Europamästarinnor 2013.
Tyskland vann finalen med 1–0 efter mål av Anja Mittag. Den stora guldhjältinnan hette dock Nadine Angerer – som tog två straffar.
Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.
Enligt Uefas officiella statistik var det 3–2 till Norge i klara målchanser – fast det var inte den final som jag såg. För i den var det 8–4 i målchanser till Tyskland.
De siffrorna skvallrar om att den tyska segern totalt sett var rättvist. Men efter att ha träffat Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen i den mixade zonen vet jag åtminstone två spelare som känner att det borde ha slutat annorlunda.
Framför allt Gulbrandsen fick verkligen kämpa för att jobba sig förbi alla närvarande reportrar. Att hon trots allt stannade och berättade om sin olycka för alla som önskade är beundransvärt.
I skytteligan vann Lotta Schelin närmast före Nilla Fischer, och med Louisa Necib som trea. Den prisutdelningen slarvade dock Uefa bort rätt rejält. När de båda svenska vinnarna offentliggjordes hade minst 30000 av de 41301 åskådarna lämnat Friends Arena. Klantigt.
Nu skall jag skriva ihop mina texter till morgondagens tidning. Det finns anledning att återkomma med betydligt fler synpunkter inom en inte alltför lång framtid.
En blogg om internationell damfotboll 
En liten parentes: Efter att ha sett samtliga Norges matcher och fått ett bra grepp om landslaget och dess spelare ställer jag mig frågandes till hur Caroline Graham Hansen kunde bli utsedd till landets bästa spelare förra året. Min insyn i norsk damfotboll är begränsad och jag vet inte hur spelarna presterade förra året, men det jag ser när jag tittar på Hansen är en spelare med oerhört mycket talang i sig, men väldigt mycket att lära. Jag tycker att hon tar fler felaktiga än korrekta beslut under 90 minuter fotboll. Av någon anledning påminner hon mig om en ung Zlatan. Otroligt hyllad för sina dribblingar, men i verkligheten så pass bollkär att det skadar lagets anfallsspel mer än det gynnar det. Möjligen en världspelare i vardande, men i behov av en god mentor.
Man ska nog inte dra för stora växlar av EM när det kommer till vissa spelares prestationer. Graham-Hansen var förvisso inte produktiv, straffen hon fixade i finalen var väl egentligen det första av riktigt värde hon gjorde, men hon är ung och att spela första mästerskapet visade sig vara tufft för många spelare.
Jag tänker då främst på Pernille Harder som i LFC är ‘effektiv’ och går rakt på mål, i EM blev det väldigt lite uträttat för henne och hon var tydligt tyngd av stundens allvar. Även Jessica Samuelsson som i LFC plockar ner de flesta anfallsspelare hon ställs mot, även världsstjärnorna i Tyresö och Malmö, hade det riktigt tufft i några av matcherna under EM.
Sen måste jag också ge Norge cred för spelet de visade upp i finalen, mycket bättre och roligare att se på än vad man presterade mot Danmark.