I lördags handlade alltså Medierna i P1 till stor del om medias bevakning av damidrott i allmänhet, och fotboll i synnerhet.

Det var den första kvarten av programmet, som du hittar här, som berörde ämnet. Det är något som kommer upp lite då och då, vilket är bra. För diskussionen är välkommen, och tankeväckande.

Jag tycker dock att det här inslaget var lite väl endimensionellt. Det slutade med att Ida Ali-Lindqvist, sportredaktör på feministisktperspektiv.se, krävde att medierna skall räkna ansikten – och inte vara nöjda förrän det var 50–50 mellan könen på sportsidorna.

Att Aftonbladet och Radiosporten i reportaget säger nej till kvotering kommenterar Ali-Lindqvist så här:

”Att de inte gör det tycker jag bara handlar om att fortsätta trampa i samma gamla vanliga gyttjepöl. Jag tycker det är fegt. Jag tycker att det är fegt.”

Blir det 50/50 mellan könen i sportbevakningen tror Ali-Lindqvist att:

”Man kommer att få till sig en helt ny publik som jag tror bara sitter och väntar på att det skall ske någon form av förändring.”

Ni som följer den här bloggen vet att vi i media tittar mycket på publiksiffror när vi väljer vad vi bevakar. De allra flesta medierna är vinstdrivande företag, och för att ge maximal vinst skall vi skriva om det som våra läsare vill ha. De bästa siffrorna på vad läsarna vill ha är dels publiksiffror på arenorna, dels tittarsiffror på tv.

Som en parantes tänker jag här bara konstatera att SVT och Sveriges Radio inte är vinstdrivande företag på samma sätt, och därmed kan ha ett annat arbetssätt än andra medier.

Att damfotbollen fått bättre tittarsiffror på tv den senaste tiden är förstås glädjande. Bloggen Spelare12 hade nyligen ett inlägg i ämnet. Ökade tittarsiffror leder till fler tv-sändningar, och även fler tidningsartiklar.

Men minst lika viktiga är alltså publiksiffrorna på arenorna.

Så den publik som enligt Ali-Lindqvist sitter och väntar på en förändrad sportbevakning kan på ett ganska enkelt sätt påverka situationen. Det är bara att börja gå på damidrott, och på så sätt höja publiksiffrorna. Samt att dessutom se på all damidrott som sänds på tv, och därmed höja tittarsiffrorna.

Men personligen är jag högst tveksam till att den publik Ali-Lindqvist pratar om finns. För som jag ser det är det flera viktiga faktorer som helt och hållet saknas i Medierna i P1:s  inslag.

Den viktigaste är att kvinnor faktiskt hellre ser herr- än damidrott. Betydligt fler kvinnor går exempelvis på herrallsvensk fotboll än på damallsvensk. Betydligt fler kvinnor följer herrlandslaget än damlandslaget.

Vi i media vill förstås att tjejer skall läsa/se/höra det vi gör. Men som jag ser det innehåller således även sportsidor som vänder sig till kvinnor faktiskt fler artiklar om män. Sådan är verkligheten.

Vid fjolårets damallsvenska upptaktsträff presenterade EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström en profil av den typiske åskådaren på damallsvenskan. Minns jag rätt var hen en man i 60-årsåldern.

Som jag ser det är en av damfotbollens viktigaste uppgifter just att vinna intresset från sina egna spelare. I det damlag jag tränar finns det flera spelare som säger att de tycker att det är jätteroligt att spela fotboll, men att de mycket hellre går på herr- än damfotboll.

Jag vet inte hur inställningen är på elitnivå. Men jag noterar på twitter att betydligt fler damfotbollsspelare oftare skriver om herr- än om damfotboll. Tyvärr.

En viktig fråga i Medierna i P1:s inslag var om media har ansvar för intresset kring damidrotten. Det är en bra fråga, för vi snackar lite av hönan och ägget här.

Skall man vara krass är svaret dock rakt av ett nej.

Media har egentligen inget som helst ansvar för att öka intresset för damidrott, eller intresset för volleyboll eller intresset för formel 1. Vi har ansvar för att sälja tidningar – eller att locka publik till hemsidor eller tv- och radio-sändningar.

Däremot tycker jag absolut att alla medier skall anstränga sig för att även ge utrymme för mindre idrotter – och för all slags damidrott.

För visst har vi i media möjlighet att påverka intresset för olika saker. Fast det gäller framför allt tv. Och medias makt skall inte överdrivas.

Det är knappast amerikansk media som gjort Abby Wambach till en stjärna bland småtjejer i USA. I så fall har svensk media gjort Pia Sundhage till en stjärna i Sverige. Och så är det väl inte?

Idrottsstjärnor skapas i första hand genom sportsliga framgångar – inte genom utrymme i media. Sedan är olika individer olika bra på att ta vara på sin tid i rampljuset.
Ta triathleten Lisa Nordén. Jag hade sett artiklar och tv-inslag om henne innan OS i fjol. Fast jag hade inte brytt mig om henne ett dugg. Sedan nådde hon framgång i OS, och visade sig lysa i rampljuset. Nu läser och ser jag allt om Nordén.

Och för att ta exempel från min egen yrkeskarriär. När Ymer Volleys herrar spelade i elitserien skrev vi på BT massor av artiklar om volleyboll. Och spelet var verkligen publikvänligt. Men det hjälpte inte lagets publiksiffror, som trots det oftast låg kring 50–60 personer.

Och Dalsjöfors damfotboll gnällde mer på att vi bevakade dem för noga, än att vi hade för få artiklar. Dessutom fanns det spelare som inte tyckte om att vi körde jämställd bevakning, och hade individuell betygsättning i damallsvenskan på exakt samma sätt som vi har på Elfsborg i herrallsvenskan.
Men att vi på BT gav Dalsjöfors stor bevakning hjälpte liksom inte. Intresset för laget blev ändå inte tillräckligt för att de skulle klara ekonomin.