Såg häromdagen att Elitföreningen Damfotboll (EFD) har som mål för året att publiksnittet i damallsvenskan skall öka med drygt 13 procent i år. Det känns visionslöst.

För 13 procent motsvarar 16000 åskådare – vilket är vad Marta ensam borde locka till Tyresös elva bortamatcher. Och då har jag inte räknat in effekten hon kan ha på hemmaplan…
I varje fall hade Umeå ett bortasnitt på 28482 och 28563 under Martas två senaste säsonger i allsvenskan. Året efter (2009) hade siffran sjunkit till 14027. Kalla sänkningen för Martaeffekten. Eller möjligen Martadefekten.

Och räkna alltså med att Marta lockar minst 15000 åskådare till Tyresös bortamatcher. Jag vet inte om EFD har gjort det?

För har jag rätt i min uppskattning behöver övriga lag bara behålla sina publiksiffror från ifjol för att serien som helhet skall nå de fegt satta målen.
Eller ja, AIK behöver öka från 215 till 652 för att komma upp i Hammarbys notering från ifjol. Och Vittsjö behöver öka från 388 till 655 för att tangera Dalsjöfors snitt.

I höstas slog sig EFD för övrigt för bröstet med att allsvenskan hade ”den näst största ökningen på 2000-talet”. Alltså näst högsta ökningen – inte näst högsta snittet.
Och visst var det positivt att 122030 personer såg damallsvensk fotboll 2011. Men jag tycker att det borde ha varit fler. För som jag ser det utnyttjades inte VM-bronset tillräckligt.

Förutom i omgångarna närmast efter VM så lät både förbundet och EFD bli att surfa på vågen. Utöver Kif Örebros fina siffra på 2047 i deras första match efter VM blev bronseffekten närmast omärkbar.
Umeås 3525 mot Malmö var nämligen en seriefinal, och borde ha lockat en sådan siffra även utan VM.

Här är publiksnittet för damallsvenskan under 2000-talet:
2000: 325
2001: 468
2002: 703
2003: 922
2004: 1127
2005: 1110
2006: 814
2007: 972
2008: 892
2009: 824
2010: 652
2011: 924