Att svenska Marta Vieira da Silva i går röstades fram som världens bästa spelare säsongen 2017/18 av Fifa har väckt en del tankar under dagen.
I fjol fick ju Fifa mycket kritik över att man hade en inkompetent nomineringsjury, en jury som tog fram tio kandidater som gav priset ett löjets skimmer. Den biten rättade man till i år, och de tio kandidaterna var det egentligen inte så mycket att diskutera.
Problemet den här gången kom i det andra ledet. I själva omröstningen var det ju inte den bästa som blev The Best. I omröstningen delas ju poängen i lika viktade delar ut av förbundskaptener, landslagslagkaptener, damfotbollsjournalister och fans.
Här är det tydligt att många av de röstande inte har rätt kompetens. Bloggkollega Rainer har räknat ut hur det skulle ha sett ut om bara förbundskaptener, landslagslagkaptener och journalister från de 25 högst rankade nationerna hade fått rösta. Då hade Pernille Harder vunnit före Dzsenifer Marozsan, medan Marta hade kommit på nionde plats.
Personligen tycker jag att den resultatlistan känns betydligt mer korrekt. Samtidigt tycker jag att det är roligare när alla nationer får rösta. Det nuvarande upplägget är bra i teorin, synd att det inte funkar i praktiken.
I dag har Eskilstuna tagit sig vidare till Svenska cupens gruppspel. Man vann med klara 6–0 borta mot division I-laget IFK Norrköping.
I morgon väntar cupmatcher på högre nivå. Då spelas tio av de 16 returmatcherna i Champions Leagues sextondelsfinaler. Övriga sex returer spelas på torsdag. Under onsdagen är det bland annat hemmamatcher för Rosengård och Linköping.
I Linköpings fall är avancemanget redan i praktiken säkrat. Man tappar helt enkelt inte 6–1-ledning på hemmaplan mot ukrainska Zhytlobud-1 från Kharkiv.
Rosengård är också 90–10-favoriter till avancemang. Man har ju med sig 1–0-ledning från bortamötet med ryska Ryazan. Det mesta talar alltså för att det blir två svenska lag i åttondelsfinal senare i höst.
De mest intressanta sextondelsfinalerna är dels de med spanskt deltagande, dels de båda mellan Danmark och Italien. Den spanska ligan är ju på klar uppgång. Men risken finns att ingen av Spaniens båda representanter tar sig vidare.
Under onsdagen skall Barcelona på hemmaplan försöka vända under med 3–1 mot Biik Kazygurt till totalseger. De kazakstanska mästarinnorna stod för första omgångens stora skräll. Risken är dock att försprånget inte räcker. Hemmaseger med 2–0 skulle innebära spanskt avancemang. Och jag tror att ett heltaggat Barcelona lyckas ta sig vidare. Matchen börjar 18.00 och skall gå att se här.
Det kan bli tuffare för Atletico Madrid på torsdag. Laget har med sig 1–1 i bagaget till England för bortareturen med Manchester City. Det tror jag inte räcker, utan jag tror att City tar sig vidare. Matchen startar 20.00 och går att se här:
Under onsdagen är det också dubbla returer i de båda dansk-italienska drabbningarna. Svensklaget Fiorentina har med sig 2–0-ledning till Hjörring inför returen mot Fortuna. Jag tror att det kan räcka för Stephanie Öhrström och hennes lagkompisar, men säkert känns det inte.
I den andra dansk-italienska drabbningen står det 2–2 mellan Juventus och Bröndby inför returen i Danmark. Här känns det som att det är dansk fördel, och att Petronella Ekroth med fler i Turinklubben slår ur underläge.
Fiorentina, Juventus, Biik Kazygurt och Atletico Madrid är alla oseedade och har chans till avancemang. De båda oseedade lag som har allra bäst chans till avancemang är norska LSK och nederländska Ajax. LSK har med sig 3–0 till torsdagens bortamöte i ryska Perm och Ajax leder med 2–0 inför onsdagens bortamatch mot Sparta Prag.
Slutligen till Liverpool, där sommaren och säsongsupptakten varit allt annat än klockren. Man tappade flera bärande spelare under sommaren, bland annat lämnade landslagsmålvakten Siobhan Chamberlain med motiveringen att hon ville bli del av ett projekt som gjorde så mycket det kan för att utveckla damfotbollen.
I Liverpool finns det mycket att utveckla. Efter att laget inledde ligan med 5–0-förlust mot Arsenal i premiären valde nye tränaren Neil Redfern att hoppa av sitt uppdrag.
Redfern menade bland annat att Liverpool inte stöttar sitt damlag, och att det är separerat från övriga föreningen.
Ny tillfällig tränare är den före detta Premier League-målvakten Chris Kirkland, som egentligen skulle ha varit målvaktstränare för Liverpools damer den här säsongen. I en BBC-intervju menar Kirkland att Liverpool visst bryr sig om damfotbollen, men att det finns saker som bör förbättras.
Utan att ha inblick i förhållandena i Liverpool går det nog att konstatera att alla herrfotbollsklubbs inmarsch i damfotbollen inte lär vara helt smärtfri.
En blogg om internationell damfotboll 
Du hade gärna fått utveckla det där med ”roligare” med nuvarande röstning. Om ett upplägg ”inte funkar i praktiken”, är det då ens ”bra i teorin”? ”Teorin”, det vill säga upplägget, är också en praktik i ett tidigare skede och de som konstruerar det gör det i sin praktik. De sitter nog inte och tänker att ”nu håller vi på med teorin”, eller?
Jovisst finns det något sympatiskt med att många och inte bara de från högst rankade länder och de mest initierade får rösta. Det ligger ju också i linje med ambitioner att sprida damfotboll till flera länder och vidare demokratiseringsambitioner. Samtidigt verkar du ju tycka att det är just det som gör att det inte ”funkar i praktiken” och att den bästa (av ett färre antal hyggligt likvärdiga kandidater) blir pristagare. Det blir ett litet tvetydigt resonemang.
Själv undrar jag dels hur kandidaterna presenteras, det vill säga hur utförlig och aktuell information om deras prestationer de röstande får, dels om valet sker utifrån tydliga kriterier, det vill säga vad de röstande ska (och inte ska) ta hänsyn till. Om så vore fallet borde det inte heller för lägre rankade nationer och röstande skilja så mycket i förhållande till högre rankade nationers röstande.
Som du märker på mitt inlägg är jag splittrad till röstningsförfarandet. Jag är för demokrati, vilket innebär att jag tycker att det är rimligt att alla nationer får rösta, och att rösterna är lika mycket värda. Därav är det roligare med nuvarande röstning.
Samtidigt ser jag en tydlig problematik med att många länders representanter inte är insatta. Det rimliga hade ju varit om de som inte hänger med i internationell damfotboll hade lagt ner sina röster. Så länge okunniga röstar riskerar vi få sådana här tveksamma resultat.
Jag gillar det inte, men tycker alltså egentligen inte att alternativen är bättre. Det är ju risken med demokrati, att valen ibland vinns av ”fel” kandidater.
När det gäller presentationen av kandidaterna tror jag att det var den text som står under dem på den här sidan. Undantaget är Marta:s text som nu är omgjord.
När det gäller kriterier är jag rätt säker på att de röstande skall prioritera titlar, och där har ju Marta vunnit Sydamerikanska mästerskapen, vilket för många säkert kan ses som tyngre än exempelvis Frauen-Bundesliga eller Champions League.
Nu tror jag ändå inte att det var titlarna som avgjorde. För om de röstande hade gått efter flest titlar borde Saki Kumagai (Asiatiska mästerskapen, Champions League och franska ligan) ha vunnit närmast före Amandine Henry (Champions League, franska ligan och NWSL). Men de kom ju på tionde respektive sjunde plats.
Jag ser omröstningarna om bästa spelare som en kul grej. I idrott är det till syvende och sist det du vinner på banan som gäller. Diskussionen visar ändå att vi alla är slavar under medierapporteringen. Det som Sam Kerr uträttar i USA sker i nästan total medieskugga i Europa och egentligen utanför hela Nordamerika. En parallell är att Zlatan fick Guldbollen nästan automatiskt under många år utan att man brydde sej om att titta på vad andra spelare hade gjort under året.