Schough – en kanonvärvning för Göteborg

Olivia Schough

I dag på seneftermiddagen presenterades Olivia Schough som nyförvärv av Kopparbergs Göteborg FC.

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag om att det var en av de allra bästa värvningarna Göteborg kunde göra. För Schough är precis den personlighet som KGFC  och damfotbollen i Västsverige har saknat – en färgstark marknadsförare av sporten.

Göteborgs trupp har ju varit sällsynt grå de senaste åren. Så grå att lokalpressen i Göteborg i princip har slutat skriva om damfotboll. Men med Schough får man den profil som saknats.

På förhand har jag betydligt större förväntningar på henne vid sidan av planen än på. Men hon bör även kunna bidraga med en hel del energi på planen till ett lag där spelarna har haft ganska lätt att börja hänga med huvudena.

En annan viktig värvning gjordes i går av laget på motsatt sida av Sverige, IFK Kalmar. Jag hade tänkt få in kust-till-kustbanan på ett smart sätt här. Men så smart blev det väl inte…

Däremot blir det Ifeoma Dieke som får uppgiften att hålla ihop nykomlingens mittförsvar. Det är väl det som kallas ”en stor utmaning”.

För Kalmar kommer att vara rejält nederlagstippat inför damallsvenskan. Och lagets försvar kommer att utsättas för stora hållfasthetsprov. Men Dieke var en bra rekrytering. Kalmar har nu hittat både spännande målvakter och en bra mittback. Klokt värvat.

Ifeoma Dieke

Dieke har varit en viktig pjäs i Vittsjös försvar, där hon startat 62 av de 66 allsvenska omgångarna de senaste tre åren. I fjol släppte Vittsjö in 30 mål, klart minst av de fem bottenlagen. Hur tungt tapp det här är för det nordskånska laget återstår att se.

Apropå damallsvenskan lanserades Segerpotten under nyårshelgen. Det handlar om ett initiativ att ge de damallsvenska segrarna prispengar.

Initiativet är bra. Går det att få ihop en prispott är det naturligtvis välkommet för det lag som vinner. I nuläget har Segerpotten nått närmare 41 000 kronor. Det blir intressant att se hur mycket pengar det blir till slut.

Däremot reagerar jag på Caroline Seger:s ord om att det är konstigt att LFC inte fick någon segerpremie efter fjolårets SM-guld. För det är ju inte det minsta konstigt. Det finns ju nämligen inte många SM-guld som är kopplade till prispengar. Det är således konstigare med prispengar vid SM-seger än tvärtom.

När det gäller damfotboll och ekonomi har det kommit ett par positiva nyheter de senaste dagarna. En sådan är att Danmark har fått till ett tv-avtal för damlandslaget. DR har förvärvat rättigheterna fram till 2023. Det är första gången DBU kan sälja tv-rättigheter för damlandslaget. Hur mycket man säljer för framgår inte, bara att det är pengar inblandat.

När jag ändå är inne på Danmark kan det väl vara läge att njuta av den här fantastiska bollmottagningen och avslutningen från Pernille Harder. Det här målet skall naturligtvis läggas till på min lista över årets mål 2017. Det här är fotbollsgodis på högsta nivå:

Tillbaka till ekonomin. En annan positiv, ekonomisk nyhet kommer från Island. Där det framöver blir samma bonusar för landets herr- och damlandslag i fotboll.

Nu jublar spelare från hela världen över hur bra det är med jämställdhet. Och visst är det oftast bra. Men inte alltid. Personligen är jag mest intresserad av nivån på ersättningarna. Och den vet vi inget om, varken i Island eller Sverige.

För att faktum är att de allra flesta sporter i Sverige är jämställda såtillvida att idrottarna, oavsett kön, får noll kronor i ersättning när de är med i landslaget. De allra flesta idrottarna ställer upp på de villkoren, eftersom det är en ära att tävla på landslagsnivå. Om fotbollsförbundet strök alla bonusar och ersättningar för både herrar och damer skulle man plötsligt ha 100 procent jämställdhet mellan landslagen. Men hade det gjort damerna lyckligare?

Under hösten har jag för övrigt gjort ett stort arbete där jag kollat hur landslagsman och -kvinnor i ett antal idrotter finansierar sitt idrottande. Jag återkommer med en mer ingående genomgång vid ett senare tillfälle. Men jag kan ju avslöja att det inte tog lång tid att inse att fotbollsdamerna trots allt tillhör de idrottare som har det bäst förspänt i vårt land.

Det om det. TIllbaka till Island. En nyhet därifrån som både är bra och dålig är att Dagny Brynjarsdottir är gravid, och missar huvuddelen av säsongen 2018. Det är ju bara att gratulera henne, samtidigt som Island tappar en av sina allra viktigaste spelare i jakten på en VM-plats till nästa år.

Innan jag sätter punkt är det även läge att gratulera Asisat Oshoala – Afrikas bästa spelare 2017. Huruvida det är en korrekt utnämning eller inte kan jag inte uttala mig om. Oshoala har spelat i Kina under säsongen, och enligt Wikipedia gjort tolv mål där.

Jag har i inte sett några rapporter från den kinesiska ligan, och kan således inte bedöma hur bra Oshoala har varit. I Nigerias landslag har hon däremot inte uträttat något. Det spelade nämligen inte en enda landskamp under hela 2017.

Till Australien och ett litet kul klipp med världens tredje bästa spelare:

Slutligen tillbaka till Sverige. Först till Linköping där LFC tyvärr inte lyckades hitta någon kvinnlig tränare som kunde assistera Marcus Walfridson.

Och vidare till Malmö och FC Rosengårds första träning för året. En träning man sammanfattade i ett kort youtubeklipp.

Jag gillar den här typen av korta, men ändå informativa klipp. Hoppas FCR fortsätter att lägga upp sånt här. Och andra klubbar får gärna kopiera idéen.

24 tankar om “Schough – en kanonvärvning för Göteborg

  1. Japp, GP kallar henne landslagsstjärna på sin hemsida. Det håller jag inte med om att hon är längre. Jag håller dock med dig Johan om att media i Göteborg i princip har slutat skriva om damfotbollen i stan. Sämre bevakning har det aldrig varit. När det går dåligt förr ett herrlag som spelar i en hög serie brukar det nästan bli tvärtom, fler artiklar i lokalpressen.

  2. Schough kan nog bidra till mer medieintresse för KGFC. Hon kan nog också bidra med en del spelmässigt. Speed och viss målfarlighet finns när hon är som bäst. Kanske är också KGFC rätt klubb för henne om hon ska försöka återta en mer permanent plats i landslaget. Att hon nu är uttagen till nästa landslagstrupp tror jag däremot inte man ska dra för stora växlar på. Gerhardsson testar antagligen henne liksom så många andra spelare för att bilda sig en egen uppfattning om hennes kapacitet och möjlig roll i landslaget. Schough var ju också mycket ifrågasatt i landslaget under Sundhages tid, men det kanske mer ska läggas på Sundhage än på Schough, som självklart spelade när hon blev uttagen.

    Ja, den ständiga frågan – är pengar mer till bekymmer än glädje? Jag tror få eller inga seriösa idrottare i grunden motiveras av pengar, oavsett om det är särskilda ersättningar för landslagsspel, bonusar eller annat. Det är inte sådant som fört dem upp till landslagsnivå och gjort att de fått möjlighet att representera sitt land. Däremot kan de ekonomiska förutsättningarna i stort göra att det blir lättare att fullfölja en elitsatsning, exempelvis stöd till OS-idrottare.

    Vid en första anblick skulle det bli lika för olika idrottsutövare om alla penningersättningar som är kopplade till landslagsuppdrag togs bort – sport för sport och kvinnor och män lika. Det skulle inte bara bli lika – det skulle bli lika illa om man bara ser till den isolerade delen och beslutet. Konsekvenserna blir dock inte ökad jämställdhet i ett större (ekonomiskt) perspektiv, utan mindre.

    Bloggaren skriver: ”Nu jublar spelare över hela världen hur bra det är med jämställdhet. Och visst är det oftast bra. Men inte alltid.” När är det inte bra, undrar jag. Är det just för att också kvinnliga idrottare förväntas eller får ersättningar likt männen som frågan om ersättningars lämplighet alls kommer upp?

    ”Om fotbollsförbundet strök alla bonusar och ersättningar för både herrar och damer skulle man plötsligt ha 100 procent jämställdhet mellan landslagen.” Genom att bloggaren använder ordet jämställdhet blir det ett förenklat och försåtligt resonemang. Detta förstärks av: ”Men hade det gjort damerna lyckligare?” Nej, självklart inte, men är det damspelare som har argumenterat för att ta bort ersättningar för alla och på så sätt uppnå det som bloggaren kallar jämställdhet? Om jämställdhet uppfattas som något positivt och eftersträvansvärt är det ett märkligt ordval i sammanhanget. Genom skrivsättet framstår det som om damspelare och/eller andra vill uppnå jämställdhet till vilket pris som helst. Det är dessutom inte möjligt att bara med den här argumentationen avgöra om det är jämställt ens i ekonomiska termer mellan landslagen på dam- och herrsidan. Då måste man titta betydligt bredare och mer djupgående, exempelvis kring landslagens totala resurser. Då skulle det också bli meningsfullt att tala om jämställdhet.

    Om jag förstår rätt tycker bloggaren att äran att representera sitt land i ett landslag är nog och att ersättningar och bonusar egentligen är principiellt överflödiga. Det kan man hålla med om – eller inte. Samtidigt är detta ändå en jämställdhetsfråga i betydelsen att de som har mest att vinna på att det finns ersättningar och bonusar oftast är kvinnliga idrottare och i det här fallet fotbollsspelare. Den relativa andelen av de flesta damfotbollsspelares inkomster som ersättningar och bonusar kan utgöra är i de flesta fall betydligt större än motsvarande för de flesta herrspelare. Ett påhittat exempel: Om både damer och herrar ersätts med 100 kronor kanske det är en procent av en damspelares inkomst, medan det är en promille av en herrspelares inkomst. Att då ta bort ersättningen för båda leder knappast till ”100 procent jämställdhet”, utan i realiteten till minskad ekonomisk jämställdhet. Att också damer får ersättningar och bonusar är således ett litet steg mot ökad jämställdhet. Den som däremot vill öka den ekonomiska jämställdheten mer påtagligt skulle närmast argumentera för betydligt högre belopp för damer än för herrar. Hur realistiskt det är kan nog alla avgöra.

    Men visst finns det argument för att helt ta bort ersättningar och bonusar för alla. Ett sådant är att pengarna gör bättre nytta på annat sätt än att gå direkt till enskilda spelare. Det blir då en intern idrottspolitisk fråga att avgöra hur de pengarna ska användas istället. Därmed är det inte heller någon självklarhet att det skulle gagna damfotbollen.

    Bloggaren skriver att fotbollsdamerna tillhör de idrottare som har det bäst förspänt i landet. Det behöver inte innebära att det är bra, utan bara att det är bättre än för vissa andra. Vad skulle det vara ett argument för? Att sluta beklaga sig och vara nöjda med vad de har? Att systerligt dela med sig till de som har det sämre? Eller rent av att försöka få det ännu bättre? Eftersom det skrivs ”idrottare” så måste det väl också innefatta herrar. Hur många fotbollsdamer i landet har det bättre förspänt än fotbollsherrar? Jag ser fram emot de siffrorna!

    • 1) Du har rätt såtillvida att noll kronor i landslagsersättning skulle öka klyftorna inom fotbollen, och inom ytterligare några andra sporter där männen har gigantiska löner. Men i många andra sporter skulle inte konsekvenserna bli ökade klyftor.

      Ta exempelvis rodd, en sport där det inte finns några prispengar, och där utövarna i Sverige inte får ett öre av förbundet. De får tvärtom betala för att tävla. Det är exakt lika för män och kvinnor. Det är jämställt, men som jag skrev i inlägget, jämställt behöver inte innebära att det är bra.

      Jag tror en stor mängd av de landslagsidrottare som finns i jämställda sporter skulle ta damfotbollens landslagsspelares ojämställda ekonomiska förutsättningar rakt av. I det dagliga arbetet är det ju trots allt nivån på ersättningarna, alltså summan som kommer in på kontot, som är det allra viktigaste. Eller?

      Som jag också skrev i inlägget vet vi inte vad de olika fotbollslandslagen tjänar, vilket jag tycker är en högst relevant uppgift när man diskuterar frågan. Skulle Sveriges ojämställda ersättningar till och med kunna vara högre än Islands jämställda, och så vidare?

      Men visst är jämställdhet att eftersträva. Och Svenska Fotbollförbundet har massor att jobba på här, inte bara ekonomiskt utan kanske framför allt frågor av organisatorisk och strukturell art. Man skulle ju kunna börja med att tänka på både herr- och damfotboll. Nu upplever jag att man tänker herrfotboll, och sedan kanske någon vänlig skäl kommer med tillägget: ”Och hur blir det för tjejerna?”

      2) Den ekonomiska verkligheten är att de största, rena herrfotbollsklubbarna omsätter flera miljarder kronor. Real Madrid låg på drygt fem miljarder 2015. Gissningsvis ligger de största, rena damfotbollsklubbarna kring 20–30 miljoner kronor.

      Skillnaden består förstås inte bara av elakhet från herrarna, utan även av att det ekonomiska intresset för damfotboll är försvinnande litet, även om man sett små ljusningar den senaste tiden. Den viktigaste frågan över tid för damfotbollen är inte hur mycket pengar man kan få i sponsring/bidrag från herrfotbollen, utan hur man kan skapa ett sådant intresse och engagemang att damfotbollen genererar egna pengar.

      Tyvärr ser man sällan de frågorna i debatten. De drunknar i alla dessa utspel om hur synd det är om damfotbollsspelare. Och visst, jämfört med överbetalda herrfotbollsspelare är det otroligt synd om damerna. Det är således lätt att förstå att damerna gör ideliga försök att få del av sin storebrors överflöd, även om jag kan tycka att det blir lätt tjatigt.

      Jag vill ha mer fokus på hur damfotbollen skall kunna stå på egna ben.

      • Jag tycker att de svenska damfotbollsklubbarna bör få större ekonomiska muskler – det är hur enkelt som helst, det övriga blir lätt tjafsande som motverkar sitt eget syfte. Kan inte förstå att inte alla stödjer det i dessa trådar, sätter till alla klutar, tar alla möjligheter.

        • Det är så lätt att tycka till kring pengar som inte är ens egna.

          Om man sätter det här i ett mycket större sammanhang har vi i västvärlden skaffat oss vår rikedom på bekostnad av många länder i tredje världen. Personligen tycker jag nog att vi i väst står i betydligt större skuld till tredje världen än vad herrfotbollen gör till damfotbollen.

          Vi svenskar tillhör de mest privilegierade. Jag har inte räknat så noga, men vi skulle väl få lämna över 80–90 procent av våra tillgångar för att få en jämställd värld. Men hur många av oss är beredda att skänka sina egna tillgångar för att vi skall få en jämställd värld?

          Det finns massor av personer och verksamheter som jag hade unnat att ha de bättre ställt. Svenska landslagsdamer i fotboll kommer ganska långt ner på den listan. De har massor av fritid, får resa, se världen och tjänar mer än många ”vanliga” arbetare med klart mycket viktigare jobb än att spela fotboll.

          Därmed inte sagt att jag missunnar damfotbollen att få in pengar. Inte alls. Jag hoppas att klubbarna och spelarna hittar bättre sätt att attrahera folket, så att damfotbollen kan göra egna pengar.

      • Det blir något motsägelsefullt när i början skriver: ”…jämställt behöver inte innebära att det är bra.” och senare: ”Men visst är jämställdhet att eftersträva.” För att undvika det motsägelsefulla behöver nog jämställt och kanske också jämställdhet preciseras. Är det ekonomi eller förutsättningar i stort (eller något annat) som avses. Ett känt exempel är att damidrott länge fått nöja sig med sämre träningstider och andra förutsättningar än herridrott. I det avseendet är det möjligen mer jämställt idag.

        När du tar upp andra sporter, vars utövare har det sämre ekonomiskt ställt än damfotbollsspelare, tror jag tyvärr du spelar de krafter i händerna som tycker damerna bör nöja sig med vad de har. Ska någon flytta fram sina positioner i samhället, oavsett vad det gäller, är det knappast en framgångsrik strategi att hänvisa till de som har det sämre. Detta konserverar bara det rådande tillståndet eller bromsar möjligheterna. Hade de danska damlandslagsspelarna fått höjd ersättning om de jämfört sig med de mindre bemedlade? Knappast. Att några idrottare får det bättre kan ju faktiskt också på sikt utgöra ett steg mot att även andra får det bättre. Hur ofta tittar herridrottare på damidrottares ekonomi och säger – vi är nöjda och behöver inte mer?

        Vi diskuterar också flera olika frågor sammanvävda i varandra och litet sorteringsarbete kan nog vara befogat. När det gäller frågan om ersättningar och bonusar med mera för landslagsspel är det självklart intressant att jämföra vilka nivåer dam- och herrspelare har. Det är väl också därför de siffrorna hålls hemliga i många fall. De inblandade vet att om siffrorna skulle bi officiella så blev det en ny diskussion. De som offentliggör siffror gör det när det är ekonomiskt jämställt. Då blir det en PR-vinst snarare än en självklarhet. Därför kan vi nog förutsätta att herrspelare generellt har betydligt högre ersättningar än damspelare när förbunden håller tyst. Att damspelare och deras representanter håller tyst kan bero på tystnadsklausuler i avtal, men också att de för tillfället nöjer sig med det som åstadkommits. Som vi haft uppe några gånger tidigare: så länge SvFF säger sig representera både dam- och herrfotboll, så bör de också fortsätta arbete för jämställdhet i alla avseenden. Här håller jag med dig om att det inte endast är ekonomi som är av betydelse. Med en enkel metafor – om vågskålarna väger olika och ska väga jämnt måste det antingen plockas bort något i den ena eller läggas till i den andra. Lika mycket lagt i båda förändrar inte det inbördes förhållandet.

        Det var en av de stora frågorna – förbund och landslag. En annan stor fråga du tar upp är herrfotbollens attraktivitet och ekonomi kontra damfotbollens. Man kan fråga varför mer eller mindre stora och kända klubbar inom herrfotboll startar med damfotboll överhuvudtaget. Ett svar är att det är att köpa sig relativt billig goodwill hos andra delar av befolkningen än de som traditionellt intresserar sig för herrfotboll, vilket i sin tur kan generera mer intäkter på sikt. Damfotboll är reklampengar som lika gärna kunde gått till något annat. Ett annat svar är att de vill skaffa sig goodwill som samhällsinstitution och i lokalsamhället. Genom detta stärker de sin ställning och ”krattar manegen” för framtiden. Det är alltså sociala och politiska motiv bakom satsningen. Ett tredje svar är att det finns ett genuint intresse för damfotboll och att utveckla en del av verksamheten. Det går att vinna titlar och sportsliga framgångar med förhållandevis små ekonomiska medel. Vilka de bakomliggande motiven är lär vi aldrig riktigt få reda på – det stannar i styrelserummen. Beroende av hur ”fotbollslandskapet” ser ut i respektive land i form av konkurrens med mera kan en del av ovan motiv kanske också gälla för renodlade damfotbollsklubbar.

        Det finns minst ett huvudargument som knyter samman förbund/landslag med klubbfotboll – hur genereras pengar och på vilka grunder ska de fördelas. Om man går uteslutande på att ”marknaden” styr eller till och med att marknaden = sanningen blir det ett rätt enkelt svar. De som genererar ska få och som grundprincip ingen annan. Förbund och eventuellt också klubbar som siktar in sig på värderingar som jämställdhet måste hitta och kanske till och med ”uppfinna” andra argument.

        Att du har tröttnat på ”…hur synd det är om damfotbollsspelare…” framgår med all tydlighet i dina sista två stycken. Du har uppenbarligen noterat betydligt fler ”utspel” än jag gjort. Har någon verkligen hävdat att den viktigaste frågan för damfotboll är sponsring/bidrag från herrfotbollen? Här verkar det snarare som du själv gör det du kritiserar SvFF för – att se damfotboll som en fattig avvikelse från herrfotbollen. Vilka ”ideliga försök” att ”få del av sin storebrors överflöd…” tänker du på? Det kan ju knappast handla om ersättningar och bonusar från förbund till landslag. Förbunden representerar ju hela landets fotboll, eller hur?

        Jag håller med dig om att damfotboll måste hitta mer av egna vägar att gå för att flytta fram sin position och attraktivitet. Utan att avkräva dig några svar så skulle det vara intressant att ta del av dina funderingar kring damfotbollens självständiga utveckling. Själv noterar jag ibland att när damfotbollsspelare får frågan om någon förebild svarar de ofta med ett herrnamn – så lång har vi kommit…

      • Hoppsan – här slank det emellan ytterligare en kommentar från Johan. Min kommentar kl 20.57 var närmast svar på Johans kommentar kl 15.05.

        Om jag ändå passar på att säga något om kommentaren kl 18.05: Vad påverkar ett samhälle negativt snabbast – om sopåkarna eller läkarna strejkar? Mmm – gissa. Du har naturligtvis rätt i att om man gör en värderingsskala på hur viktiga olika arbeten och insatser är för mänskligheten handgripligt, så kommer fotbollsspelare rätt långt ner på listan. Samtidigt kan fotboll ge både hopp och tro i en förtvivlad värld och situation. Hur värderar man det?

        När damfotboll och damfotbollsspelares väl och ve diskuteras måste det nog ändå göras SOM OM det vore helt livsviktigt. Om man alltför ofta sätter det i relation till fattigdom, krig och miljöförstöring blir diskussionen futtig och tämligen meningslös. Jag gissar och hoppas att du fortsätter med bloggen – trots en ofta dyster värld…..

      • Johan 8 januari, 2018 kl. 18:15:

        Som sagt, det där du skriver träffar inte målet alls. Andra sporter saknar relevans, tycker jag. Tror istället att vi bör arbeta för att de svenska damfotbollsklubbarna växer ekonomiskt – om vi nu ska tala om damfotboll överhuvudtaget (i de här trådarna). Det finns många ”intressenter” som vill göra damfotboll, dess klubbar och landslag, till en skådeplats för jämställdhet, som ett spel om makt – och som ofta saknar förståelse och känsla för fotboll. Jag tycker tyvärr du går in i det, bitvis. Visst kan det göras – om än på mycket tvivelaktiga grunder – men det motverkar sitt eget syfte, svensk damfotboll kommer bli frånsprungna så att de sjunger om det (visavi eurpoeisk damfotboll). Man springer i fällan gång på gång att jämföra ”det manliga och det kvinnliga”, något som det fanns en tyst överenskommelse om att inte* göra. Se det som olika serier/turneringar istället, olika klubbar – och slå till alla klutar kring att få in mer resurser till damfotbollsklubbarna – var de än kommer från. Allt annat är lyx. Det är enda vägen framåt för de svenska klubbarna.

  3. ”Vår /…/ prioritet var en assisterande tränare med hög kompetens som spelat damfotfoll på elitnivå. Tyvärr finns det alldeles för få kvinnliga tränare, något vi upptäckte tidigt i processen.” Så skriver LFC:s direktör Maria Hagström på klubbens hemsida. Nej, det blev ingen kvinnlig bisittare till Walfridson – och ingen borde vara förvånad. Varför skyr kvinnor tränaruppdrag på hög nivå? Nå, nu räknar vi förstås bort ”den eviga” Elisabeth Gunnarsdottir, men från hennes nivå är det svindlande långt ner till nästa. Maria Bergkvist gjorde en bra och hedervärd prestation som huvudtränare i Umeå IK FF – så länge laget fick resurser och innan klubben kördes i botten. I FC Rosengård fick Malin Levenstad ta över tömmarna efter sparkade Majgaard Jensen, men hon fick göra det från sidan och som en temporär lösning i väntar på en ny, MANLIG huvudtränare.

    Nej, jag har inte glömt Pia Sundhage! Hon var framträdande och lyckosam som huvudtränare i KIF Örebro en gång i tiden, innan det bar iväg utomlands för olika prestigefyllda uppdrag.

    Det borde finnas åtskilliga, mer eller mindre avdankade damallsvenska spelare med lassvis av erfarenheter från de aktiva åren i bagaget. Kvinnor med stor förståelse för fotbollens alla sidor (om uttrycket tillåts), individer med taktisk blick och med goda ledaregenskaper. Vi vet att det gjorts – och görs – en del blygsamma ansträngningar för att locka kvinnor till tränarutbildningar, men i den mån det lyckas så stannar det vid mer grundläggande steg. Vilken dag får vi se en svensk kvinnlig fotbollstränare med kompetens på UEFA-nivå eller motsvarande?

    Är det manssamhället fel, återigen? Finns det mer eller mindre dolda machostrukturer som saboterar för kvinnor med intresse för tränar- eller ledarutbildning? Nej, det gör det naturligtvis inte, i stället är det – återigen – den bekanta kvinnliga rädslan, vill inte gärna säga… fegheten, som sätter käppar i hjulet. Jag menar: en rädsla för att ta på sig för stort ansvar i tuffare sammanhang, alltså när det handlar om fotboll och andra ”idrottsliga lekar”. Kanske vänder det så småningom, inte minst efter att landslagsspelare på olika håll visat oväntad ryggrad i kampen för bättre villkor. Sådant bör ge mersmak. När får vi uppleva en Caroline Seger, en Lisa Dahlkvist, eller en Emma Berglund som huvudtränare i allsvenska topplag eller i landslaget?

    • I Tyskland är man bra på att tillvarata kompetensen hos tidigare landslagsspelare i damfotboll. Flera tidigare tyska landslagsspelare är nu aktiva som tränare på hög nivå. Här har svensk fotboll mycket att lära.

      • Kan tilläggas att det är ytterst få kvinnliga tränare i andra lagsporter också. I en jämförelse ligger fotbollen längst fram.

    • Ja du Ulf. Hade du avstått från ditt sista stycke så hade jag hållit med till 100 %. Däremot har du förstås fel angående att kvinnor inte skulle våga ta på sig ansvar, i Sverige handlar det istället om att det helt enkelt inte finns ex-damspelare som gått färdigt tränarutbildningen. Vad gäller LFC så hoppas jag att de tar chansen att få in någon av ‘sina’ danska spelare som är färdigutbildade tränare på UEFA-nivå, tänker då på Arnth och Rasmussen, den dagen de väljer att avsluta sina aktiva karriärer för där har man vettiga individer som besitter ett stort fotbollskunnande.

      • Spelare som inte gått färdig tränarutbildningen? Och varför har de inte gjort detta?

        Inom damishockeyn finns det en del framträdande kvinnliga tränare, som vågar ta för sig. Linköpings HC har en sådan i form av Madeleine Östling, men även hon är ett undantag som bekräftar den sorgliga regeln. Nåväl – finns det liv finns det hopp.

        • Jag tror inte att det här handlar om rädsla för att ta ansvar. Min erfarenhet är att kvinnor tar betydligt större ansvar än män.

          Att vara fotbollstränare tar enormt mycket tid. Att vara det på elitnivå är mer eller mindre ett dygnet-runt-jobb. Att vara det på lägre nivå innebär att man tecknat in huvuddelen av sin fritid. Det är massor av arbete, ofta på obekväm arbetstid. På elitnivå är det dessutom ett osäkert jobb, eftersom du kan få sparken och plötsligt stå utan inkomst. Här har jag känt att kvinnor i mycket större utsträckning än män söker både trygghet och mer traditionella arbetstider.

          Det är säkert inte hela sanningen. En annan otroligt viktig faktor är ju att det inte har funnits så stor arbetsmarknad för kvinnliga fotbollstränare. Det är ju tyvärr inte så många elitklubbar som vågat satsa på kvinnor.

      • Inte alls omöjligt att Arnth och/eller Rasmussen (eller Gajhede-Knudsen) blir duktiga och välutbildade tränare i framtiden – som Martin skriver. Att LFC blir först även där. Nu när de ändå gått ut och sökt en kvinna som assisterande. Saker och ting kan utvecklas. En lite mer positivt ansats (till bl a LFC) borde vara på sin plats. Kan inte förstå at du går in i det där manligt/kvinnligt, Johan? Påverkad av all svensk/stockholmsk propaganda? Kan bara säga att man inte kommer nånstans med den, men det finns andra länder och därför är det rimligt att framhålla de danska spelarna i det här fallet, de som har egenskaperna, de som är möjligt material för att leda klubbar. Forza LFC!

        • Nu förstår jag inte vad du är ute efter. LFC sökte en kvinnlig assisterande, men lyckades inte hitta någon. Det är väl knappast positivt? Eller, det är positivt att LFC hade ambitionen, men väldigt negativt att de inte lyckades hitta någon.

          Vad Stockholm har med saken att göra får du gärna förklara.

          Jag tror för övrigt att det finns massor av kvinnor som är kompetenta nog att i framtiden leda stora klubbar. Det handlar ”bara” om att kvinnorna skall skaffa sig rätt utbildning – och om att klubbarna skall våga släppa fram dem. Framför allt handlar det om att herrfotbollsklubbarna skall våga släppa fram damerna. För i nuläget finns ju den stora tränarmarknaden inom herrfotbollen.

      • Självklart är det positivt att man vill ha en kvinnlig assisterande tränare, att man går ut med just det. Samt negativt att man inte hittade någon i dagsläget. Positivt är också att man har ett par personer med ledaregenskaper i truppen inför 2018 – material för framtida assisterande tränaruppdrag.

  4. För att inte trassla till ”tråden” i onödan i det här med kvinnliga fotbollstränare vill jag först rekommendera intresserade att knappa in på länken bloggare Johan hänvisar till på annat ställe i bloggen: poden FotbollsArena Radiosporten. Där avslöjar Linköpings nye tränare Marcus Walfridson det han kan och får berätta om ansträngningarna att hitta en lämplig kvinnlig assisterande tränare till LFC för kommande säsong. A mission impossible, indeed…

    För att låta lite mer optimistisk – det finns hopp om bättre tider. Exempelvis har vi en viss Lisa Ek (ja, just hon, med det berömda blåa håret) med m-a-s-s-o-r av allsvensk rutin (Kopparbergs Göteborg, Rosengård, Fiorentina) och med tydlig inrikning på en tränarkarriär. Här finns dessutom pondus så det räcker och blir över. Ingen nackdel för en tränare. Lisa Ek borde vara ett kap för klubbar med ambitioner att ändra könsfördelningen i ledarskiktet. Av privata skäl är hon mestadels stationerad i Italien, men sådant går ju också att kompromissa om.

  5. Ping: Sexuella trakasserier i damallsvenskan | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.