Först vill jag tacka för alla berömmande kommentarer den senaste tiden. Och för alla andra kommentarer också. Det är alltid kul med synpunkter, och debatter.
Och till er som undrar varför era kommentarer inte kommer upp direkt på bloggen kan jag meddela att jag har valt att ha en kommentarsspärr, som innebär att jag måste godkänna alla synpunkter innan de publiceras.
Bland det senaste dygnets kommentarer har det kommit ett par intressanta ämnen och förslag, som jag skall försöka avhandla framöver. Men först tänkte jag åter ta upp Japan, och de fientliga känslor som de dragit på sig under OS.
Först till de här amerikanska som ju är fullständigt förfärliga. Fast de strömningarna har ju inte skapats under OS. Utan det verkar som att vissa människor fortfarande lever kvar på 1940-talet…
De starka känslor som skapats under OS har kommit efter 0–0-matchen mot Sydafrika. Jag har redan tagit upp den i det här inlägget. Men då satt jag inte på alla ingångsvärden. Det kanske jag inte gör nu heller, men jag vet i alla fall mer än då.
Jag vet till exempel att det viktigaste för Japan var att slippa den långa resan till Glasgow, och bli kvar i Londonområdet.
Och jag vet att förbundskapten Norio Sasaki sa åt sina spelare att ordna ett oavgjort resultat.
Norio Sasaki och Mizuho Sakaguchi
Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad av att Sasaki utan omsvep berättade om sin tveksamma order.
För min bild av japaner är väldigt positiv. Ett ärligare folk får man leta efter. Skulle jag välja ett land i världen där jag skulle tappa min plånbok, skulle jag utan tvekan välja Japan. Där är chansen att få tillbaka den väldigt mycket större än i ärliga Sverige.
I Tokyos tunnelbana kan man lägga sin dator på hatthyllan i en vagn, och sedan sätta sig i en annan. Och man kan vara säker på att ingen rör den.
Att de ärliga japanerna skulle välja att inte köra rent spel, och sedan öppet berätta om det, fick jag inte alls att gå ihop.
Vi svenskar är ju smartare. När Sveriges Tre kronor ”råkade” förlora mot Slovakien med 3–0 i sista gruppmatchen i OS 2006, och hade oturen att få möta Schweiz i kvartsfinal i stället för Kanada, så var det ingen spelare eller ledare som erkände att vi la oss. Inte förrän fem år senare.
Och såvitt jag vet har inte halva svenska folket visat någon avsky mot Tre kronor för att de tog en tveksam väg till OS-guldet 2006. Eller?
Men Japan har fått en rejäl dos avsky.
Men hur kom det sig då att japanerna agerade tveksamt, och utan omsvep erkände det?
Jag har som sagt funderat i frågan. Och det bästa svaret jag hittat är att det handlar om kulturella skillnader. Att vi i västvärlden och de asiatiska länderna har olika uppfattning om vad som är rätt och fel i det här fallet.
Japan var redan vidare, och tog den väg som de ansåg gynnade dem mest. Precis som både kineser och sydkoreaner var vidare i badminton, och försökte ge sig själva bästa vägen till OS-guldet.
De tyckte att de hade rätt att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar. Och de tyckte inte att de behövde smyga med sin inställning, som vi västerlänningar tenderar att göra…
Personligen har jag inte låtit någon läggmatch förta upplevelsen av japanskornas läckra fotboll. Tvärtom har jag njutit av det kortpassningsspel, som garanterat kommer att lyfta damfotbollen på sikt. För jag tycker att Japans lag förtjänar hyllningar, och inte avsky.
En blogg om internationell damfotboll 
Jag håller helt med angående det japanska folket och tycker den här debatten har blivit lite skev. För mig är det okej att gå in för 0-0 oavsett vilket lag man möter. Det kan ju inte vara tillåtet mot vissa men inte mot andra.
Vi kan väl börja med att titta på oss själva. Sveriges förbundskapten offrade Japan-matchen för att sen kunna ta tre viktiga poäng mot Kanada. Han lät Nilla Fischer vila trots att hon hade kunnat spela ”om det varit OS-final”. Dennerby menade att man måste vara lite smart i en lång turnering. Helt rätt. Sen blev det ändå en poäng och alla var nöjda med 0-0.
Att Japans Sasaki ska ha sagt åt sina spelare att ”inte göra mål” är en väldigt vinklad tolkning av att försöka få ett 0-0-resultat. Det var ju inte så att han instruerade dem att missa mål i öppna lägen (som badmintonspelarna). Han var bara nöjd med 0-0. Precis som Henke Larsson uttalade att hans Landskrona hade 0-0 som målsättning när de nyligen mötte Brommapojkarna. Eller AIK borta mot Lech Poznan igår. Och med sju reservjapanskor var det väl en rimlig ambition hos Sasaki.
Det som verkligen luktar illa är alla kommentarer som antyder att vem som helst hade kunnat vinna med hur mycket som helst mot Sydafrika. OS-andan handlar om att respektera alla deltagare och att sydafrikanskorna faktiskt lyckades ta en poäng mot världsmästarna har hamnat en hel del i skymundan. Det tycker jag är olyckligt.
Japan spelar en trevlig fotboll som jag också tror hör framtiden till. Däremot har jag nog aldrig sett ett mer ineffektivt lag, som verkligen inte har någon plan för att skjuta in bollen i målet. Mot Sverige såg det nästan löjligt ut och mot USA hade de bollen inne i straffområdet sjuhundraelva gånger utan att det ens kändes farligt. Ökar de effektiviteten skulle de kunna totaldominera fotbollen flera år framöver nu.
Pingback: Sundhage måste tänka om kring forwards | En blogg om internationell damfotboll