Den viktigaste frågan kring landslaget den närmaste tiden lyder: Dennerby, eller inte Dennerby?

Frågan har varit uppe flera gånger tidigare, och har nu alltså blossat upp igen. Nytt är att den är initierad från spelarhåll den här gången. Caroline Seger sa rakt ut efter förlusten mot Frankrike att det kan vara dags för något nytt.

Uttalandet är intressant på många sätt. Så många att jag knappt vet var jag skall börja.

Caroline Seger

Men jag börjar med att hylla Segers mod. För låt oss spola tillbaka bandet till maj månad. Då skrev jag ett inlägg här på bloggen som väckte uppmärksamhet, Var är damfotbollens starka röster?

Efter det följde en debatt, där jag i det här inlägget lanserade just Seger som en tänkbar damfotbollsdebattör.

Nu har hon visat att hon i alla fall har modet att ge damfotbollen stora rubriker.

Men jag vet ändå inte om jag jublar så mycket över hennes tajming.

För jag kan spontant säga att min första tanke när jag läste om utspelen var att det kanske behövs en förbundskapten som vågar ta bort just Seger ur startelvan.
Mer om det senare.

Efter förlusten mot Frankrike hade jag helst sett att Seger rannsakat sig själv, och sina lagkamrater. För det var inte i första hand Thomas Dennerby:s fel att vi åkte ur OS. Det var spelarna som inte presterade.
Den berättigade tränarkritiken kunde Seger ha sparat till ett bättre tillfälle, där den dessutom fått större genomslag. För nu drunknade hennes utspel i all annan OS-bevakning.

Så till själva frågan om Dennerbys framtid. Jag är också av uppfattningen att det är dags att byta förbundskapten. Det behövs något nytt.

Fast sanningen är ju att jag i år inte har så hemskt mycket kritik att komma med mot förbundskaptenen.
Tvärtom har jag tyckt synd om Dennerby, vars jobb gjorts näst intill omöjligt av alla skador. Sanningen är ju att det lag han har att jobba med inte är bättre än så här.

För i vilken av årets landskamper har Sverige visat olympisk medaljkapacitet?

Visst har Dennerby gjort misstag. Det största är valet av sista utpost – att han stått fast vid Hedvig Lindahl. För tyvärr har ju hon gång på gång visat att hon inte är någon internationell toppmålvakt.

Medan USA, Japan, Frankrike, Tyskland med fler har målvakter som vinner matcher åt sina lag så kan jag inte minnas när Lindahl senast vann en viktig mästerskapsmatch åt Sverige. Har hon någonsin gjort det?
Visst, hon var väldigt bra mot USA i fjolårets VM. Fast den räknas inte, för i praktiken var det en betydelselös match.

Och vad värre är. Lindahl har gjort missar, som lett till att vi har förlorat viktiga matcher.

När man väljer sista utpost föredrar jag att man satsar på någon som är stabil, som sällan gör enkla misstag. Och därför förordar jag Kristin Hammarström.
Så vem som än blir förbundskapten efter OS, så hoppas jag att denne ger Göteborgs målvakt förtroendet.

Nu, med facit på hand kan man även ha synpunkter på Dennerbys spelsystem. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det nog hade varit bättre att kört 4-4-2 med Lotta Schelin och Sofia Jakobsson som forwards. Och med Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer som centrala mittfältare.
Fast det här är egentligen ingen kritik mot Dennerby. För med tanke på hur truppen såg ut i våras så förstår jag att han satsade på att köra med 4-2-3-1.

Han gjorde det för att göra plats för alla i trion Fischer, Dahlkvist och Caroline Seger, vilket kändes klokt.

Men det visade sig att Seger inte är tillräckligt bra för att klara uppgiften som nummer tio. Seger är bolltrygg, och hon håller ofta högsta världsklass i 10–15 minuter per match. Men kan hon inte åtminstone dubbla den tiden så tycker jag nog att hon snarare är en spelare för bänken än för startelvan. För jag håller Dahlkvist och Fischer högre än Seger.