Sverige har just spelat 1–1 mot USA – ett utmärkt resultat i en match som Sverige fick dit vi ville. Dels genom ett tidigt ledningsmål, dels genom tufft spel.
Hur det såg ut i den första halvleken vet jag alltså inte egentligen. Det var inte så många minuter som jag lyckades se riktigt koncentrerat.
Men efter paus såg man omgående hur USA skruvade upp tempot i jakten på en kvittering, och hur svenskorna svarade med att spela fysiskt. Eller kalla det fult, om ni vill. För vi fullföljde flera tacklingar för att få dela ut tjuvsmällar. Allt för att få amerikanskorna att tappa fokus.
Det är en typ av fotboll som jag personligen inte är någon som helst vän av. Jag förespråkar att man går in hårt, och rejält, i duellerna. Och visst, ibland kan man missbedöma en situation och komma in sent. Men när mitt lag medvetet börjar dela ut tjuvsmällar brukar jag stämma i bäck.
Fast nu är vi på elitnivå, och i jakten på segrar är ju allt tillåtet som domaren inte blåser för. Därför får man väl – även om det är med blandade känslor – berömma den svenska fysiken efter paus. För det funkade ju. Och det är lättare att se mellan fingrarna med den här typen av fotboll när det är ens eget lag som använder den med framgång.
Sedan har jag fått rapporter om att USA spelade rätt hårt och fult före paus, och i så fall är det en styrka av Sverige att kunna stå upp – och till och med lyfta det fysiska spelet en nivå.
Nilla Fischer
Hursom helst är Nilla Fischer en mästare på fysisk fotboll. Och den andra halvleken var på många sätt Fischers match. Hon anförde det svenska laget, och hennes tuffa spelstil fick exempelvis Alex Morgan frustrerad.
Så till själva spelet. När jag räknar målchanser brukar jag vara hård. Bland annat tycker jag att avslutet bör gå mot mål. Men något sådant såg jag inte från Sverige efter paus, trots att vi hade bra kontringar.
Vi skapade som bäst tre–fyra bra lägen. Som när Lisa Dahlkvist och Emma Berglund sköt varsitt skott över i kanonlägen. Eller som när Sofia Jakobsson körde ner huvudet i marken, och undvek att frispela Antonia Göransson när de kom två mot en.
Alla de tre lägena var för bra för att slösas bort på de sätt vi gjorde.
Kristin Hammarström
USA hade däremot fler klara, och öppna målchanser. Flera gånger var det Kristin Hammarström som räddade oss. Skönt att se hur bra hon läser spelet, och därmed också placerar sig rätt.
Däremot visade Hammarström svaghet vid defensiva, fasta situationer. Inte minst vid baklängesmålet, som vår målvakt tveklöst får ta på sig.
Istället för att skaffa sig en position där hon kunde vara först på bollen valde Hammarström att stå bakom, och försöka knuffa på, Alex Morgan. Morgan hade fokus på hörnan, och nickade därför in kvitteringen. Som jag ser det får inte en målvakt förlora en luftduell mot en utespelare på det där sättet.
Men Hammarström var tyvärr inte ensam om att ha problem vid de fasta situationerna. I princip vann USA varenda nickduell vid deras hörnor och inläggsfrisparkar. Det är högst oroande, för vi måste vara på tå, och ha en stark vilja att få bort bollen. Här har försvarstränare Birger Jacobsson en rejäl utmaning att ta tag i.
Totalt sett var ju ändå resultatet väldigt positivt. Att på fem dagar gå från 1–1 mot Kina till 1–1 mot USA är en väldigt skön utveckling. Att Pia Sundhage fortfarande är obesegrad som svensk förbundskapten är förstås också lysande.
Ett första klipp med höjdpunkter från matchen finns här. Där noteras att Ashlyn Harris inte gjorde en enda riktig räddning i matchen.
Tidigare i dag föll Danmark mot Japan med 2–0, ett resultat som innebär att vi slipper att möta något av de båda lagen om tredje pris på onsdag. Se bilder från danskornas match här. Vårt möte med Danmark sparar vi ju till Gamla Ullevi den 10 juli…
Noterbart är för övrigt att de rödvita nu har spelat fyra landskamper i år utan att göra mål. Inför dagens drabbning hade de å andra sidan inte heller släppt in något.
I finalen ställs USA mot Tyskland. För Sverige väntar nu Norge om tredje pris på onsdag. Också det en riktigt intressant match.
* För övrigt noterar jag att även F19-landslaget kryssat mot USA i dag. 0–0 blev det efter att Lina Hurtig – enligt svenskfotboll.se – varit matchens gigant. Kul att höra.
En blogg om internationell damfotboll 
Utan Charlotte Rohlin har inte Sverige ett försvar, eller anfall heller för den delen, på fasta situationer. Hon är måhända inte den ‘starkaste’ spelaren men när det kommer till timing och placering vid höjddueller är hon i en klass för sig och MÅSTE därför tillbaka i Damlandslaget innan EM.
Fischer var efter vad jag förstått RIKTIGT bra i den här matchen och det är förstås glädjande men samtidigt är det väntat att det är i ‘fysiska’ matcher när vi inte är det spelförande laget som hon kommer till sin rätt. Det är i matcher där vi måste ‘sätta oss i respekt’ hos motståndet som Fischer o d y l spelare är guld värda. Säga vad man vill om Schelin och Asllani men det är ju inga spelare motståndarna är ‘rädda’ att gå in i närkamper med snarare tvärtom.
Vad gäller att fullfölja tacklingar så är jag dock på din linje, det finns inget egenvärde i att ‘spela fult/hårt’ utan det ska vara med en ‘positiv ambition’. Samtidigt är det ju domaren som sätter nivån och ‘tyvärr’ så måste man ju svara upp när motståndaren börjar spela hårdare för att inte fullfölja situationer innebär ju också paradoxalt nog en viss skaderisk med ‘onaturliga rörelseriktningar’ o s v.
Jag tror att det är lättare att få ett utmärkt resultat i en match där båda lagen är överens om att 1-1 är ett utmärkt resultat, än när exempelvis USA behöver 2-1 för att nå en final. Då tror jag nämligen att USA gör helt andra byten och vinner med 2-1 (eller åtminstone försöker att vinna med 2-1). Om man nu ska diskutera utmärkta resultat i en träningsturnering.
Ett klokt konstaterande. USA var nöjt med 1–1, då det tog dem till final. Därför öste de inte på så mycket den sista halvtimman.