Jag har till slut lyckats se hela Sveriges match mot Kanada, den som slutade med kanadensisk seger efter straffsparkar efter att själva matchen blivit mållös.
Jag får återkomma med en mer ingående analys. Nu tänkte jag komma med en fundering kring hur svenska flick- och damlag tränar.
Under inledningen av matchen mot Kanada hördes kommentatorerna Daniel Kristiansson och Malin Swedberg konstatera att Sverige slarvade i passningsspelet. På Twitter läste jag då det här inlägget:
https://twitter.com/tony_kola/status/1103343370984976384
Och jag kan väl bara att hålla med Coach ToKo om att passningsspelet är en akilleshäl på alla nivåer inom svensk damfotboll. Det där snacket om slarvigt passningsspel hör man ju kommentatorerna säga i nästan varenda landskamp.
Svenska fotbollsspelare, speciellt på damsidan, är i allmänhet alldeles för dåliga passningsspelare. Det finns undantag. Caroline Seger är ett, men även några av de yngre spelarna i landslaget är duktiga passare. Men tyvärr är de för få.
Men det går att förändra. I onsdagens tredjeprismatch mötte vi alltså Kanada. Det är ett landslag som fram till några år sedan var känt för att bestå av sparkande och springande spelare som kämpade hårt och smällde på rejält i närkamperna. Passningsspel kunde man inte stava till i kanadensisk damfotboll.
Men i Algarve var kanadensiskorna långa stunder det överlägset mest bollskickliga laget. Kanadas passningsspel var minst en klass bättre än det svenska. Unga spelare som Jessie Fleming, Julia Grosso och Ashley Lawrence är av typen som gillar att ha bollen. Det är ingen slump. Kanada har jobbat hårt med ”spelande” akademier, framför allt Whitecaps FC Girls Elite Super REX Centre som byggts upp av den tidigare förbundskaptenen John Herdman.
Från den akademin kommer spelare som Lawrence, Fleming, Grosso, Kadeisha Buchanan, Rebecca Quinn, Janine Beckie, Shelina Zadorsky, Deanne Rose, Gabrielle Carle, Jordyn Huitema och en stor del av spelarna i de kanadensiska ungdomslandslagen.
Jag vet inte om den typen av akademi är en framkomlig väg inom svensk spelarutveckling. Men jag tror tveklöst att orsaken till svenska spelare är för dåliga i passningsspelet ligger i hur vi tränar inom flick- och damfotbollen. Tjejerna har från tidig ålder alldeles för många övningar utan motståndare, övningar där spelare står på led och sedan utför något moment på egen hand. Eller övningar där bollen skall gå från A till B till C och så vidare enligt utkonat mönster. Dessutom spelas matcherna på stora planer där man kommer väldigt långt på att kunna slå långbollar mot en eller flera snabba forwards.
Jag tror att svenska damfotbollsspelare måste spela mycket mer fotboll, gärna på små ytor. Jag såg en intervju med Pep Guardiola där han fick frågan om hur han tränar sina lag för att vara så bolltrygga och passningsskickliga. Svaret var enkelt: ”Vi spelar fotboll.”
En klubb som enligt vad jag har hört har jobbat otroligt mycket med olika spel på träning är Växjö DFF. Jag har pratat med spelare som varit närmast chockade över hur mycket spel det var på Pierre Persson:s träningar. Det var tre mot tre, fem mot fem, fyra mot fyra, två mot två och så vidare. Spel, spel och åter spel. Den miljön har sannolikt hjälpt Anna Anvegård att bli en av våra mest passningsskicklliga och bolltrygga spelare.
En blogg om internationell damfotboll 
Och Pierre tackades för det av klubben genom att han fick sparken……
Hoppas att svenska tränare och handhavare av flick- och damlag tar till sig de synpunkter som du framför här. Du är ju inte ensam om kritiken, det påpekas ständigt i media, i synnerhet efter landskamper där Sveriges brister i passningsspelet gör sig uppenbara på det mest genanta sätt. Kanske börjar det tänkas i nya banor bland den yngre generationens fotbollstränare, får hoppas det. Annars kommer denna föråldrade ”bollek”, som en stor del av träningstiden ägnas åt, att förpassa svensk damfotboll ännu längre ner i världsrankingen. Hoppfullt ändå att det finns sådana progressiva tränartyper som nämnde Pierre Persson. Må han få många efterföljare, ända upp på landslagsnivå!
Jag ser mer av ett strukturellt problem i hur vi utbildar och tränar flickor/tjejer.
Eftersom tyvärr alldeles för många tränare är resultatinriktade väljer många tränare på flicksidan att spela en fotboll där de snabbaste/starkaste spelare ska springa ifrån sina motståndare och göra mål. Detta fortsätter i distrikt och ungdomslandslag där man istället för att se till talang i form av speluppfattning/teknik och trygghet med boll väljer tidigt utvecklade snabba/starka tjejer för att uppnå resultat. Anledningen till detta är ju att det är uppenbart att det är enklare att nå kortsiktig framgång. Nackdelen är att vi tappar många tjejer som inte är lika tidiga i utvecklingen och som har dom mer tekniska färdigheterna.
Jag förstår att Gerhardssons landslag har svårt att få till ett eget possesionspel och föra matcher när det finns så många spelare som både har undermålig teknik och passningsfot. Dom har självklart andra styrkor i sitt spel men dom styrkorna passar ju inte för den typ av fotboll som jag i alla fall förstått att han vill spela.
Är då lösningen att gå tillbaks till Sundhagefotboll med en parkerad buss och omställningar (OBS. Inte kritik mot Sundhage, hon gjorde det bäst och enda som var möjligt med det spelarunderlaget). För kortsiktig framgång kanske ja men definitivt inte för långsiktig framgång. Damfotbollen utvecklas snabbt och vi ser att det kommer fram fler och fler spelare som är kapabla att spela mer av totalfotboll a la Barca/Ajax/Man CIty (om man vågar dra paralleller till herrsidan). Det är ju också denna typ av fotboll dom flesta av oss vill se eller?
Damfotbollen får ju ofta höra att den inte är lika underhållande som herrfotbollen. Då hänvisas ofta till att det är pga att killarna är mer fysiska (snabba och starka). Jag håller inte med om att detta är huvudanledningen till att damfotboll kan av vissa betraktas som mindre underhållande. Anledningen som jag ser det är att tjejerna har för dålig teknik och detta är ingenting som har att göra med fysik! Fokus i träningen borde ligga på att träna teknik och spelförståelse från så tidig ålder som möjligt och så länge som möjligt. Fysik, spelsystem och övningar som går ut på att slå en passning från en kon till en annan för att sedan springa till en tredje ger ingen utväxling. Att t.ex uppmuntra tjejer till att våga dribbla även om man misslyckas. Vilka tränare gör det?
Jag har goda förhoppningar att Gerhardsson kommer att leda oss rätt i sin fotbollsfilosofi men jag är inte säker på att fotbollssverige klarar av att leverera dom spelartyper som krävs för framtidens fotboll utan att radikalt ändra tankesätt hos alla inblandade.
Jag avslutar med en provocerande fråga 😉
Vilka spelare i damlandslaget anser ni ha tillräckligt bra teknik och är tillräckligt trygga med bollen för att kunna föra en match på internationell nivå? (PS: Jag får bara ihop ett halvt lag…)
Den avslutande frågan är intressant. I juni 2017 droppade jag lite tänkbara landslagselvor med lite olika egenskaper.
Där fanns ett ”lirarlandslag” med spelare som jag håller för att vara bolltrygga. De tio utespelarna var Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson, Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist, Malin Diaz och Marija Banusic.
I det inlägget ville jag hellre få med så många olika spelare som möjligt än att ta ut det 100-procentigt bästa laget i varje kategori. Så alla de tio har ju inte tempot för att före en match på internationell nivå. Fast de har grundtekniken. Däremot skall ju kvartetten Fridolina Rolfö, Anna Anvegård, Caroline Seger och Kosovare Asllani vara med i ett spelförande landslag. Jag tror även att Nilla Fischer, Hanna Glas och Elin Rubensson löser uppgiften. Och kanske några till.
” Så alla de tio har ju inte tempot för att före en match på internationell nivå.”—————-det där påstående är lite missvisande Rydén, utöver då om du verkligen tror på iden att det finns 10 spelare/maskiner som kan utföra en match i lika rasande tempo matchen igenom, som dessutom ska ge utdelning på grund av just tempo..du är väl förespråkare för ett ”högtempo” fotboll som förutsättning till framgång, lite av ”löpande band” fotboll kan man kalla det
Snarare borde man kräva av en spelare vara beredd till ”rasande” tempoväxlingar som är mycket mer av betydelse för övertag i spelet.
Det är nog väldigt förenklat denna ”Sundhage principen” om tempo och bara tempo som ska ge utdelning i slutändan, för ofta gör den inte det, särskilt i takt när allt många blir allt mer skickliga i de andra aspekter av spelet.
Om du ser på fotbollen som livet i övrigt, där livets gång består av många små saker samt riktig få stora, i fotbollen då de stora kan förknippas med målchanser då är teknisk skicklighet, tajming och tempoväxling avgörande för att materialisera de målchanser..huruvida en spelare kan klara hela matchen i ”högt tempo” eller inte är då av mindre betydelse
Ibland förstår jag inte riktigt vad du menar. Däremot har jag förstått att du mår dåligt varje gång du läser orden ”högt tempo”. Och att du till 100 procent verkar koppla ihop ”högt tempo” och hård fysisk träning.
Det gör inte jag. Visst finns det samband mellan tempo och fysik, men det är inte avgörande. Även ganska otränade spelare kan klara av att hantera spel i högt tempo, i varje fall en stund. Det viktiga för att klara av att spela i högt tempo är att man både är bollskicklig och duktig på att ta snabba beslut.
Att spela i högt tempo kan handla om att klara av att möta ett motståndarlag som sätter hög press. För att klara av att spela sig förbi en press krävs i första hand smarta och bollskickliga spelare som hela tiden tar snabba och bra beslut.
Att spela i högt tempo kan också handla om att ta sig igenom ett lågt stående motståndarlag. Här behöver man inte hålla högt tempo under en lång period. Utan det kan vara en fördel att sänka tempot en stund, och vänta på rätt läge. Men när man väl väljer att gå till attack gäller det att blixtra till med hög kvalitet på passningar, löpningar och avslut – och på så sätt anfalla i högt tempo.
För mig handlar spel i högt tempo oftare om att hantera passningar med ett tillslag än om att springa fort. Men att få ett lag att spela enkelt på ett tillslag är bland det svåraste som finns inom fotbollen.
”Däremot har jag förstått att du mår dåligt varje gång du läser orden ”högt tempo”.”———————–jag ”mår dåligt” Rydén efter sådana dogmatiska påståenden om betydelsen av högtempo spelet som något slags Rydéns mantra att lyckas i internationell sammanhang….för att hävda sig på den nivån krävs det mycket mer, som du förresten pekade ut på..lite av de fotbollsrelaterade egenskaper, såsom en touch tillslag eller en touch passningsspel, att nämna några färdigheter. Innan det då måste tjejer kanske kunna klara att stoppa bollen på en touch också det, oavsett från vilken distans bollen kommer..tror att du kommer ”må dåligt” vid tanken hur många spelare i landslaget kan klara det.. för att det är de skils som krävs för- ”snabba beslut samt högtempo spel” och som för det mesta saknas, även internationellt. Det finns få damlag i världen som kan lira fotboll på det sättet som dessutom gör utdelning i tävlingar, möjligen Lyon.
Frågan du kan ställa dig efter är väl vilka spelare i det svenska landslaget kan klara högtempo spel som du gav antydan på? jag ser bara 2 då i sina bästa stunder, nämligen Seger och Asllani
Nu är det så att damfotbollen i jämförelsen med herr, procentuellt ligger på typ 50% av de skils herrarna klarar av, så ”högtempo spel” är knappast främsta egenskap damfotbollen kan skryta med.
Annars då finns mängder svenskor som kan klara högtempo/spel/ men de sysslar med skidåkning , förmodligen rätt beslut av dem . fotboll är mycket mer komplex än att göra spår i snön och ha ”högtempo”..
Dom jag hade i mitt halva landslag var Asllani, Seger, Hurtig, Rubensson, Anvegård, Kullashi, Rolfö. Skulle vara intressant och se vad en konstellation av denna typ av spelare skulle kunna uträtta. Behövs så klart en backlinje också bara 😉
P – Håller i stor sett med, litet ? tecken för Seger som är för långsam i dagens internationella toppfotboll – skulle lägga till Banusic (i gammal god form). Sen har vi ju relativt spelskickliga backar som du efterlyste. Magdalena Ericsson och även Sembrandt och Ilestedt (om dom bättrar på passningsspelet) samt vmf Jonna Andersson och kanske Anna Oscarsson på hb om hon blir återställd från sin skada?
Skulle vilja se mer av Loretta Kullashi som kanske kan benämnas ”lirare” och vara med i din ”trupp”. Bör få mer chanser om hon nu inte är skadad? Däremot är jag tveksam till Tove Almqvist som förvisso kan hålla i bollen, men ”dräller” med den för mycket och borde lära sig att spela ifrån den sig tidigare, sen väger hon för lätt mot internationellt motstånd, typ CL och landskamper. Du skriver att man inte ”har tempot för att föra en match på internationell nivå” Tyvärr gäller det ju Nilla Fischer och Caroline Seger, vars största problem är just tempot och att dom båda har svårt att idag ”föra en match på internationell nivå” – dom båda har passerat zenith och blir alltmer stabbiga och långsamma i spelet, vilket har märkts i dom senaste träningslandskamperna i Algarve Cup, och dom båda blir ju inte heller yngre och snabbare, vare sig i tanken eller i fötterna. Dom båda kommer säkert med till VM truppen, men bör bytas ut så snart som möjligt och ge chansen till yngre, hungrigare, snabbare och mer tekniska spelare. Elin Rubenson har ju kvaliteer dock, snabb och bra passningsspelare och bör vara med i ett ”lirar landslag”.
P – Du generaliserar en smula. Förvisso spelas det teknisk och underhållande damfotboll runt om i världen och det har kommit fram tekniska fullfjädrade spelare dom senaste 10 åren, Pernille Harder, Lieke Martens, Alex Morgan, Ada Hegerberg, Marta, Necib etc. Har kollat på 100 tals matcher i OS, VM och i CL samt i USA:s proffsliga och förvisso finns det underhållande matcher och spelas en teknisk fotboll numera. Sen varierar ju kvaliten på matcherna inom olika länder och ligor och olika tekniska färdigheter inom lagen, men det är ju ett faktum även inom herrfotbollen – svenska herrlandslaget spelar ju inte nån fullfjädrad teknisk ”samba” fotboll heller om man skall vara ärlig. Sen kan vi diskutera varför tekniken och passningspelet verkar vara sämre i just svenska damlandslaget än i USA, Kanada, Brasilien och Nederländerna och varför den inte utvecklas i Sverige som den gör inom Internationell fotboll, även om det finns tekniska spelare i Sverige, även om dom är få, Asllani, Hurtig, Banusic för att nämna några.
Sverige gjorde en svag landskamp mot ett bra lag, Kanada som är rankat 5:a enligt FIFA:s ranking. Det märktes, Kanada var bättre i det mesta, man höll ihop lagdelarna, visade sig för varandra, gav varandra understöd, hade ett bättre passningsspel, vann närkamper, kombinerade enkelt genom att vara 2 mot 1, tja man var egentligen bättre i det mesta. Att det blev 0-0 får man tacka Hedvig Lindahl och Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt för, som gjorde avgörande räddningar vid några tillfällen. Sverige spelade långsamt, en och en, ingen hade tid att göra något med bollen, eftersom man blev attackerad så fort man hade bollen och därför blev stressade, därav bolltapp och svårt att slå en vettig passning, dålig rörelse och inget kombinationsspel överhuvudtaget, det mesta handlade om chanspassningar och ”tjongbollar” upp till forwards som dock lätt togs hand om av placeringssäkra och snabba försvarspelare.
Sammanfattningsvis – Sverige mötte ett mycket bättre lag som var snabbare, kvickare både i tanke och i fötter. Försvarspelet var väl helt okey ändå och att man lyckades undgå att släppa in mål och klarade 0-0. Det offensiva spelet är däremot en sorglig historia, Asllani försöker, men fick spelare på sig omedelbart när hon försökte åstadkomma något, liksom Seger som kan hålla bollen men sen inte hinner göra något vettigt av den, utan det blir bolltapp eller passning bakåt eller i sidled. Lina Hurtig försöker hålla bollen, utmana men har inte snabbhet nog för dagen och togs dessutom hårt och bestämt av motståndarna. Lina är inte helt på topp ännu och dessutom skadebenägen men en av dom få i anfallspelet som kan göra något vettigt med bollen. Blackstenius och Sofia Jacobsson springer och rör sig, men åstadkommer inte så mycket med bollen och båda är lång ifrån den form man skulle önska och av det tilltänka anfallsparet inför VM undrar man vad som skall hända, då det inte finns så mycket mer att tillgå? Spelet blev faktiskt bättre i andra när man bytte ut Fischer, Seger, Asllani, Hurtig mot Jonna Andersson, Anna Anvegård, NathalieBjörn och Mimmi Larsson. Varför man bytte ut Hurtig istf Blackstenius och Jacobsson förstår jag inte, men men. Plötsligt kom det in lite energi och positivitet i det svenska spelet som saknades tidigare. Att man förlorade straffarna är väl inget att säga om, lite lotteri och sen var väl en del straffläggare utbytta. Synd om Mimmi Larsson och Hanna Glas som missade sina. Men rättvis seger för Kanada, till sist. Sverige verkar ha halkat efter dom bästa nationerna och vad värre är att dom ”sämre” nationerna verkar ha kommit ikapp Sverige, som verkar stå stilla (som Asllani skrev häromdagen) eller t o m har gått tillbaka i utvecklingen.
Spelarkritik är svårt men Hedvig Lindahl, M Eriksson får 3 (med tvekan), Ilestedt, Sembrandt, Asllani, Hurtig, Rubenson 2, Fischer, Seger, Blackstenius, Jacobsson 1.
Inhopparna spelade inte tillräckligt för att kunna betygsättas, men alla gjorde helt godkända inhopp, speciellt Jonna Andersson på vänsterkanten. Madelene Janogy och Olivia Schoug var inte ens på bänken, men Janogy är ju aktuell och får förhoppningsvis fler chanser, tydligen även Olivia Schoug, fast är inte aktuell i min bok, inte som startspelare och knappt ens i VM truppen
Till sist så noterar jag att man gör djupsinniga analyser och diskuterar långsiktig analys om vad som måste förbättras inom svensk damfotboll och satsning på ungdomsfotboll i tidig ålder, bättre passningsspel etc. Visst, men nu måste vi ju göra det bästa för dagen och använda dom spelare vi har tillgängliga och aktuella NU och försöka få ihop ett landslag och spela ihop det med dom förutsättningar vi har NU under våren och som skall vara redo till VM i sommar 2019 – inte om 3-5 år. Det är förvisso viktigt att göra allt man kan på olika nivåer inför framtiden men det hjälper kanske inte landslaget och Peter Gerhardsson här och nu. Sen skall ju också damlagen och svenska fotbollsförbundet (damsektionen) lösa alla problem helt själv, utan draghjälp eller support från svensk herrfotboll eller stat, kommun och sponsorer. Blir en svår nöt att knäcka.
Hur man tränar är inte alls någon svår nöt att knäcka. Det beslutet tar varje klubb och tränare för sig, utan påverkan av kommun, sponsorer och förbund.
Johan Rydén – Nu handlade ju problemet och diskussionen om lite mer än den egna träningen på hemmaplan. Om problemet bara var att man tränade på lite så löser sig alla problem med att svensk fotboll inte utvecklas och stagnerar och släpar efter internationellt. Det måste ju till resurser för att bedriva träning, typ tränare, assisterande, fyspersonal, materialförvaltare, träningslokaler, träningsmöjligheter, träningsläger, ta hand om ungdomar, värva sponsorer, locka folk till matcher.
Att man bara tränar på och beslutar det själv så behövs inget mer – allt som behövs för att bedriva träning finns redan och annars så ramlar det ner personal och resurser från himlen och man behöver ingen ”påverkan” från kommun, sponsorer eller förbundet. Påverkan var inget bra ord Johan Rydén – byt ut det mot stöd, initiativ, samarbetet, utbyte av erfarenheter – vad som helst.
LFC lade ner sin F19 verksamhet för att man saknade tränare och/eller brist på personal alt pengar och då tycker du det är för anmärkningsvärt
Ditt svar tyder på att du förenklar problematiken och att klubbarna skall sköta allt själva så löser sig träning, resurser, spelaravgångar – värvningar, ekonomi etc och klubbarna utvecklas och därmed landslagen utan inblandning av kommun, sponsorer och förbund.
Du skrev en kommentar till ett inlägg där diskussionen har handlat om varför svenska flick- och damfotbollsspelare har ett bristfälligt passningsspel.
Där är den avgörande frågan hur man tränar.
Det går inte att skylla ifrån sig på herrfotboll, kommuner eller sponsorer i den här frågan. Det spelar liksom ingen roll hur det ser ut med fyspersonal, materialförvaltare, träningslokaler och så vidare om lagen tränar på fel saker.
Intressant projekt i Linköping annars. LFCs före detta huvudtränare Michael Bornehav gör något hel unikt för fotbollstjejerna i regionen (och svenska dam fotboll?). Han driver en akademi där tjejer från 9 år får möjligheten att träna 5 gånger i veckan året runt. Detta med betalda tränare. Träningarna sker inomhus på konstgräs och utomhus på LFCs arena. På killsidan har han ett samarbete med IFK Norrköping men vad jag förstår finns det inte något samarbete med LFC i nuläget. Det kanske kan ändras med tanke på de problem LFC har med sina ungdomssatningar…
Det där är ju positivt. Det är viktigt med duktiga tränare för spelare i tioårsåldern eftersom barnen är väldigt mottagliga för nya kunskaper i den åldern.
Samtidigt såg jag att det kostar 6 400 kronor per spelare och år att vara med i akademin, och då blir det plötsligt ännu viktigare än normalt att ha rätt bakgrund. Det är alltid viktigt i idrottssammanhang att ha rätt föräldrar, men det är ju synd när ekonomin riskerar att bli avgörande. Man vill ju att fotboll skall vara en sport där alla har möjlighet att bli något.
Tjejerna tränar GRATIS och får dessutom träningsställ och matchställ från Nike. Direktcitat från deras hemsida (https://www.svenskalag.se/mbunited):
”Avgifter 2019
medlemsavgift pojkar 350:-
Medlemsavgift flickor 500:-
För dessa pengar erhåller man träningskläder , tröja, byxa och strumpa
träningsavgift pojkar 6.900:-/år
Träningsavgift flickor 0:-/år
Anledningen till avgiftsfri träning för flickor är vår klubbs bidrag till ett jämställdare samhälle, orättvisorna och könsdiskriminering i samhället i övrigt är så stor så detta är det minsta vi kan göra för alla fotbollsälskande tjejer”
Undrar vad de ”Kanadensiska akademierna” som du nämner i inlägget kostar… Här kan tjejer från 9 år får möjligheten att träna 5 gånger i veckan året runt. Detta med betalda tränare (fd huvudtränare i Damallsvenskan!). Träningarna sker inomhus på konstgräs och utomhus på LFCs arena. Dessutom sedvanligt seriespel och flertal cuper. För 500 kr.
När det gäller att utveckla och utbilda duktiga damfotbollsspelare så är detta exempel på en praktisk och konkret lösning. Tjejer som verkligen vill spela fotboll ofta har här möjligheten att göra detta och med andra tjejer med samma preferenser. Som kille finns det alltid någon i klassen eller i granskapet som är villig att ställa upp på lite spontanfotboll. För tjejer faller det sig inte lika naturligt. Det är bara att gå förbi vilken skolgård som helst för att få detta bekräftat.
Om man vill bli bra på fotboll ska man spela så mycket fotboll som möjligt. Det kan inte vara många tjejer i världen som får möjlighet att träna så mycket i en professionell miljö från nio års ålder? De har en årlig camp i Barcelona så träningsfilosofin verkar vara inspirerat därifrån, kanske kan vi få fram mer spel och bollskickligare fotbollstjejer?
Det borde finnas hopp för tjejfotbollen i LInköping, men med den attityd LFC har till ungdomsfotboll så kommer dessa välutbildade spelare med största sannolighet att hamna i något av LFCs motståndarlag (om nu LFC elitsatsning finns kvar…).
Det här låter som en väldigt bra utbildningssatsning. Kul.
Jag hjälpte en talangutvecklare i Örebro att skriva en bok häromåret. Han tryckte hårt på att ungdomar egentligen behöver ha de allra bästa tränarna i åldrarna 10–12 år, eftersom det är då man kan lära spelarna mest. Det här rimmar väl med det.
Vad gäller akademin i Vancouver är väl den att jämföra med våra tidigare riksfotbollsgymnasier. Även om den här akademin täcker både högstadie och gymnasium – U14–U20. Jag har inte sett något om kostnader, men det kanadensiska förbundet är både med och väljer spelare och finansierar. Så det kanske inte behöver vara så jättedyrt för spelarna. Däremot är det förstås svårt att komma in. På så sätt är ju upplägget i Linköping bättre.
Johan Rydén – Du svarade på mitt relativt långa inlägg som handlade om flera saker – inte bara om damlagsspelares bristfälliga passningsspel. Missuppfattade kanske ditt inlägg.
Mitt inlägg var ett inlägg i debatten om damlandslagets stagnation och att man halkar efter internationellt, att man spelar en primitiv fotboll, spelarflykten i DA och utarmningen av damallsvenskan (spelarflykt), ekonomin inom damfotbollen, publikintresset och också en reflektion på dom debattinlägg som har kommit från bl a Rosengård om läget inom svensk fotboll samt även Asllanis debattinlägg i sportbladet som har försökt lyfta frågan och kanske ett rop på hjälp.
Så vitt jag kan se så verkar ingen i detta forum ta frågan på allvar eller att det behövs en helhetssyn eller kanske ta nya grepp. Klubbarna skall jobba på själva, så löses problem med sämre passningsspel, spelarflykten, resurser och den ekonomiska situationen av sig själv utan samarbete med herrfotbollen, staten, kommunen, SVFF och sammarbetspartner och sponsorer.
Blundar man tillräckligt hårt så kanske problematiken löser sig själv?
Damlandslaget är fortfarande topp tio i världen, så där har vi inte halkat speciellt långt efter.
Stagnationen sker i första hand på klubbsidan, där vi nu för första gången någonsin är utan representation i Champions Leagues kvartsfinaler.
Jag tror inte att någon blundar inför den problematiken. Men det finns inga halleluja-lösningar. Varken Rosengårds eller Asllanis rop hjälp löser problematiken, det känns som att de båda hoppas på mirakel. Och visst sker sådana ibland. Fast inte så ofta att man skall räkna med dem.
Däremot tror jag att en förändrad träning med målet att skapa mer passnings- och bollskickliga spelare kommer att förbättra svensk damfotboll på alla nivåer. Det är en billig åtgärd som på sikt kommer att leda till högre publiksiffror, eftersom man kommer att kunna erbjuda en mer sevärd produkt – en bättre fotboll.
Johan Rydén – Nu har ju faktiskt damlandslaget ranking sjunkit succesivt i ranking under en följd av år. På 70 talet låg vi väl topp 3, sen på 90 talet topp 6 och 2000 talet topp 8 sen var vi nere i 11 och nu 10. Vi verkar ha halkat allt efter dom bästa länderna (USA, Frankrike,Tyskland, Brasilien) och flera länder som tidigare vi betraktade som sämre har kommit i kapp eller gått förbi (Kanada, Nederländerna tex). Detta faktum syntes i EM i Nederländerna 2018 senast, även om vi tog OS silver för några år sedan, där vi lyckades i defensiven trots att vi var rejält utspelade av både Brasilien och USA.
Vi har haft stora framgångar i CL, där vi vunnit (Umeå) eller gått långt, nu är det bra om vi når kvartsfinal. det konstaterar många, men ingen har någon direkt förklaring? Förklaringen är förmodligen spelarflykt, att våra bästa spelare lämnar för utländska proffs klubbar och vi inte längre kan få hit dom bästa utländska spelarna, typ Marta, Harder, Martens, Björk-Gunnarsdotter etc. Finns troligtvis en anledning? Att vi är ett litet land, att vi inte längre är så intressanta, ekonomiska förutsättningar?
Ingen tror på någon ”halleluja” lösning och tolkar inte Rosengårds el flera klubbars debattinlägg samt Asllani:s dito som någon önskan om ”mirakel” utan att man lyfter frågan och tar upp debatten – det löser inte problematiken på stört men frågan är värd att tas på allvar av fler intressenter, ja alla som på allvar ser problemen och kanske kan tänka i nya banor. ”Mirakel” sker sällan och problemen går inte över av sig själv.
Sen har många här i forumet, inlk du själv Johan Rydén, pekar på att vi i Sverige skulle träna felaktigt och på fel saker och att det är det som gör att vi har sämre bollteknik och sämre passningsspel än jämförbara länder och som något uttryckte (signaturen P) det ”är ett strukturproblem” och att våra tränare är ”resultatinriktade”. Stämmer kanske, men man undrar då om problemet ligger i våra klubbars sätt att träna och att vi då har ”fel” tränare eller ”sämre” tränare än omvärlden och att länder som då har dragit ifrån oss i fotbollsutveckliningen och sådana länder som kommit i kapp oss skulle ha ”bättre” tränare som tränar på ”rätt saker”, som producerar spelare med större bollskicklighet och bättre passningsspel och att utländska tränare inte skulle vara ”reultatinriktade”? Tror inte att just vi i Sverige skulle ha ”sämre” tränare med en felaktig fotbollsfilosofi, medan alla, heller dom andra flesta länderna då skulle ha tränare som fattat detta och har en annan fotbollsfilosofi. Tror att det beror på flera orsaker och att det är en helt annan komplex fråga och djupare. Sverige är ett litet land, jämfört med USA, Tyskland, Frankrike och kanske inte kan producera så många unga talanger som nämnda länder, flera andra länder har en nedärvd kultur för fotboll en annan tradition och vårat klimat hjälper ju inte eller till, finns en anledning till att svenska landslag och klubblag åker till Italien, Spanien eller Sydafrika för träningsläger, vilket kostar pengar och att i flera av dom framstående länderna damklubbarna integrerats med herrfotbollen och rika klubbar typ Barcelona, Lyon, Chelsea etc som ger helt andra förutsättningar (även ekonomiskt) för träningsmöjligheter, där spelarna lever på sin fotboll och kan träna fotboll på heltid, jämfört med svenska fotbollsspelare, även om många i DA kanske delvis lever på fotbollen.
Så Peter Gerhardsson har ingen lätt uppgift, han kan ju inte påverka spelskickligheten eller passningspelet mer än marginellt – han får dom spelare som klubbarna levererar och får försöka göra det bästa av situationen – taktiskt och med ett spelsystem som passar dom, han har inget magiskt trollspö att vifta med.
Till sist, så nämner många att svenska damspelare har sån dålig bollteknik och passningsskicklighet jämfört med andra länder – det faktum gäller ju även inom herrfotbollen, där dom flesta andra stora länder är bättre i det avseendet än svenska spelare, både i landslaget och i herrallsvenskan, så det är inget unikt för svenska damfotbollsspelare.
Det fanns ingen internationell damfotboll på 1970-talet. I början på 1970-talet fanns det inte ens någon nationell damfotboll.
Vi är fortfarande rankade på nionde plats i världen. Att vi tappat ett par placeringar beror inte så mycket på att vi har blivit väldigt mycket sämre. Det beror framför allt på att det bara var tre länder i Europa och fem–sex länder i världen som brydde sig för 25–30 år sedan. Då gick det exempelvis inte att missa semifinal i EM och kvartsfinal i VM. Nu är konkurrensen mycket hårdare.
Det där du skriver om att ingen här har någon direkt förklaring till varför våra klubbar tappar i den internationella konkurrensen är ju rent trams. Det har ju skrivits hur mycket som helst om det här i bloggen, bland annat här. Förklaringen är lättfunnen: pengar.
Sedan internationella herrfotbollsklubbar i framför allt Tyskland, England, Frankrike och Spanien har börjat lägga 30–75 miljoner kronor per år på sina damlag tjänar spelarna där nu två–tre gånger mer än man gör i svenska klubbar. Lön är viktigt. Och därför väljer världens bästa spelare numera bort de svenska klubbarna.
Däremot stämmer det att ingen har någon lösning på hur svensk klubbfotboll skall kunna ta sig tillbaka till den allra högsta toppen. Sannolikt mest för att det inte känns rimligt att lilla Sverige skall vara ledande på klubbsidan i Europa i den största sporten.
Slutligen har du rätt i att även svenska fotbollstränare på pojk- och herrsidan borde justera sina träningsupplägg. Men problemet med bristfällig teknik/passningsskicklighet är störst bland flickor/damer.
Johan Rydén – Vi var ganska tidigt ute med fotboll i Sverige och fortfarande hävdar jag att vi var högt rankade för många år sedan, från 70 talet och sen har halkat efter, vi har inte alltid liggat 9 eller 10 utan högre? Varför då? Pengar, att vi tränar på fel saker, har vi för dåliga tränare.
Att vi har halkat efter i klubbfotbollen sen flera år tillbaka, har förvisso diskuterats och debatterats flitigt, har jag inte missat. Däremot så har alla mer eller mindre konstaterat faktum, det handlar om pengar och resurser och det finns absolut inget att göra åt saken – alla har resignerat så vi får bara gilla läget – heller?
Fick inget svar på varför våra damer i landslaget och spelare i klubblagen har så dålig bollteknik och dåligt passningsspel och att det skulle bero på våra tränare och att vi tränar på fel saker, framhärdar du m fl i forumet – vilket man då tydligen inte gör i många andra länder, som producerar spelskickliga och passninssäkrarare damfotbollsspelare. Har vi ”kassa” tränare i Sverige som inte har fattat det andra tränare tydligen fattat, att man måste träna bollteknik och passningar mer och inte vara så resultatinriktade som svenska? Eller har det andra orsaker – fotbollskultur, tradition, mer resurser och mer pengar?
Johan Rydén – Komplettering, FIFA:s ranking för Sverige har varit 4:a år 2003, 3:a, år 2008, 6:a år 2013 och 2018 nere p 9:a. Så vi har dalat en del på 15 år.
Konkurrensen har ökat. Se mitt förra svar i frågan.
”Konkurrensen har ökat” – ja, det finns inte mycket att invända mot det. Vi får väl gilla läget, om jag förstår dig och detta forum så finns det två avgörande faktorer till att det är som det är, att damlagert har halkat efter internationellt i rankingen, att våra klubblag inte kan konkurrera i CL, att vår damallsvenska dräneras på sina bästa spelare och att vi inte längre är så attraktiva så att spelare som Harder, Martens t ex spelar i DA och att våra spelare i landslag och på nationell nivå har dålig bollteknik och dålig passningsförmåga:
1. Handlar om resurser, ekonomi och finasiering, där Sverige inte hänger med.
2. Våra inhemska tränare tränar våra flickor/damer på fel sätt och på fel saker och är ”resultatinriktade” som någon uttryckte det. Varför just svenska tränare gör detta felet och har den inriktingen medan utländska trönare skulle handle helt annorlunda och producera spelare med god teknik och passningsförmåga, det förstår jag inte riktigt och har inte sett någon analys på varför det är så, kanske har jag missat det?
Så sammanfattningsvis, vi i Sverige hänger inte med i utvecklingen, har inte dom ekonomiska resurserna, vi tränar på fel sätt och det finns inte mycket vi kan göra åt läget, vi får acceptera att det är så och stillasittande se på när den utvecklingen fortsätter, vi står stilla i utvecklingen med vårt landslag eller backar ännu mer, våra klubblag kan inte konkurrera med dom bästa Europeiska klubbarna, vår DA fortsätter att dräneras och vi kan inte locka till oss nya internationella spelare. Till sist, så får damfotbollen skylla sig själva och det är dom som får reda ut det och försöka förändra läget utan ”påverkan” av stat, kommun, förbund och sponsorer?
En dyster framtid och den är troligtvis redan här?