Jag har just sett andra halvlek av Japan–USA i Kirin Challange Cup.
Matchen slutade 1–1, och den andra halvleken var bra, även om det inte var VM-finalklass. Men underbart att se en träningslandskamp med fullsatt arena där en högljudd hemmaklack skapar en skön ljudkuliss.

Alltså en ren motsats till det pinsamma arrangemang Svenska Fotbollförbundet satte ihop igår. Ljudkulissen är inte förbundets ansvar, även om det är i deras intresse att det är bra stämning på landskamperna. Däremot är det förbundet som får ta ansvar för att det bara såldes 2073 biljetter till matchen – något som förstås är under all kritik.

Apropå kritik såg jag efter Sverige–Kanada att exempelvis Aftonbladet fick ris för att de inte hade ett ord om matchen på sin hemsida. Ur ett jämställdhetsperspektiv är kritiken naturligtvis befogad. Men Aftonbladet är ett vinstdrivande företag. Och de skriver om det som de kan tjäna mest pengar på.

En bra måttstock på det är förstås hur stor publik arrangemanget lockar. Och med 13673 åskådare på Borås Arena (Elfsborg–Djurgården), 9561 på Gamla Ullevi (Gais–Häcken) och 4835 på Norrporten Arena (Sundsvall–Kalmar). Just nu ser cirka 20000 AIK ta emot Mjällby på Råsunda. I jämförelse så står sig 2073 på Malmö stadion slätt.
Lägg till att 7650 såg Leksand–Djurgården och 4483 såg Rögle–Bofors och 2462 var på Örebro–Timrå i ishockeyns kvalserie. Samt att IFK Kristianstad vann mot Alingsås i herrarnas handbollsslutspel inför 4086 personer.
Det är alltså inte konstigt att landskampen hamnar långt ner på prioriteringslistan. Tyvärr.

En liknande kritik har kvällstidningarnas fotbollsbilagor fått för att de bara innehåller cirka fem procent damfotboll när 25 procent av de licensierade spelarna är tjejer.
Fast det är ju inte den siffran som kvällstidningarna tar hänsyn till, utan vad läsarna är intresserade av. Och den bästa måttstocken där är alltså publiksiffrorna.

Ifjol hade herrarnas allsvenska totalt 1 758 348 åskådare medan damernas lockade 122 030. Det innebär att damerna har knappt sju procent av publiken, och sannolikt även uppskattningsvis sju procent av tidningsköparna.
Det försvarar damallsvenskans fattiga utrymme i bilagorna, men inte att delar av materialet var undermåligt. Men det är en annan sak, som jag redan avhandlat i den här bloggen.

I veckan gjorde förresten SVT och Idrottens Affärer en jämförelse av publiksnitt i landets alla lagidrotter. Där noteras att 119 svenska lag har haft över 1000 åskådare i snitt på sina hemmamatcher den senaste säsongen.
Bara fyra av de 119 var damlag – och samtliga kom från damallsvenskan. Det var Piteå (72:a plats), Tyresö (79:e), Malmö (91:a) och Umeå (93:e).

I jämförelsen har damallsvenskan tappat en plats från förra året, då man var Sveriges tionde största serie sett till publiksnitt. Nu hamnade damallsvenskan på elfte plats.
Så här såg det för övrigt ut:
1) Allsvenskan, fotboll, herrar        7326 i snitt
2) Elitserien, ishockey, herrar        6393
3) Elitserien, speedway, herrar      2898
4) Allsvenskan, ishockey, herrar    2607
5) Superettan, fotboll, herrrar        2423
6) Elitserien, bandy, herrar            1562
7) Elitserien, handboll, herrar         1338
8) Allsvenskan, speedway, herrar  1040
9) Superligan, innebandy, herrar    1014
10) Basketligan, herrar                    996
11) Allsvenskan, fotboll, damer        924