Pia Sundhage är sjukskriven. Det hindrar inte att hon i förra veckan uttalade sig om att landslaget måste utvecklas ett par snäpp för att kunna hävda sig i VM om två år. Till SVT sa hon:

”Jag tror inte att den fotbollen vi spelade under EM, trots att vi fick ut väldigt mycket av laget, kommer att räcka till de allra bästa valörerna i VM 2015 eftersom damfotbollen utvecklas så otroligt snabbt.”

Och visst, det är klart att Sverige måste bli bättre, det håller jag helt med om. För USA, Tyskland och Japan ligger ett steg före oss. Det gör även Frankrike, även om de har haft svårt att få till det i mästerskap.

Frågan är vad Sverige i första hand bör rikta in sig på att förbättra.

I SVT-intervjun pratar Sundhage om att det är anfallsspelet som gäller. Det gjorde hon även i en av EM:s mest intressanta dueller. Jag har inte behandlat duellen i bloggen tidigare. Men den inträffade i samband med EM-finalen, och stod mellan Sundhage och Hanna Marklund.

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Det handlade om försvarsspel. Har du inte sett ordväxlingen finns den till beskådan här.

Klippet säger mycket om vilken fotboll Sundhage vill att Sverige skall spela. När Marklund predikar lite större säkerhetsmarginaler, och att spelarna skall täcka upp bättre för varandra, så reagerar Sundhage, och säger att hon helst vill lyfta backlinjen ännu högre.

I min värld låter det oerhört riskabelt – för att inte säga dumdristigt.

Faktum är att klippet oroar mig en hel del, för jag måste säga att jag står på Marklunds sida. När vårt landslag ställdes mot ett högkvalificerat motstånd (Tyskland) behövde man inte vara försvarsexpert för att notera hur chansartad vår defensiv var.

Utöver de klara målchanser som tyskorna fick så kändes det ytterligare en mängd gånger att det bara var en hårsmån ifrån att tyskorna skulle rinna igenom.

Min känsla på plats var att om vi hade mött ett Tyskland med större självförtroende än det pressade lag vi ställdes mot så hade underläget i paus varit något eller några mål större.

Ser man framåt kommer Sundhages Sverige snart vara mer välscoutat, och då tror jag att det duellinriktade försvarsspelet kan bli ett besvär.

Faktum är att en spontan tanke blir att om Marklunds rimliga fundering slås undan så här snabbt och kategoriskt så är det knappast tacksamt att vara försvarstränare i landslaget. Inte minst då Sundhage säger i nämnt klipp att hon vill lägga nästan all kraft på anfallsspelet.

Visst kommer man långt på en fantastisk offensiv. Men grunden till titlar ligger oftast i en trygg defensiv.

Samtidigt har jag respekt för hur Sundhage har lyft spelarna, och förbättrat effektiviteten i landslagets anfallsspel. Om det uttalar hon sig för övrigt i ett annat klipp, det här. Där säger hon bland annat:

”Istället för att fundera så mycket över försvarsspelet – för vi har inte släppt in så mycket mål – så skulle jag vilja bli mycket, mycket bättre i anfallsspelet, så det här med rytm och tempo, när man kommer in i sista tredjedelen, att man faktiskt kan sänka tempot och vara lite finurliga – det har vi inte varit. Vi har haft fart och fläkt ända in till målet, och det behöver vi fundera över. Det är spelartyper, men även den enskilda spelarens väg. Man kan skaffa sig ganska mycket teknik på två år.”

Det skall bli intressant att följa landslagets utveckling framöver. Jag hoppas förstås att Sundhage vet vad hon gör, att anfall är bästa försvar, och att min och Hanna Marklunds oro för defensiven således är ogrundad.