Det är 0–0 i målchanser efter 45 minuter. Det är en stor framgång för det svenska laget. För som det sägs: ”anfallsspel säljer biljetter, försvarsspel vinner pokaler.”

Och det är pokaler vi vill ha.

Japan har mest boll, och har varit närmast att skapa målchanser. Men utöver två korta perioder har Sverige spelat väldigt tryggt, och haft full koll bakåt.

Annica Svensson är lysande på högerbacken. Hon går aldrig bort sig, utan finns hela tiden på plats. Emma Berglund och Linda Sembrant äger mittförsvaret. Och Sara Thunebro släpper, med god hjälp av Marie Hammarström, absolut inte till något på vår vänsterkant.

Jag minns hur Thunebro närmast var rundningsmärke i VM-semifinalen. Då blev hon gång på gång uppsnurrad av Shinobu Ohno. Nu är alltså Thunebro felfri. För jag tror inte det var hennes fel att hon behövde dra på sig en varning. Jag tror att det var Sembrant som föll för tidigt.

Sverige måste våga kliva upp högt med backlinjen, och döda ytorna centralt. Japan har ingen riktigt snabb djupledslöpare, och vill spela kortpassningar på mitten. Det har svenskorna förhindrat framgångsrikt hittills. Förutom backlinjen har Caroline Seger och Lisa Dahlkvist bra kontroll på det centrala mittfältet.

Offensivt har vi däremot inte fått till mycket spel. Lotta Schelin har inte alls kommit rätt i matchen. Hon har knappt haft bollen rättvänd en enda gång. Men det behövs ju inte mycket för att hon skall skapa målchanser. Så förhoppningsvis lossnar det efter paus.

Jag tycker att fler bollar borde gå via Sofia Jakobsson på högerkanten. Hon känns glödhet.

Slutligen ett litet tips till spelarna. Jag såg Japans målvakt Miho Fukumoto på Gamla Ullevi. Och hon tyckte inte om höga skott. Inte alls.
Precis lika säker som hon kändes på låga skott, lika darrig var hon när bollarna lyftes. Så skjut högt!