Vi är några dagar in på det nya året – ett spännande år där förbundets fokus i stor utsträckning borde ligga på damerna.

Jag skriver borde, för jag tror inte att det blir så.

Men även om det är några dagar sedan tomten kom och lämnade sina julklappar kan man ju fortfarande få ha önskningar. Min största för svensk damfotboll 2015 är att förbundet verkligen satsar på damlandslaget inför VM.

Med det menar jag:

1) Man gör en bred marknadsföringsoffensiv inför mästerskapet. En offensiv som redan borde vara inledd.
2) Att man är redo att ta följa upp framgången efter mästerskapet – om det skulle bli succé.

Hur skulle det här då kunna gå till?

Nyckeln är att försöka göra så många spelare som möjligt till profiler – få folket att känna igen spelarna. I nuläget är Pia Sundhage och Lotta Schelin. Målet borde vara att få fram minst två–tre spelare till i rampljuset, exempelvis Nilla Fischer, Kosovare Asllani och kanske någon yngre som Malin Diaz.

Det här är inte jättelätt och marknadsföring kostar naturligtvis pengar. Men det går att vara smart för med rätt upplägg kan man få spelarna själva att göra en stor del av jobbet. Bara en sådan sak som att förse alla med Twitterkonton, Facebooksidor och kanske även egna hemsidor och Youtubekonton. Man kan få spelarna att blogga eller videoblogga för att ge supportrar chansen att lära känna dem. Materialet måste sedan naturligtvis även marknadsföras från förbundets hemsida. Den utnyttjas alldeles för dåligt i nuläget.

Ett sådant här upplägg skulle även kunna oss i media chansen att hitta nya ingångar på landslaget. Med tanke på att kunskapsnivån kring damfotbollen är begränsad behöver vi journalister få så mycket hjälp vi bara kan.

Önskvärt vore förstås om förbundet kunde satsa lite pengar på webb-tv under våren. Där går det att marknadsföra spelarna hur mycket som helst. När Karl-Erik Nilsson åker runt och kollar hur man jobbar i exempelvis USA, Frankrike, Tyskland och Kanada kommer han att upptäcka att de ligger ljusår före oss på den här fronten.

Får man drömma vill man ju helst se att förbundet gör lika genomarbetade presentationer av spelarna som US Soccer gör i sin serie Back Home. Här besöker de exempelvis Alex Morgan i hennes barndomshem:

Och det här får vi se Morgan hälsa på i sin gamla gymnasieskola och höra henne prata om hur hon tacklade sin korsbandsskada:

Apropå hembesök får man här se hur spartanskt möblerat det var hemma hos Hope Solo. Målvakten visar även upp pjäsen som US Soccer ger de spelare som kommer upp i 100 landskamper. Kanske även det något för SvFF att kolla på och ta intryck av?