Pia Sundhage och Hege Riise trixar

Jag hade ju bestämt mig för att låta den här bloggen vila.
Men efter att ha hört Pia Sundhage:s sommarprogram kände jag att jag nog får ta ett kort avbrott i min semester…

Det har verkligen varit svårare än jag trodde att komma tillbaka till vardagen efter VM. Att det har regnat och blåst konstant de senaste dagarna, och jag inte haft så mycket annat att göra i stugan än se på tv och surfa på datorn har inte hjälpt mycket.
För även om mediabruset så klart domineras av det förskräckliga vansinnesdådet i Norge så påminns man fortfarande ofta om mästerskapet i Tyskland.

Senast var det alltså när Pia Sundhage tidigare i dag var sommarvärd i P1.
Hon var som vanligt väldigt bra att lyssna på, även om mycket av det hon berättade var sådant jag hade läst eller hört förut.
Jag har dock inte läst boken om hennes ledarfilosofi, så jag tyckte det var kul att höra om hennes 7–1-system.
Hon menar att det tar sju positiva saker att väga upp en negativ. Och därför coachar hon helst bara det som är bra, och väljer bort att prata om det som är dåligt.
Intressant.

Dessutom bjöd Pia återigen på en liten sånginsats, precis som när jag var på pressträff i Frankfurt.
Den här gången bjöd Pia på Bob Dylan-klassikern ”The Times They Are A-Changin” – samma sång som hon sjöng första gången hon träffade de amerikanska landslagsspelarna.

I sommarprogrammet fick jag även höra att Cristiane:s straff i kvartsfinalen inte dömdes om eftersom att Hope Solo gick för tidigt, som det uppfattades i tysk tv. Utan eftersom en utespelare var inne i straffområdet för tidigt.
Jag har tidigare ifrågasatt domslutet – fast då på fel premisser. Men jag gör det faktiskt fortfarande.

För reprisen visar att inte heller det här är ett solklart domslut.
Men jag kan vara fel ute, för jag känner att min regelkunskap inte är helt tillräcklig.
Är det fötterna som gäller, att man inte får kliva över linjen innan tillslaget – då är det ändå högst tveksamt domslut.
Är det däremot kroppen som gäller, är domslutet petigt, men rätt. För som syns på klippet jag länkat ovan så hänger Amy LePeilbet (tror jag att det är) över linjen med kroppen. Men som jag ser det sätter hon inte ner någon fot på fel sida om linjen förrän Cristiane slår till bollen.

Men det är verkligen ett gränsfall.