Det var bara Marie Hammarström som lyckades vinna lite boll på vårt mittfält. Vårt fina presspel från genrepet var som bortblåst.

Hammarström är för övrigt värd beundran. Jag har sett henne flera gånger i damallsvenskan i år, och tänkt för mig själv att hon varit långt ifrån landslagsklass. Men när det gäller som mest är hon som bäst. Tänk om alla våra elva spelare hade haft den förmågan…

Jag anser för övrigt att just Hammarström, strax före Kosovare Asllani, var genomgående bästa svenska spelare i dag. Jag höll länge Asllani högst. Men hennes svaga straff gjorde att hon tappade titeln.

Även Kristin Hammarström gjorde en utmärkt match och förtjänar beröm. Hennes fina räddning på Julie Rydahl Bukh:s friläge var matchavgörande.

Efter paus hade vi ett mer centrerat mittfält, och då fick vi bättre grepp om bollen. Då kom även Caroline Seger in i matchen. Hennes andra halvlek var utmärkt, vilket reparerar den svaga insats hon gjorde i den första halvleken – och vid det danska målet. Där kliver Seger in alldeles för snällt i första duellen med Mariann Gajhede Knudsen.

Sedan gör även Nilla Fischer en riktigt blek figur i nästa sekvens, där hon agerar rundningsmärke för danskan. Fischer revanscherade sig dock när hon snyggt nickade in kvitteringen. Där gör hon en riktigt snygg löpning, och en känslig skarv.

Så var det straffarna då.

Den första är ändå hyfsat slagen av Lotta Schelin. Där gör Stina Lykke Petersen en fantastisk räddning. Den andra är däremot riktigt dåligt slagen av Asllani, med följd att Lykke Petersen kunde stå kvar och rädda ganska enkelt.

Utöver straffen var dock Asllani bra. Det kan man inte säga om Schelin. Hennes första halvlek var väldigt långt ifrån den klass man förväntar sig av en spelare som är kandidat till den nyinstiftade titeln som Europas bästa spelare.

Efter paus reste sig Schelin något, och hittade lite fler löpningar. Men hon sänktes igen av straffmissen. Lotta Schelin måste resa sig om vi skall kunna nå hela vägen till Friends Arena.

Med det sagt så är alltså inte 1–1 mot Danmark på något sätt någon katastrof. Danskorna är bra, och känns som goda medaljkandidater. Om vi går så långt som vi hoppas kan vi mycket väl stöta på Danmark igen i semifinal.

Och så sett var det skönt att det var vårt lag som såg 1–1 som en förlust, medan danskorna var jublande glada. Dock kan man känna oro över att alla vårens frågetecken i princip finns kvar.

Det om min syn på matchen. Nu till de spelarröster som jag samlade in i den mixade zonen efteråt.

Först ut, Marie Hammarström, som var tänkt straffläggare ihop med Schelin:

”Jag förstod direkt när vi fick andra straffen förstod jag att Lotta inte ville ta den. Hade hon velat hade hon fått det, för det är alltid skönt att revanschera sig. Men hon ville inte det. Då sökte ‘Kosse’ ögonkontakt med mig och sa att ‘jag tar den’. Jag tänkte att okej, hon är forward och hon känner sig säker på det här. Så det fanns ingen bitterhet någonstans från min sida.”

Och:

”Det är inte jag som bestämmer vem som skall ta nästa straff. Men jag tar en om jag får förtroendet.”

Och om mittfältets försvarsspel:

”Vi får inte in yttrarna och får det kompakt som vi vill, och som vi gjorde bra mot England. Jag tror att det är premiärnerver och sånt som spelar in. Jag tror att det finns mycket att bygga vidare på. Ibland var vi tajta, men det var ingen som gick upp och satte press. Det kändes som att vi blev lite tajtare i andra, som att det gick åt rätt håll.”

Pia Sundhage om vad hon sa till Antonia Göransson precis efter 1–1-målet:

”Vi pratade om att vi skulle vara tajta på mittfältet, men framför allt för Antonias del att få spelbredd mycket snabbare. Det var lite för enkelt tycker jag för de danska ytterbackarna att få ner vårt lag. Då ville jag få en motrörelse, genom att löpa bort, ut så att hon blev spelbar.”

…och om vad hon sa till Kosovare Asllani efter matchen:

”Det var Kosse som sa att hon ville ta straffen. Då sa jag att jag har full respekt för att en spelare har en känsla. Om hon känner att hon vill gå fram och ta straffen är det klart att hon skall ta den. Sedan sa jag att ‘det är okej, bearbeta det, så går vi vidare’. Det är okej att göra misstag.”

Kosovare Asllani om varför hon tog straffen:

”Jag ville ta ansvar.”

… och om hon slår straff nästa match:

”Jag tror att jag är (visar med händerna att hon är körd). Jag tror att Marie får ta den.”

Lotta Schelin om sin straff:

”Vad tänker man? Jag var ganska säker, jag kände mig lugn och tänkte bara att jag skulle trycka in den. Och så blev det inte så. Det är klart att det är lite tungt. Det var ingen 100-procentsstraff, för när målvakten räddar är det ju inte det.”

Mariann Gajhede Knudsen om resultatet:

”Det blev 2–0 till Linköping. Det sa de på läktaren i alla fall…”

…och om hennes roll som släpande forward:

”Den är ny för er i Sverige i alla fall. Men inte för mig, för vi har testat den ganska mycket…  …Jag hörde att den andra matchen blev 0–0, så jag blev faktiskt första målskytten i turneringen. Det kunde man inte tro.”

…och om 1–1 var en dansk seger med tanke på hur de firade efteråt:

”Nej, jag tycker inte att det känns som att vi vann. Men jag tror kanske att vi hade förväntat oss lite annorlunda start än vad svenskarna hade. Och så har de två straffar, så därför är vi lite gladare.”

…om hon och Pernille Harder låg bakom den danska taktiken att ta bort Nilla Fischer, och i stället låta Charlotte Rohlin ta alla svenska uppspel:

”Ja, Lotta är en riktigt bra försvarsspelare, men hon är inte lika bra i uppspelen som Nilla är. Så det är en fördel för oss om Lotta styr deras uppspel. Nillas crossbollar är riktigt farliga, och gör att vi måste flytta över mycket i laget, och springa mycket. Därför ville vi ta bort den delen av Sveriges spel. Och det tycker jag vi lyckades mycket med.”

Stina Lykke Petersen om sina straffräddningar:

”Jag hade bett min tränare om klipp på svenska straffläggare, men han hade inga. Men jag hade drömt om att om det blir en straff så skall jag kasta mig åt vänster sida. Den andra tänkte jag: ‘jag har räddat den första, vad gör jag nu’. Jag tänkte att hon nog skjuter till höger, men blev lite stående. Men hon sköt inte så bra, inte så hårt, så den var ganska lätt att rädda.”

…om hon hade räddat två straffar i samma match tidigare:

”Nej, inte under själva matchen. I straffläggningar har jag gjort det.”

…om jublet efter matchen:

”Det var fantastiskt. De kom och kastade sig i min famn en efter en. Det var riktigt fint att få hjälpa laget i dag. Det var min karriärs största match. Men nu får vi sikta på att bli ännu bättre…”