I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.
I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.
På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.
Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.
Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.
Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.
”Du får spela i samma liga som Marta”
Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.
Marta
Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.
Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.
Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.
De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.
Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.
Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.
Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?
Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.
När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.
Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.
Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.
Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.
Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.
Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.
Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.
Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.
Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.
Anja Mittag
När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.
LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.
Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.
När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.
Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.
Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.
Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.
Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:
Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island
Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge
Maren Mjelde
Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark
Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.
En blogg om internationell damfotboll 
Fast det går ju ändå inte att jämföra LFC och FCR vad gäller namnbyten. LFC genomförde ett namnbyte för 12 år sedan efter att under lång tid pendlat mellan Damallsvenskan och Div 1 Södra. LFC gjorde detta för att få möjligheten att etablera sig i Damallsvenskan och undvika den limbo där man var överlägsna i Div 1 men för svaga för Damallsvenskan. Rosengårds namnbyten har ju bara handlat om att behålla sin överlägsna position ekonomiskt (eller i fallet när man blev LdB överleva ekonomiskt) vilket inte känns riktigt lika motiverat.
Vad gäller egna produkter så har du ju rätt men då LFC inte har fler egna flicklag än sitt unga F19-lag så är det ju rätt uppenbart att man inte kommer få några såna inom överskådlig framtid. Jag hade givetvis helst sett att LFC hade haft resurser till egna flicklag ner i åldrarna men när man nu inte har det så känns fadderverksamheten samt fokusen på att leta talanger i Östergötland som en utmärkt kompromiss.
Håller med om att det finns skillnader när det gäller aktuella namnbyten. Men, även om det varit på olika nivåer har ju i princip alla damallsvenska namnbyten haft syftet att få stabilare ekonomi. Och det är ju betydligt fler klubbar än Rosengård som bytt namn de senaste 15 åren.
Nu svarar jag på två kommentarer samtidigt. Den spelare som fått sin första spelarlicens i en förening brukar räknas som egen produkt. Licensen får man det år man fyller 15. Man kan alltså vara egen produkt i Rosengård även om man har en annan moderklubb. Och Rosengård har faktiskt fostrat många elitspelare – något de sällan får cred för. Man ser liksom bara vilka som spelar i den egna elvan.
Jag är inte ute efter att svartmåla någon klubb, utan tycker att LFC har gjort ett bra jobb med de unga svenska talanger de plockat in. Samtidigt tycker jag att det borde finnas fler Linköpingstjejer i damallsvenskan. Klubben har ändå varit uppe i högsta serien så länge att fler småflickor i stan borde ha motiverats att satsa på att bli elitspelare.
Men av ”äkta Linköpingstjejer” är det väl bara Emilia Larsson som fått speltid hittills i årets damallsvenska? Eller missar jag någon?
Intressant med mittfältarna… Närmar sig OS nu, så hur hade du format det svenska mittfältet där? Hur ser din trupp ut? Älskar bloggen och intressant att höra dina tankar. Särkilt trupperna😁
Ännu så länge står jag fast vid den trupp jag tog ut tidigare i vår. Men ge det några veckor till så kanske det ser annorlunda ut.
Nja, jag tror att intresset för damfotbollen i Sverige skapas genom att fler lag kan konkurrera om guldet; att vi har en allsvenska som är oviss från början och spännande in i det sista. Jag skulle tex gärna se ett slutspel, det är jag övertygad skulle dra publik. LFC:s problem är ju inte att dra publik till de matcher som verkligen betyder något utan till matcherna mot botten och mittenlagen. Jag tror också att det är för många lag i DA som inte håller måttet. Vad det gäller publik så borde ju rimligen Rosengård (aka Malmö) ha mer publik då det bor fler människor i Malmö än i tex Lkpg, plus att man har Marta.
Om vi pratar publikintresse har du garanterat rätt att det skapas genom spänning. Avgörande toppmöten lockar publik.
Däremot tror jag inte att utländska toppspelare bryr sig om hur jämn serien är. De tittar på lönenivå och på seriens klass. Finns det lag som innehåller namnkunniga spelare och som hävdar sig i Champions League slår det ut jämnhet alla dagar i veckan.
Att dra ner antalet lag tror jag inte en sekund på. Det skulle bara göra det svårare för svenska, unga talanger att få speltid i damallsvenskan. Jag tror istället – som Jonas Eidevall och Pär Lagerström förespråkar – på en en utökning till 14 eller 16 lag.
Tillbaka till publiksiffrorna. Som Sigge skriver har damfotbollsklubbar från storstäderna ingen nytta av att de kommer ju från orter med mycket folk. Det är ingen slump att Eskilstuna och Piteå har bäst publiksiffror i damallsvenskan. Det är klubbar från halvstora orter där lagen får stort genomslag i media.
I Stockholm, Göteborg och Malmö är det herrfotboll som dominerar och får motsvarande genomslag. Mindre sporter som damfotboll hamnar lätt i skymundan. Så egentligen borde LFC ha bättre förutsättningar för höga publiksiffror än Rosengård.
Håller med om att LFC borde ha bättre publiksiffror än FCR men faktum är att hela Linköpingsidrotten är lika undervärderad av folket här, vi har ju starka elitlag i alla större sporter, vilket gör att det inte är ett problem isolerat till just LFC.
Linköping kan för mig sägas va en kommun man flyttar till för att studera i och sen flyttar ifrån, vi har en enorm genomströmning av invånare men tyvärr allt för få som väljer att bo kvar. Detta gör att de flesta som bor här har väldigt liten om ens någon ‘lokalpatriotism’ och det tror jag är en viktig faktor.
En annan faktor som påverkar negativt är att vi är en tjänstemannakommun och den gamla sanningen att ‘arbetarkommuner’ inte bara har bättre kulturutbud utan också större sportintresse är ju tydlig om man jämför oss med grannkommunen Norrköping.
Med det sagt så tycker jag tyvärr att man kunnat ana en viss defaitistisk inställning när det kommer till möjligheterna att skapa intresse kring laget. Nu känns det dock som det börjat röra på sig i klubben t ex med experimentet senast mot Örebro som ju får sägas vara lyckat såväl i att det kom nästan 3 gånger fler än i seriepremiären (låt vara med god hjälp av vädret) samt att det gav flera extra artiklar i (lokal)media.
Nästa hemmamatch mot UIK har man ju i alla fall alla möjligheter att marknadsföra lite extra med tanke på vad den innebar ifjol och det ska bli intressant att se om man väljer att göra så samt hur mycket åskådare det blir på den.
Tack för det svaret! Kan hålla med om att Gunnarsdottir är mer av en ”köttare” än Seger, och kanske delvis därför är/kan ses som snäppet vassare. Håller också med om att hon är en bättre bollvinnare än Seger. Men ditt uttalande om att ”med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger” begriper jag inte, tänk om Sverige skulle återgå till 4-4-2, vore det då inte ren idioti att peta Seger från det centrala mittfältet? För Dahlkvist och vem då, Appelqvist? De Jongh? Antar att du menar för ett europeiskt topplag eller liknande.
Det är en fin lista du fått ihop, är något överraskad av att se Mjelde så högt upp (”topp 15”), och saknar möjligtvis Camille Abily. Även Elise Bussaglia, Sophie Schmidt, Diana Matheson, Rumi Utsugi och kanske Lisa Dahlkvist borde vara i närheten? Fast Schmidt har inte ens varit ordinarie i Frankfurt, och de senaste gångerna jag sett henne har Dahlkvist slarvat rejält i passningsspelet. Hur nära skulle du säga att Dahlkvist är?
De offensiva mittfältarna känns mer som släpande forwards (playmakers), förutom Lloyd är där ingen jag hade velat ha i ett tvåmannamittfält då de är för svaga defensivt. Men det är klart att de är sköna lirare att ha med till exempel bakom anfallaren i ett 4-2-3-1.
När man ser din lista känns det jobbigt för Rosengård att hitta en ”värdig” ersättare till Gunnarsdottir, just Seger hade ju varit klockren men då hon ser ut att gå till Lyon har jag ingen aning om vem de ska ersätta henne med.
Hej. Jag tycker inte att det har lyft när vi har spelat med Seger som en av två svenska innermittfältare. Däremot fyller hon som sagt sin plats i ett tremannamittfält.
Om Sverige hade spelat 4-4-2 i nuläget hade jag gärna sett Dahlkvist och Fischer på centralt mittfält. Det hade öppnat för fler offensiva spelare på kanterna. Men eftersom Fischer verkar vara fast i backlinjen håller jag med dig om att det trots allt inte hade gått att gå förbi Seger i nuläget. Förhoppningsvis kan dock De Jongh snart vara där och utmana.
När det gäller Maren Mjelde är det möjligt att jag övervärderar henne. Men jag var makalöst imponerad av hennes defensiva speluppfattning när hon var i Göteborg. Hon satte inte fötterna på fel ställe många gånger, utan stod hela tiden rätt.
Du nämner ett antal högklassiga spelare som hamnade just utanför min lista. Abily borde kanske ha varit med, kanske Utsugi också – hon har sett vass ut de senaste gångerna jag sett henne spela.
När det gäller Dahlkvist har hon en underbar inställning, det är en riktig vinnartyp. När hon är i form är hon en världsspelare, då skulle hon kunna slå sig in på listan över de bästa tvåvägsspelarna. Tyvärr är det som du säger, ibland har hon dålig procent i kortpassningsspelet, vilket gör att hon nu bara hamnar nära.
Det kan ju faktiskt vara så att Seger och Dahlkvist missgynnas i en sådan här jämförelse eftersom de är de spelare som jag/vi ser oftast och därmed granskar hårdast. Det blir lätt att man bara ser det positiva med spelare som man bara ser någon gång ibland.
Jag delar din uppfattning att det blir jobbigt för Rosengård att hitta en ersättare. Framför allt att hitta någon som har Gunnarsdottirs skalle. Sådana spelare växer inte på träd.
Ja, allt står och stampar i Damallsvenskan, precis som det gjort sedan tidernas begynnelse. Tolv lag, varav fyra topplag, fyra-fem mittenlag och resten bottenlag, om beteckningen tillåts. Varför inte äntligen förverkliga idén om en serie där, efter att halva säsongen har gått, klyva serien för att låta de sex bästa lagen fortsätta med en slutspelsfas, medan de sex återstående får kämpa om fortsatta äventyr i Damallsvenskan och/eller kvala med lag från Elitserien om allsvenska platser? Detta är ett förslag som förordats från olika håll, bland annat förfäktade Linköpings FC:s förre klubbdirektör Anders Mäki detta. Tyvärr är motståndet kompakt från två håll. Dels är det fotbollens inneboende konservatism, representerad av EFD och SvFF, dels är det klubbarna själva (med de sämsta lagen) som motsätter sig att hamna i en ”B-grupp”. Precis som inom ishockeyn vill många i stället utöka nuvarande Damallsvenskan med fler (svaga) lag underifrån.
Så länge detta sakernas tillstånd fortsätter så riskerar Damallsvenskan att åderförkalkas, medan publik- och mediaintresset svalnar alltmer. Visst kan FC Rosengård satsa ytterligare på att bli en av Europas bästa damfotbollklubbar och segla ifrån resten av sina svenska konkurrenter. Om detta är enbart av godo, som exempelvis du Johan Rydén vill hävda, kan starkt betvivlas!
Glömde bort att säga att fokusen på moderklubbar känns lite märklig faktiskt för är det inte så att LFC genom att inte plocka till sig alla talanger längre ner i åldrarna vitaliserar övriga lag i stan och låter fler spelare få chansen att utvecklas till toppen av sin nivå. Det känns som att antalet spelare som ‘gallras ut’ tidigt ökar ju mer centrerat talangutvecklingen är till ett dominerande lag och då kanske LFC:s modell är bättre för damfotbollen som helhet. Faktumet att det alltså bara är i Linköping som antalet spelare ökar, och alltså inte i Malmö trots FCR:s framgångar, tyder ju på att det kan vara på det sättet.
Är också lite nyfiken på hur du räknat fram antalet egna produkter FCR har för handlar det om att de ska ha spelat hela sin karriär i laget är jag mycket tveksam till om du hittar en enda. Handlar det om att de ska ha plockats upp från F19-laget så har LFC en sån spelare i Emilia Larsson samt ett antal spelare från F19-laget som fått göra inhopp i Damallsvenskan i år och ifjol.
Angående mittfältare(defensiv), personlig favorit och en av de mer spelintelligenta som blir lite bättre för varje år som går tycker jag är Schweiz Lia wälti. Kanske inte riktigt slår sig in på en sådan här lista ännu. Tycker heller ingen svenska just nu gör det. Marozsan måste väl vara med på top 15. Laudehr och Heath också kanske?
Wälti är väldigt bra, absolut en spelare som kommer att kandidera på en topplacering för defensiva innermittfältare. Marozsan blir väldigt intressant att följa i Lyon – kanske att hon får sitt stora genombrott där. Hon har ju verkligen grym potential.
När det gäller Heath och Laudehr är de också väldigt bra, men min listning den här gången handlade bara om centrala mittfältare. Även om framför allt Laudehr tidigare spelat mycket centralt ser jag numera duon i första hand som kantspelare.
FCR:s publiksnitt är något missvisande eftersom några få matcher med höga publiksiffror höjer snittet avsevärt. Mediansiffran är betydligt lägre.Många av biljetterna är dessutom fribiljetter, men det kanske gäller för dom damallsvenska lagen över lag. Malmö är visserligen en större stad än Linköping men konkurrenssituationen i staden är samtidigt svår.
En omständighet i FCR:s fall är ju stödet från kommunen. Det tål att diskutera om kommunen ska stödja kommersiell elitidrott, särskilt när man tänker på klubbens värvningspolitik och lönenivåer.
I fjol kollade jag mediansiffrorna en gång, och såg att Linköpings ligger på klart lägre nivå än Rosengårds.
LFC har varje år någon gratismatch som drar upp siffrorna. 2014 lockade exempelvis den matchen 5221 åskådare – 43 procent av klubbens totala publiksiffra det året.
Kommunal sponsring är en intressant fråga. Här har ju dock inte Rosengård ensamt – exempelvis har ju Vittsjö fått ett fint tillskott från Hässleholms kommun i år.