Två herrlandskamper har fått mig att fundera lite över hur väl rustat vårt landslag är för det som medföljer sommarens EM.
Jag tänker på det som följer med utanför själva spelet på planen.
Under herrarnas landskamper mot Österrike och Färöarna har jag följt med på twitter samtidigt som jag följt matcherna.
De svenska spelarna har inte fått mycket beröm, utan inläggen har innehållit saklig kritik, osaklig kritik, dåliga skämt, rena hån och många andra mindre smickrande saker.
Även den rent journalistiska bevakningen har innehållit intressanta inslag. Exempelvis kallade Radiosportens Christian Olsson i fredags vårt mittfältspar Andreas Granqvist och Jonas Olsson för trädgårdstomtar.
Jag noterade att en av spelarna – kan det ha varit Mikael Lustig? – tyckte att reaktionerna efter Österrikematchen ändå var något positivt. För saker som folk skämtar om är sådant som de bryr sig om. Och fotboll skall vara en sådan sak.
I sommar kommer med stor sannolikhet även damlandslaget att engagera en stor del av vår befolkning. Då får tjejerna också räkna med att bli föremål för skämt, hån och osaklig kritik. Speciellt om de inte får alla resultat med sig.
Jag hoppas att tjejerna klarar av att ta det på ett bra sätt.
Men det blir inte lätt. För i ett hemmamästerskap hamnar man närmare den här typen av kritik än man gör om mästerskapet spelas i exempelvis Tyskland eller Storbritannien. På hemmaplan är det väldigt svårt att komma undan löpsedlar, artiklar, tv-inslag och så vidare.
Jag vet att tjejerna delvis är rustade, eftersom de i sin vardag som fotbollsspelare får utstå en hel del på grund av sitt kön. Jag tänker bland annat på alla de där nedvärderande kommentarerna som dyker upp i princip varje gång de större tidningarna skriver om damfotboll.
Senast som kommentatorsfälten överöstes av sådana där nedvärderande kommentarer var i våras i samband med landslagets matcher mot pojklag.
Jag minns att Caroline Seger då skrev så här på twitter:
”Förlust mot killar = Debatt, ramaskri och miljontals kommentarer. Vinst mot killar = Danny & Molly blev ett par”
Det ligger förstås en hel del i hennes inlägg – i många fall är otack världens lön. Samtidigt borde Seger veta vid det här laget att de stora tidningarna inte är så intresserade av löpande resultatrapportering när vi pratar mindre idrotter. Utan de vill berätta en story som väcker uppseende eller känslor.
Och för de som inte känner till de fysiska skillnaderna mellan män och kvinnor är en förlust för damernas A-landslag mot ett P15-lag anmärkningsvärd.
Enligt samma princip får Seger väldigt mycket större uppmärksamhet för artiklar som den här om sexuell läggning än för artiklar om hennes sportsliga prestationer. Det är sådan verkligheten är – på gott och ont.
Intresset för artikeln om Seger är för övrigt så stort att den en timme efter herrlandslagets VM-kval fortfarande toppar listan över dagens mest lästa artiklar på Aftonbladets sportsida.
Aftonbladets sportsajt 22.08 i kväll
I de stora mästerskapen blir tjejernas resultat dock viktiga även för de stora tidningarna. Framför allt om mästerskapen spelas på hemmaplan.
Jag är övertygad om att EM kommer att få väldigt stort utrymme i svensk media under juli månad. Och som sagt, långt ifrån allt kommer att vara positivt.
Jag har sedan länge slutat att titta igenom läsarkommentarer på de stora mediernas hemsidor efter landslagets matcher.
Spelarna kan också göra som jag, och skippa tidningarnas kommentatorsfält. Helt kommer de inte undan, i varje fall inte om de finns, och marknadsför sig själva och sin sport, på sociala medier som facebook och twitter.
Men det är stor skillnad på hat som i grunden riktar sig mot själva sporten, och mot hån personligen riktade mot en själv. Här har tjejerna inte den vana vid mördande kritik som spelare i herrlandslaget kan få utså. Minns hur Mikael Lustig blev hånad för Ukrainas första mål i EM i fjol – det där vår högerback inte höll sin stolpe. Och i dag är det exempelvis Ola Toivonen som fått sig en och annan känga.
Men Pia Sundhage har ju utsatt sina spelare för en mängd mer eller mindre udda tester. Jag gissar att hon har en idé för hur man skall klara den här biten också.
Det här med att försöka skärma av spelarna som gjordes under OS i fjol – då de bland annat hade twitterförbud – funkar inte på hemmaplan. I så fall får man låsa in dem på deras hotellrum och ta ifrån dem telefoner, datorer och tv-apparater. Och det låter väl knappast som någon bättre lösning…
En blogg om internationell damfotboll 
Jag tycker att du missar att det finns en stor skillnad i hånandet. Herrarna blir hånade för att de spelar dåligt – hånen i sig är inte snygga eller ens okej, men det är ändock kopplade till prestationen. Damerna blir ofta hånade för att de är kvinnor, och spelar fotboll. För mig är det inte ens nära samma sak.
Och jag tror att spelarna kan hantera det. En del av de mer utsatta spelarna under de senaste mästerskapen brukar inte läsa twitter under mästerskapen. Jag vet att Lindahl exempelvis Lindahl, som ofta hånas på ett brutalt sätt i sociala medier under mästerskap, släpper twitter så fort landslaget samlas innan mästerskap.
Och gällande Segers twittrande. Glimten i ögat, helt klart. Vi har pratat om just det tillfälle du tar upp. Hon skrattade och sa ”folk är ju roliga, och det är jättekul – för de blir så provocerade”.
Så nej, jag tror inte det här är något vi ska vara oroliga över. Det enda ”orosmomentet” jag ser här är om vi journalister börjar fråga spelarna om det.
”På twitter tycker folk att… Vad känner du när du hör det?”.
Jag vet inte om jag uttrycker mig oklart, men jag tar ju upp näthatet mot damfotbollen, och skiljer det från de reaktioner som herrarna möter. Fast jag menar att damerna kommer att drabbas av motsvarande reaktioner också – om de inte gör kanonmatcher.
Och även om det går bra kommer säkert någon eller några spelare ändå att få hård kritik. Du nämner Lindahl. Hon är en av de spelare som fått även den kritik som herrarna drabbas av. Och hon verkar ha tyckt att det varit väldigt jobbigt.
Jag menar också är att det inte på något sätt är lika lätt att skärma av sig när mästerskapet går i Sverige. Även om spelarna struntar i att kolla twitter och facebook kommer de att mötas av löpsedlar, rubriker, reaktioner från folk på stan och så vidare. Gör man en dålig match finns det risk att man kommer att få väldigt många påminnelser om det. Påminnelser som laget slapp exempelvis i Tyskland.
Det kommer säkert vara tuffare än vad många är vana med och framförallt de unga spelaren som eventuellt kommer med i en trupp får nog tufft om det går i mot. De är inte vana med den sortens uppmärksamhet och i många fall okunskap som folk anonymt häver ur sig på sociala medier. De mer rutinerade spelarna har nog en större förberedelse för det då de har mött den sortens okunskap genom hela sin karriär och förhoppningsvis lärt sig hantera eller slå den sortens kritik ifrån sig. Men jag tror här att det blir otroligt viktigt hur landslaget som grupp hanterar detta tillsammans.
Sedan håller jag med Alva när det också kommer handla om hur ni journalister väljer att ställa frågor eller skriva artiklar om det.
Ja går det inte bra kommer Pia att få kritik av mej iallafall, tar man inte med en spelare som Lollo Fors, utan prövar tjejer som ej har i A-landslaget att göra? Har hon en övertro på sej själv som ledare måntro! Har hört i England, att de är väldigt förvånad över det, eftersom det ser vilka kvalitéer hon har.